dagböcker, kritik

Söndag 28/11 2021

Horace Engdahl, intervjuad i Sydsvenskan, påpekar att konflikten mellan media och Svenska akademin handlar om ett maktspel och att olika aktörer har olika nivåer av våldskapital.
Chefsredaktör Ölmedal måste såklart antyda att tanken är henne främmande, när den i själva verket är helt vedertagen.
I alla yrken där någon form av avgörande konkurrens råder, i politikerklassen liksom i vad vi kan kalla medieklassen, eller kulturklassen, eller i akademiska kretsar, för vem som än passerat och kommit ”in” i en bransch, är det såklart helt korrekt beskrivet att ”du måste hela tiden tänka på vad du säger… [o]m du har en chans att ställa din motståndare i dålig dager, påpeka fel och brister och överdrifter som försvagar vederbörandes vetenskapliga trovärdighet och så vidare – det är också ett maktspel.”
Det stora skämtet är att dels att det här också förutsätter att Engdahl ljuger när han säger att han inte uppfattar att han har inflytande. Då gömmer han sig plötsligt bakom falsk alldaglighet (”Som enskild känner man inte så”).
Samma stora skämt innebär att man såklart också måste läsa kultursidorna med så mycket salt att det silar ner mellan sidorna.

Det går att förstå att de som försöker överleva i den här svängen överväger varje ord och verkligen bryr sig om sina olika inneord och debatter, vilket också förklaras varför vi stackars läsare måste dras igenom låtsasdebatterna (som såklart bara är interna maktkampanjer, precis som Engdahl kan erkänna nu, när han är runt vad vi normala människor kallar pensionsålder). Det går till och med att förstå hur skrattretande de finner det vara är att en massa ”lantisar” är helt oinvigda och oförstående gentemot dessa fullständigt petitessartade och ovidkommande diskussioner. Men tänk vad skräckinjagande om de faktiskt inte ser det? Tänk om till exempel Ida Ölmedal hör på vad Engdahl säger och faktiskt tycker det låter konstigt? Ibland får man ju för sig att de är lika alldagliga som de försöker framstå sig själva som. Tänk så otroligt obehagligt om de inte ser sin makt eller deras små spel för vad de är. Tänk om de faktiskt går runt och tror att de bara är känslodrivna och harmlösa vuxenbarn som hoppar omkring och för givande spörsmål av olika kaliber i den bästa av världar, och att alla tankar, känslor och motiv är redogjorda . Vilken perfekt indoktrinering. En assimilation i prima Orwellstil.

Men man får helt enkelt utgå ifrån att verkligheten är verkligheten också för de som lever utanför den.

Det är på grund av allt det där som man flyttar ut på landet, för övrigt. Här kan man bli påmind av att en överväldigande majoritet människor har problem och intressen som inte bara inte behandlas i kultursidor utan som kulturjournalister per definition avvisar som diametralt motsatta till kultur; det är ju landsbygden skribenterna flytt, allt för att få skapa en egen bubbla. Som helt enkelt ska sväva ovanför oss andra som en fin ballong; en zeppelinare kanske, där de stora viktiga frågorna förs av de stora viktiga figurerna.

Egentligen är ju kulturen, den som faktiskt finns, och som inte bara teoretiskt konstruerats för att den skrivande klassen ska ha något att skriva om, i princip helt och hållet orepresenterad på kultursidor. Tänk om vanliga människor skulle bilda redaktion och göra en tidning som riktades mot journalister; vilka filmer de bör se, vilka viner som är goda, vilka begrepp som är inne, vilka frågor som är viktiga. Så tydlig världen skulle bli.