Den omhuldade argentinsk-brasilianske regissören Héctor Babenco överlevde svåra operationer mot sin benmärgscancer och gjorde därefter en film som andas mästerverk och karriärszenit; en skildring av det ökända Carandirufängelset, som polisen år 1992 stormade för att genomföra en massaker på 111 fångar, allt i fascistiskt raseri. Babenco annonserade filmen som hans mest realistiska och den fick också många rosor kastade på sig… smått obegripligt, anser jag, eftersom denna långa, melodramatiska, klichétyngda, överspelade och rakt igenom superstiliserade film bara fungerar som komedi. Tonen är ofta mer gonzo än Almodóvar, så jag har ingen aning om vart andra gått in i den här filmen för att kunna ta den på allvar. Det är en väldigt välgjord film, inspelad i det riktiga fängelset strax innan det jämnades till marken, men den fungerar bara som den satir den av allt att döma inte vill vara. I finalen iscensätts massakern utan något ens i närheten av kylig distans, och med tanke på de överdrivna och stereotypa personporträtten fram tills dess visar inte Babenco några tecken på att han (heller) förstod fångarna som satt på det här fängelset; i vilket fall som helst representeras de inte för fem öre i den här något olustiga filmen som missar målet från början och därefter lyckas pågå i över två och tjugo.