featured, kritik

En attack mot skolan i skolans namn

Liberalerna skriver i en debattartikel i Sydsvenskan (15/11 -21) att de skulle vilja ändra på sekretesslagarna för att ”skydda de barn som lever under hedersnormer.”

Det är lite grann som att betrakta sista akten i en tragedi där man vet slutet. Ett obehag, en känsla av ofrånkomlig undergång, blandat med kylig deja vu. Det är inte förvånande; rasistiska knäskålsreaktioner är genren som den svenska högern numera tycker är inne, lite som när en musikgenre eller klädstil blir populär och alla försöker apa efter den. Däremot är det ju på gränsen till fascinerande att se hur just liberalernas experiment ser ut. Till viss mån innehåller den retro-FP-retorik; de uppmärksammar hedersnormer och även om ingen tydligen vill använda ordet integration längre så är det rimligen där vi rör oss. När de (det stora ”skolpartiet”) tar steget till skolan som institution, och vill att en annan institution (socialtjänsten) ska få makt över den, då rör det sig om en helt annan sak. Något som bär på den där tragiska ironin. Det är nämligen en direkt attack mot skolan. Och med tanke på att alla högerpartier just nu försöker hänga med i den rasistiska vals som SD lyckats få igång så finns ingenting som tyder på att ”förslaget” bygger på något annat än desperat opportunism. Jag vill ju inte tro att Liberalerna i själva verket föraktar och avskyr den svenska förskolan och föraktar dess demokratiska principer. Men så kan det såklart också vara, antar jag.

Sa jag rasism, förresten?

Okej, vi tar det först.

Hederskultur har såklart ingenting med rasism att göra. Det är bara två separata begrepp. Däremot bär alla människor på rasism och rasistisk potential. Och naturligtvis är det denna potential som så kallat populistiska (i själva verket särskilt opportunistiska) partier spelar på. SD tog initiativet först, de andra borgerliga partierna följer efter, liksom mainstream alltid följer de innovativa. Rasism är fortfarande ett mäktigt psykologiskt vapen, inte bara att attackera med utan även som synes att mobilisera med, inte minst eftersom det av någon anledning är ett ord som anses särskilt fult att använda. Trots att rasism är ett banalt och totalt allmängiltigt mänskligt fenomen så blir alla diskussioner, om ordet rasism nämns, oftast en idiotisk och kategoriskt barnslig debatt om själva ordet, vem som är det (”du, inte jag” – ”nej, jag inte du”) och så vidare. I själva verket är rasism ingenting konstigt, och såvida ingen säger sig vara rasist så är rasist ingenting som någon i betydande grad är mer än någon annan. Man kan såklart säga att en nationalist är mer rasist än en socialist, men det är bara en meningslös och semantisk krigföring som handlar om prestige. Se på politikers handlingar, se på de verkliga konsekvenserna, överväg rättvisa och mänskligt lidande.

Och ta del av forskningen först. Politiker hänvisar ofta till forskning utan att förklara vad de menar. Och har de källor så kan man i princip utgå ifrån att de helt enkelt kidnappat forskningen och använt den som alibi. I dagens artikel hänvisar de liberala skribenterna till Hedersrelaterad problematik i Malmö stads förskolor – erfarenheter och behov av stöd (kan läsas i sin helhet här). Det är en undersökning som gjorts med syftet att ”skapa ett underlag för en analys av förskolornas behov av stärkt kompetens i mötet med hedersrelaterad problematik” Det är alltså en studie som gjorts med den helt rimliga förutsättningen att a) det behövs kompetensutvecklande åtgärder i förskolan och b) vi måste veta mer om vad det är som ska kompetensutvecklas.

Ingenstans efterlyser forskarna politiska initiativ eller övergripande, påtvingande åtgärder från andra myndigheter.

Inte heller bör de. Det är, högst naturligt, pedagogers uppgift att verka på pedagogiska arbetsplatser. Ett pedagogiskt arbete är ett pedagogiskt arbete. Det är, eller ska åtminstone inte vara någon skam i att pedagogiska arbeten hela tiden utvecklas och går åt nya håll. Den senaste studien fortsätter att belysa den övergripande problematik som alla yrkesverksamma pedagoger är högst medvetna om, nämligen att barns sociala omständigheter såklart påverkar deras skolgång. Föräldrar är inte osynliga i skolans värld. Om de är det är det så är det faktiskt anledning att bli orolig.

