The Fountain är fascinerande mer för de idéer den anspelar på än för de idéer den behandlar direkt; den handlar inte om ”kärlek”, ”liv” eller ”död” utan om fantasi kontra kunskap, frälsning genom fiktion (särskilt religion, alla fiktioners moder), möjligheten att två personer kan dela samma sinnesrum och varför man måste ge upp sitt ego för att få verklig frälsning; vi leds till dessa begrepp genom våra egna slutsatser, medan vi läser Darren Aronofskys poesi, som är grundläggande, kanske till och med amatörmässig (enkla idéer förmedlade i stora metaforer) men ändå effektiv.
Mindre effektiv är den av omständigheterna påverkade estetiken (den trånga scenografin, en känsla av oavsiktlig låg budget, förorsakade av filmens produktionsproblem, och Aronofsky är för tungfotad för att verkligen förmedla de enkla och fjäderlätta skönheterna i ett romantiskt förhållande; de ”tyska kärleksscenerna” mellan Jackman och Weisz känns som Wagner hamrandes Chopin) men man kan inte få allt.
Eller, okej, man kan faktiskt få allt. Om en mästerlig filmpoet (som Malick) hittar ett sätt att ge dessa begrepp fullständig rättvisa, till exempel. I The Tree of Life, till exempel. För övrigt med Brad Pitt, som skulle ha haft huvudrollen i The Fountain innan han hoppade av skeppet och gjorde hål i Aronofskys budgetbubbla.