Michael Crichton sov i en isoleringstank för att bryta skrivkrampen som så småningom ledde till romanen (hans första orderjobb) och sedan försökte han få filmen gjord i årtionden. När så väl tekniken hade kommit ikapp så ghostade Crichton Hollywood; han hade royalties från Jurassic Park så det räckte och dessutom var han sur på filmatiseringen av Blodröd sol (de hade nämligen fräckheten att utforma huvudrollen för Wesley Snipes; det kunde noteras att Crichton fortsatte sin karriär med att förneka klimatförändringar, mansplaina feminism och så vidare) vilket är synd eftersom filmen verkligen saknar den nödvändiga Crichton-touchen – producenterna Marshall/Kennedy försökte gå sin uttrampade Jurassic Park-rutt och ”bara” göra filmen till något ”kul” men det är svårare än det ser ut om du inte heter Spielberg; Congo är helt enkelt ganska vissen. Varje element avbryter det andra – tydligen är filmens främsta attraktion en ”talande” gorilla, men den härmar egentligen bara teckenspråk och bara en karaktär (töntige Dylan Walsh) bryr sig om primaten i fråga, som ska vara så sockersöt med sin datorröst att man förvånas över att det inte finns en scen där hon är klädd i en sådan där rosa spetshatt som Shirley Temple. Därutöver är Laura Linney på väg ut i djungeln för att leta efter sin ex-fästman Bruce Campbell (hon måste vara det mest omtänksamma exet i filmhistorien, och förresten, vem skulle kunna föreställa sig Meryl Burbank och Ash i äktenskap?!) Tim Curry och hans glatt barocka brytning letar efter en gömd stad eller så och Ernie Hudson beter sig som Han Solo och pratar som Cary Grant av någon anledning… det är som att folk bara hittar på saker att göra, eftersom filmen saknar något som håller ihop den; utöver det är allt laddat med en skenhelig stämning av duktighet som snabbt förvandlar den äventyrliga expeditionen till tama och halta apkonster.