Propagandan är öronbedövande, men jag vet inte riktigt vad målet är.
Vad innebär det att stå ”enad”?
Att alla ska tycka, känna, uppfatta, anse, precis samma sak?
Det låter inte speciellt liberalt.
Men så har också dagens liberala uppfattningar väldigt många inskränkningar. Liksom alla finner att de har inskränkningar när de står under en chef (till exempel USA). Ibland måste man motvilligt gå med på vad chefen säger (som invasionen av Irak). Ibland kan man ta chansen och skynda sig att smöra för chefen (som närhelst Ryssland gör något). Trots att verkligheten alltid är mycket komplex, och fastän det angår en vuxen människa att betrakta världen som den är, med kritiskt tänkande och all tänkbar definition av bildning i bagaget, blir det plötsligt väldigt nödvändigt att betrakta den som en serietidning, med Justice League i väst och Mordor i öst. Ryska är ett förbjudet språk häromkring. Alla i väst är individer som lever i frihet. Alla i öst är bara alla; en hord som behöver upplysas. Ingen i väst behöver upplysas. Alla här vet allt de behöver veta och lever i den bästa av världar.
Men det går faktiskt att göra bilden ännu enklare och mer sanningsenlig. Tjafset har nämligen pågått i hundra år och vid det här laget är det bara konflikten kvar. Replikerna har fastnat i en loop och alla säger samma saker till varandra.
Putin säger samma sak som Nato: ”Da, da, det är peacekeeping!”
Cornpop säger samma sak som Putin: ”Oss är det inget fel på.”
Det är konflikten i ett nötskal. Det är bara en konflikt. Eller, själva konflikten. Den som allt som vanligt snurrar kring. Den finns för att den finns.
Och se vad spännande alla tycker att den är! Och ja, se så lätt det är att glömma vad som faktiskt ligger på bordet, vad som snarare översvämmar bordet och skriker oss i ansiktet dag för dag: Växthuseffekter. Global uppvärmning. Atomkrig.
Inte för att dessa saker någonsin varit på löpsedlarna. Men nu kan vi se hur ofantligt osexiga sådana alarmerande löpsedlar plötsligt ter sig. Lyssnar du tillräckligt noga kan du höra Lena Mellin skratta åt tanken. Det är fortfarande du och jag, inte våra ledare, västvärldens mellanchefer, som förväntas rädda världen från jättebebisarna. Som inte heller ser, uppenbarligen, dessa kiloton vapen de sitter på. Och det verkar som att de goda kurirerna i media också glömt vad en atombomb kan göra. Som om de aldrig kommer att användas, som om vi som vanligt inte kan se framtiden förrän den sker omrking oss i nuet. Som om det skulle finnas någon återvändo efter att de använts. Som om ödets kontrakt har alltid finstilta partier som vi aldrig får ta tid på oss att läsa. Kiloton, megaton. Hundratusentals döda på ett kick. Sedan det stora svarta molnet som täcker solen. Inga grödor. Mänskligheten svälter ihjäl.
Men vi gjorde det åtminstone enade!
Eller, åtminstone delade i två, vilket är allt vi behöver, tydligen, för alla de människor, och det verkar som att de är fler ju mer makt de har, som inte kan leva utan löftet om ett nytt krig.
Men det är lugnt, min vän; jag menar, under dessa omständigheter. Det enda du behöver komma ihåg är att världen inte är en berättelse. Och det enda du behöver fråga dig själv är den gamla vanliga frågan: Vem tjänar på det som pågår här?
Nej, jag tänker inte svara. Det är inte upp till mig att veta bäst. Så länge vi tycker olika, men utifrån samma data, finns något sorts hopp. Det gäller bara att hitta den datan, vilket egentligen är den stora utmaningen idag. För, som en österlandskorrespondent skriver i morgontidningen, det är ”alltid lättast att acceptera den sanning som serveras.” Ja just det.