Det är sant att kärnkraft allt annat lika kan spela en viktig roll i en övergång till fossila bränslen. Trots den uppenbara faran, trots problemen. Det största problemet är emellertid tillit. Det finns ingen anledning att lita på att de politiker som hittills förlitat sig på kärnkraft inte faller tillbaka av gammal vana på denna kraft igen och sopar de fossilfria bränslena under mattan. De har gott och väl skickat signaler länge nu om att de kommer invänta undergången och lämna över problemen till nästa generation. Deras uppgift är inte att lova att så inte är fallet, eller att försöka rädda sina anseenden. Deras uppgift är att motbevisa detta i handling och att göra det omedelbart.
*
Meanwhile i riksdagen:
One more time, with feeling!
Elefanten i rummet är en känsla av closure.
För det blev ju ”galenskap” förra veckan, tydligen, när Sveriges Första Kvinnliga Osv inte fick krönas ordentligt, sådär som Ivan den förskräcklige, sådär som vi vill se en ledare upphöjd på piedestaler till ljudet av fanfarer och allmän underkastelse.
Istället kom den nedrans slumpen, den nedrans verkligheten med dess vilda och osmickrande faktorer, och slog hål på det lyckliga slut vi väntade på.
Vem fan vill att det slutar som i Kafkas ”Slottet”, ofärdigt, kanske med en rumphuggen epilog av en förläggare eller annan som förklarar hur det kanske är egentligen?
Det här resonemanget kan med enkelhet kallas irrationellt; det viktiga är ju besluten som tas, att vi förstår hur de tas, att demokratin har sin gång och att vi nu, som sagt, har en statsminister som på grund av sitt kön anses symboliskt viktig. Till och med det (”symbolvärdet”) har någon form av empirisk relation. So far, so sans och vett.
Men egentligen gnager det ju. Egentligen stör det folk, mer än det borde, att det inte blev en grand slam; ceremonin, processen, riten, gick inte som den skulle! Något Blev Fel! Ett par filurer har också vågat yttra att det stör dem att Andersson inte valts in av folket utan tillträder som efterträdare. Det ska ju vara på ett visst sätt. Annars är det inte riktigt vad det är. Inte egentligen.
Det säger en hel del om hur beroende vi är av att förstå dessa narrativer vi bjuds på. Hur vi lever i en värld inte där säker är på ett visst sätt, utan där de framställs och vi förstår dem på ett visst sätt. Vi får inte nöja oss med att vara vid liv. Vi måste uppleva att vi är del av en stor berättelse. Vi är statister (naturligtvis inget mer) i sagan om De Viktiga Människorna. Det är viktigt att verkligheten inte blir för tydlig. Det går alldeles utmärkt om vi var och en låser in oss i vår egen bubbla där vi tror att det är vi som är stjärnorna i våra egna berättelser. Men det är bara ett spegelbeteende, som barn när de härmar de vuxna i rummet. De vuxna i rummet är, som vi alla kan förstå för det står i tidningen, politikerna. Och de allra vuxnaste i rummet är alltid högerpolitikerna.
Den första som P1 intervjuade förra måndagen, efter omröstningen, var Jimmie Åkesson; de var på honom så fort han kom ut ur salen.
Den första som P1 intervjuade denna måndag, efter omröstningen, var Jimmie Åkesson; de var på honom så fort han kom ut ur salen.
Ivern, den där ivern som bara en journalist som väntar på att ett par dörrar ska öppnas kan frammana, liksom brände genom etern.
Man pratar om att ”det går bra nu”, att SD är de stora segrarna. Man gillar, trots allt, när något händer i ordningen/högern.
Märk mina ord: Inga journalister kommer någonsin tala om västerpartiet i sådana termer. Inte ens om Nooshi Dadgostar skulle bli Sveriges andra kvinnliga statsminister.
(Inte riktigt samma grej, va?)