Såklart innefattar dessa sociala omständigheter också hederskultur. Naturligtvis är det en krånglig sak att förhålla sig till. Händer det att personal på förskola fogar sig för barnets instruktioner hemifrån för att förebygga en ohållbar situation? Såklart. Det behöver inte röra sig om hedersfrågor, utan kan lika gärna röra sig om en hypokondrisk förälder som inte vill att deras barn ska vara med och simma. Är somliga av dessa situationer mer allvarliga än andra? Rimligen. Kan en enskild lärare och pedagog vara för försiktig ibland eller för sträng ibland, ta fel beslut eller inte överväga alla sidor av en situation? En pedagog tar hundra beslut om dagen. Gissa.

Så här skriver de liberala författarna

Rapporten visar att vissa föräldrar kräver att pojkar och flickor inte får ha någon fysisk kontakt eller sova i samma rum på sovstunderna. Flickor får inte får byta om inför andra barn. Pojkar får inte klä ut sig i klänning och tvingas övervaka sina systrar. Vårdnadshavare talar om oro för att deras barn kan bli homosexuella ifall de leker fritt med barn av det motsatta könet. Föräldrar vill inte att deras flickor ska visa sina ben eller få hjälp att gå på toa av manlig personal.

Min kursivering. Notera att efter ordet ”vissa” så används bara bestämd form. ”Flickor får inte…” ”Pojkar får inte…” ”Vårdnadshavare talar om oro…”

Ja. Vissa, som sagt. När du står inför en klass av 30 elever, oavsett ålder, så ter sig alla meningar med bestämd form snabbt irrelevanta. Allt är en fråga om vad som rör vissa elever. Varenda elev är en viss, närmare bestämt. Det är det som gör det pedagogiska arbetet så komplext.

Så här står det i undersökningen som författarna faktiskt hänvisar till:

I de tankar som lyfts kring språk finns reflektioner kring att läroplanen å ena sidan är tydlig med att förskolan ska stödja barnen i deras olika modersmål och kulturella identiteter, och att pedagoger med samma modersmål som barnen ska betraktas som viktiga resurser, men att det å andra sidan finns en risk för att det bildas ”språkgrupper” och att den hedersrelaterade problematiken kan förstärkas men också förbli dold inom sådana grupper. ”Frånvarande ledning” lyfts som ett problem på något håll. Vidare tyder en alarmerande kommentar från en förskola på att det finns personal som inte vill ta hand om ”mörkhyade barn”

Så här skriver liberalerna:

Det finns skäl att tro att daghem på sina håll även vidmakthåller hedersnormer.

Så här står det i artikeln:

Personalen identifierar normer som negativt påverkar barnens lek och rörelsefrihet, deras utveckling och deras relationer. Dock varierar formuleringarna – vissa talar om barn som ”inte vill” medan andra beskriver att barnen ”inte får”. Det är oklart utifrån svaren hur personalen i praktiken hanterar detta med barn som inte tillåts göra saker som ingår i förskolans vardagliga verksamhet

Vidare:

I något svar resonerar man om att det är svårt att veta orsaken till de fenomen man möter. Ett påstående som till exempel ”Jag vill inte leka med pojkar!” – bottnar det i stereotypa könsnormer, religion eller hederskultur? Är det en personlighetsfråga? Kan det vara så enkelt som att det enskilda barnet har mer gemensamma intressen med andra barn av samma kön? ”Hur avgöra vad detta kommer ifrån?”, skriver någon. Det kan vara ”vad som helst!”. En annan skriver: ”Jag tycker det är svårt många gånger att förstå om det är heder, omsorg eller kontroll det handlar om när jag tänker på vårdnadshavare.” En reflektion som återkommer är dock att det känns som att barn ”med invandrarbakgrund” i större utsträckning leker könsstereotypa lekar. Föräldrars utbildningsbakgrund spelar också roll, tror man – det råder striktare normer i lågutbildade familjer.

Kan det alltså vara så att hedersförtryck är ett politiskt, inte ett pedagogiskt problem, och att liberalernas inlägg är ett försök att skjuta från sig skulden?

