Tjugoårsfirandet av 2002 har en tidig höjdpunkt här, med den givna dubbelmackan Spider-Man och Episod II. Båda dessa filmer har jag skrivit en del om förut, särskilt Episod II såklart, men ett par anteckningar till går att få ner.
Sam Raimis tämligen grundbrytande superhjältefilm (inte nödvändigtvis just Marvel-film) fyller mig fortfarande med en intensiv känsla av förväntan och potential. Alla filmens skavanker blir mindre relevanta sedda i ljuset av projektets gränslösa entusiasm och good-will. Mycket av filmens potential är än idag ouppfylld – man kan tänka sig att Tobey Maguires storögda Peter Parker och Kirsten Dunsts sublima hemlighetsfullhet i det större loppet lägger grunden för ytterligare drama, tematiska fördjupningar och psykologiska utvecklingar. Men när 00-talet tog slut gjorde även superhjältefilmens ambitioner det; efter Spider-Man 3, The Dark Knight och Watchmen, just när man trodde att serietidningsfilmen var på väg bortom horisonterna, bromsades evolutionen till förmån för diverse konstellationer av remakes, reboots, sideboots, multiverse-boots… jag vet inte vad. Det är inte konstigt att Raimis film känns mer originell nu än någonsin.
Star Wars är Star Wars. Eller var. Och är. Missförstå mig rätt. Det förundrar mig hur illa The Last Jedi har åldrats på bara några år, medan Lucas epos från 2002 är precis lika unikt nu som då. Dessutom visar det sig – naturligtvis – att hans akademiska, post-historiska spekulationer om geopolitisk krigsföring visar sig ha varit en perfekt illustration av det krig i den ”nya” världsordning vi ser idag. Krigen kommer och går. Lucas visste det då, när USA råkade stå vid Afghanistans tröskel. Smakpolisen får ha sina invändningar, men själv säger jag bara ”vad var det jag sa”; invasionen av Naboo, och de följande klonkrigen, visar att bra konst inte speglar sin samtid; tvärtom, faktiskt. Sällsamt nog är det filmer som omfamnar all tänkbar tid som också håller längst.