När man gör en kronologisk resa genom Jean Claude Van Dammes filmografi så märker man redan från början att JC hade sin roll klar för sig: Den totala underdogen.
Vart skulle han passa in?
Arnold hade redan fått den amerikanska drömmen, Stallone spelade på dess baksida, hur många andra skäggiga män som helst använde sina arsenaler för att hålla igång Vietnamkriget och de flesta som höll på med kung fu var asiater.
Van Damme accepterar därmed redan från början att han är en outsider. Han är det genom att vara, kort sagt, sig själv. En europé i USA som råkar vara en jäkel på att gå ner i spagat och sparka folk i huvudet. Med sig har han europeiska ideal om frihet, jämlikhet och brödraskap och ofta ger han USA den gamla hederliga mys-socialism landet så illa behöver.
Hans indirekta debut, No Retreat No Surrender, är ett utmärkt exempel. Här spelar han Ivan Drago-skurken, det vill säga det tysta muskelberget som en liten Karate Kid-kopia måste upp i ringen mot. Filmen är såklart en knasklassiker på grund av sina ostiga 80-talstendenser och inslag som att Bruce Lees spöke (!) undervisar huvudpersonen. Men detta understryker också att Karate Kid är en saga för barn och att man i verkligheten inte kan besegra oändligt övermäktiga fiender på grund av att man så gärna vill det. Van Damme gör också Drago som Drago borde ha gjorts; väldigt hotfull, ja, men inte ett fantasifoster. Tvärtom är det just hans verklighet som gör honom hotfull. Tro och hopp är de idéer vi har, de ”overkligheter” vi använder oss av för att besegra det onda, som tar verkligheten i gisslan. Stallones Rocky IV är följaktligen så skrattretande absurd eftersom vi vet att det är just en fånig fantasi.
Korrespondensen med Stallone fortsätter i Kickboxer, som på ytan är en till Rocky-ripoff om en snubbe som måste upp i ringen mot mordiskt monster efter att hans brorsa paralyserats av nämnda monster. Men där Rocky alltid var ensam, där han övervann oddsen (osannolikt nog) trots att han var ensam och där hans vän Apollo Creed dör i ringen för sin ridderlighets skull, där konstaterar Van Damme att hämnd inte är nog drivmedel för huvudpersonen; inte heller klarar han sig själv. Det är inte förrän han blir kompis med sin stränge mästare, återvinner hopp med sin bror, hittar en ny kompis och finner lite kärlek som han med hjälp av sina vänner finner den inre styrkan att besegra sin fiende. Säga vad man vill om filmen, men det där är en viktig skillnad!
Det hela blir ännu tydligare i Lionheart (1990) där man blir sugen på att kalla honom actionhjältarnas Chantal Akerman. Här blir det särskilt tydligt att Van Damme, till skillnad från Schwarzenegger, definierar sig genom sitt utanförskap; han tar med flit på sig rollen som ”utlänningen” och spelar på det kortet. Lionheart är därför en typisk främling-i-Amerika-saga från eran (se En ryss i New York, En prins i New York, etc) men också en variant av Rocky V och They Live. Den absurda storyn (där JC är förrymd legionär som simmar iland i New York och börjar slåss på gatan för pengar… vilket visar sig vara någon sorts högst lukrativ ”sport”) leder en till analyser som inte är mer långsökta än de man skulle ha för till exempel Hunger Games. Perspektivet i Lionheart är dock mer grådaskigt realistiskt (på sitt sätt); folk slåss för att få mat på bordet, bokstavligt talat, och det visar sig återigen vara samhörigheten mellan människor i samhället som är livslinjen. JC:s giriga managers har det han behöver för att överleva – pengar – men absolut ingenting annat. ”America…” muttrar han när han går genom en gränd full av hemlösa. Bli aldrig en sellout! Stay on the streets! Indeed; Lionheart håller sina smått förbluffande sossevibbar intakta från början till slut.