Ta inte mitt ord för det, läs artikeln själv. Det har uppenbarligen de liberala skribenterna själva inte gjort, eftersom de då skulle behöva klargöra att pedagoger redan utbildas i de här frågorna och att det är själva syftet med undersökningen. Underlag produceras i form av pedagogiska häften (till exempel från länsstyrelsen) eller undervisningsmaterial (se här) och lärare upplyser därutöver varandra om saken. Stora delar av regeringens initiativ mot hedersförtryck kan undersökas på hedersfortryck.se. Studien som liberalerna hänvisar till är en del av allt det här.

Syftet med undersökningen har alltså inte varit att ge liberalerna att ben att kasta till vad de hoppas är väljare.

Men det har de naturligtvis gjort.

Benet kallas heder, ett ord som genast får det att plinga till i folks huvuden.

Och saken blir ännu mer ohygglig om man faktiskt ser vad de föreslår.

Det ”förslag” som liberalerna kommer med är lika kusligt genomtänkt som hade det kommit på 1930-talet. Två punkter är de avslöjande punkterna, det vill säga vad allt egentligen handlar om, såklart instängda i mitten som en trojansk häst: ”Nationella kartläggningar om könsstympning, där förskolebarn och skolbarn ingår, ska göras kontinuerligt i syfte att förstå omfattningen av problemet” och ”Vi vill se över och luckra upp sekretessreglerna mellan förskola, skola och socialtjänst så det blir enklare att samverka mellan de olika instanserna och fånga upp barn som lever under hedersnormer.” De övriga punkterna handlar om att backa upp de här förslagen lagligt; läroplanen ska ändras, daghem ska tvingas till nya rutiner, socialtjänsten ska ”ett tydligare uppdrag att stötta och uppmuntra till förskolegång”; eller rättare sagt, socialtjänsten ska få mandat att påverka skolan som institution. Skolan ska bli mer kliniskt statlig, mer socialt renrasig, skolgång ska ge färdighet och vi ska hålla koll på vad dessa farliga ”nyanlända” gör.

Dessa är inte bara SD-förslag i L-förpackning, de har en långväga historia. Nu ska vi börja kartlägga befolkningen igen. Låter det bekant? Var det inte nyss som Säpo fick bära skam för att det visade sig att de hade en databas över etniska minoriteter. Bryr vi oss om det längre? Och exakt hur ska denna kartläggning gå till? Ska den frågan kanske besvaras av det andra ”förslaget”, det vill säga attacken mot det sociala skyddsnät som vi kallar sekretess. Hur går det till, undrar jag, när socialtjänsten ”samverkar” med någon i förhållande till könsstympning? Och hur naiv är man om man tror att det är den enda anledning till att ge socialtjänsten mer insyn till skolan, en plats där barn förväntas vara skyddade. Hela idén med sekretesslagar är just för att sådana här förslag inte ska kunna genomföras. Det har att göra med vilken typ av plats skolan är och vilken typ av plats den inte är. Det har att göra med hur vi definierar skolgång och hur vi därmed definierar ett demokratiskt samhälle. Det går att argumentera för att individer inte är fria individer om de inte också får en skyddad skolgång. Här finns inga kompromisser att komma med.

Det hela blir tydligt om vi föreställer oss att den här attacken mot skolan införlivas. Hur kontinuerligt förväntar sig politiker att förskolepersonal ska ställa sig till förfogande för att låta socialtjänsten (eller vem vet vilka fler) undersöka sexåringar, på grund av deras etnicitet, om deras könsorgan är okej?

Vet hut, som man sa förr.


Not. I nätupplagan har artikeln uppdaterats med en till källa, den omfattande enkätstudien Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar En kartläggning i Malmö 2017–2018. Denna kan vi också ta del av här. Detta är ett gediget arbete som söker information som kan hjälpa i bekämpandet av hedersrelaterat våld (det är alltså inte en kartläggning om vad som är ”hedersvåld” eller hur ”omfattande” ”problemet” är; dessa är förenklingar som politiker använder). Emellertid har denna studie inte riktat in sig på skolans värld, utan de liberala författarna använder denna källa för att konstatera ”att många elever i grundskolan lever under någon form av hedersnorm”. Jo, det är ingen hemlighet. Mitt råd till politikerna är att själva läsa forskningen de hänvisar till, och ta det ansvar som vilar på deras axlar, inte pedagogers eller forskares; att skapa ett system för strukturell integration. Inte en kontrollapparat. Vi har varit där förr. Vi vet hur det gick.