En av många storfilmer från 1920-talet om första världskriget – liksom Vingarna handlar den om två kompanjoner i krig och liksom Den stora paraden handlar det också om fransk kärlek. Precis som i de filmerna är denna också en krigsfantasi där traumat från första världskriget blir en drömbild av sex och överlevnad, ett sätt att hantera krigets suicidalism, och ett sätt som särskilt känns relevant för Raoul Walsh vars filmer var godtyckligt ”underhållande”. Också denna är lång, fryntlig och salongsberusad, liksom många av Walsh filmer, när den inte skildrar slagfältet på överväldigande sätt. Väldigt rusigt…! Och kanske aningen ojämnt. Om man nu inte gör någon skillnad på endorfinerna; en kula i huvudet eller en rumpa i fejset. För Walsh var det inte så noga.
Han var heller inte så noga med vad skådespelare sa framför kameran heller. Nog för att stumfilmer hade textrutor, men man kan ju faktiskt läsa en del läppar också. Det gjorde tydligen publiken när det begav sig, varför What Price Glory blev skandalomsusad. Man kan klart och tydligt se Son of a Bitches och God Damn Bastards flyga hit och dit, trots att textrutorna är komiskt snälla. Bäst kan nog vara när en av gentlemännen stolt bär en leende Dolores del Rio, och man kan se henne säga: ”If you drop me, I’ll break your neck!”