albumexpressen, musik, musik 2021

Folke Nikanor – Främmande (2021)

Jag tyckte om Anders & Putte när jag var liten och det verkar som att hela Sveriges samlade indiekår gjorde det också. Ovanstående alster heter Vemod och passerade alltså som barnmusik en gång i tiden. Numer låter den mesta svenska indiepopen så här. Metaforer är för jobbiga att hålla på med, helst ska lyrik långrandigt förklara sig fram med talspråk och resonemang om känslomässiga tillstånd som egentligen är helt elementära. I Folke Nikanors gästskiva Främmande – redan titelns approprierade lingvistik avslöjar de vämjeligt chica pretentionerna – bjuder en massa vänner och bekanta in sig själva (jag bryr mig inte om vad de heter) för att ynkla och stånka fram diverse ballader om hjärta och smärta och svåra minnen om hur det var den där gången när inget var chill och allt ba sadlife och nu vet man inte riktigt hur nåt eeeee meeeer för man mår så kååånstiiiit och det tjänssss. Några riktigt plaskar i pretentionernas vattenpölar och kontaktar sina inre barn, de enda figurer som man känner att man har kontroll över, kanske. Det ena är eländigare än det andra och kommer i någon slags ”smakfull”, iskallt syntetisk adventsskrud sådär så att det verkligen låter varken stämningsfullt eller drabbande; istället hittar det precis, precis, precis den där gyllene spotten som gör allt till sublim hissmusik. Noga räknat tre låtar lyckas ta sig ur den här löjliga tvångströjan, en ljuddiktatur där bara det bokstavligt talat smaklösa får passera, och kommunicera något som faktiskt känns – Dolces ”Olika håll”, titelspåret av Ylva Ceder och epilogen ”Res dig ur askan” av Moa Piraten. Resten är dumheter. Värst av alla är egentligen Vasas flora och fauna, eftersom de saluför någon slags förvriden klassmedvetenhet (”Blå Donau”) som dundrar och brakar på i stora vemodet rullar in-stil. Det är en otäck modern tendens vi ser här och var idag, där det svenska klassamhället reduceras till myter och magi, sedda genom ett raster av fåfäng alienation. Som så ofta livnär  sig popelitens kannibaler på sina intresseområden. Å andra sidan är det pest eller kolera att välja mellan det och Anna Järvinen, vars bidrag ”I det guldiga prasslet” låter direkt äckligt.