Nazistkommandanten med det melbrooksiska namnet Von Luger skryter över sitt specialdesignade fångläger (två hela lager taggtråd!) och ger sedan 250 män inställda på att fly hacka och spadar, i tillit till att de kommer att använda dem för trädgårdsarbete. Detta är i princip det första som händer i Den stora flykten, och det säkerställer för en modern publik att det rör sig om en bekvämt spänningslös affär.
Jag var rädd att jag skulle känna mig utanför den här överdrivet populära pappaklassikern (som jag faktiskt inte sett förrän nu) och ett tag irriterade jag mig över filmens hutlösa overklighet – det är en fängelseflykt förvandlad till en sorts sport, ett fångläger närmare ett sommarläger och tolvåriga pojkar i vuxna kroppar som försöker besegra det andra laget (som bara råkar vara nazister) men det finns inte ett enda spår av ironi i filmen och det gör hela skillnaden; trots sin plastverklighet är berättelsen faktiskt autentisk, själva flyktplanens detaljer intakt bevarade, och det är en faktor som filmen aldrig glömmer – den motiverar den löjliga och sällan spännande handlingen, och den blir verkligen värd mödan på grund av sin vägran att lura publiken.
Slutet är kanske den mest lysande delen av filmen. Här understryks budskapet att kriget faktiskt är en ren tillfällighet, eftersom mänsklig kamp för frihet är ett mål i sig, inte bara självförsvar eller ett verktyg att använda i jakten på något avlägset, ideologiskt mål; det är en sublim uppmaning till människovärde i en film som på ytan verkar väldigt barnslig.