”Feel the excitement! Feel the adventure!”
NĂ€r man gjorde reklam för Hudson Hawk (med den ”frĂ€na” svenska titeln ”Höken Ă€r lös”) försökte man fĂ„ det till att bli liksom som en Nike-reklam. De flesta kĂ€nde till Bruce Willis som actionstjĂ€rna, högst förstĂ„eligt, och fĂ€rre kom ihĂ„g att han faktiskt började karriĂ€ren som komediskĂ„dis (i TV-serien ”Moonlighting”). Ănnu fĂ€rre kom ihĂ„g att han faktiskt var sĂ„ngare frĂ„n början. En riktig crooner! Eller, han ville hemskt gĂ€rna vara, Ă„tminstone, med den underbart grĂ€sliga LP:n ”The Return of Bruno” frĂ„n 1987, med hans högst dödliga tagning av ”Under the Boardwalk”. Stor kitsch. Hursomhelst!
Utan denna kontext ter sig Hudson Hawk som en totalt ”random” film, nĂ„got som kommer ner som fan och hans moster för att stĂ€lla till med vem-vet-vad. Handlar filmen om en juveltjuv (Willis) som pushas av skurkar att tvingas stjĂ€la mystiska artefakter en gĂ„ng anvĂ€nda av Leonardo Da Vinci för att skapa guld…? Jag vet inte. Handlar filmen om nĂ„got alls? Jag vet inte om det var det kalla fötter (eller bara kokain?) som ledde till slutsatsen att det bĂ€sta av allt vore om detta bara fick vara en GrĂ„ben och Hjulben-lĂ„ngfilm. För det Ă€r i princip vad det Ă€r; tĂ€nk Roger Rabbit utan tecknade tecken som avslöjar att vi ser pĂ„ nĂ„got som inte gĂ„r att ta pĂ„ allvar. Att kalla filmen intensiv skulle vara en uppenbar underdrift; det Ă€r den typ av Snurre SprĂ€tt-epos som slĂ„r sig framĂ„t, i sitt eget huvud, med en stekpanna; Andie MacDowell spelar en nunnspion, med en slags lĂ€derlappstelefon i form av en blinkande Jesus-staty, Richard E. Grant Ă€r i konstant falsett som en flamboyant skurk som tuggar luft nĂ€r han inte talar, Frank Stallone dyker upp som en mafioso som om det vĂ€l inte Ă€r nĂ„got konstigt med det. Willis – eller ”Bruno”, för hĂ€r kĂ€nns han inte som nĂ„gon annan Ă€n sitt jazziga alter-ego – stĂ„r och flinar med sin snygga hatt nĂ€r han inte rĂ„kar illa ut. Han Ă€r antingen den coolaste tönten nĂ„gonsin eller den töntigaste coolingen nĂ„gonsin, jag vet inte. Ett stĂ„ende skĂ€mt Ă€r att han vet exakt hur lĂ„nga alla gamla croonerlĂ„tar som nĂ„gonsin gjorts Ă€r.
1991 var det kanske svĂ„rt för gemene man att se en film med Bruce Willis dĂ€r Bruce Willis drev med sig sjĂ€lv. Ă r 2021 lĂ„ter det som en dröm. En Bruce Willis som gör nĂ„gonting alls överhuvudtaget? Gimme! Och jag vĂ€ljer nog att tolka Hudson Hawk, ÀndĂ„, som ett snudd pĂ„ modigt försök att göra en Hollywood-komedi som faktiskt kĂ€nns lite jazzig och ovĂ€ntad. Den gör aldrig det ödesdigra misstag som sĂ„ mĂ„nga andra komedier gör; den har ingen tradig ”skĂ€mt Ă„sido”-scen, dĂ€r handlingen pliktskyldigt mĂ„ste plockas upp och alla lĂ„tsas som om vi verkligen borde bry oss om karaktĂ€rerna. Den som verkligen vill fĂ„ en publik att skratta gör bĂ€st i att komma ihĂ„g att storyn alltid kommer vara dödvikt i en genuint rolig komedi. Den hĂ€r filmen förstĂ„r det. Dess slĂ€kttrĂ€d gĂ„r ner till vaudeville, inte Shakespeare. Hela poĂ€ngen med Hudson Hawk Ă€r att Bruno rockar. LĂ„t oss inte lĂ„tsas att sĂ„ inte Ă€r fallet.
Ă andra sidan verkar ju var och varannan mĂ€nniska som haft nĂ„got med Willis att göra anse att karln Ă€r en gammal hederlig rövhatt. Kanske var det dĂ€rför kritikerna var sĂ€rskilt hĂ„rda mot just Hudson Hawk. För Bruno fick gott om smisk för denna filmen. Inte nog med att det var en stor finansiell flopp, filmen anklagades för att vara ett ”fĂ„fĂ€nglighetsprojekt”; bara för att Willis sjĂ€lv ville göra filmen, antar jag, och för att han sjunger en och annan lĂ„t i den, den jĂ€veln!
DÀremot gick det bÀttre för filmen hÀr pÄ andra sidan Atlanten, och det kanske inte Àr sÄ konstigt. Den har, med sina europeiska miljöer och Da Vinci-exposition en definitiv Old World-charm och den skulle kunna passera som en överförfriskad fransk actionkomedi frÄn 90-talet i cinema du look-stuk; den typ av film som kunnat komma frÄn Besson eller Beineix och som kastar in hela handfatet och skiter i vilket. PÄ ett mestadels trevligt sÀtt. Om man har lite barnasinne i behÄll, vill sÀga.
FREDRIK FYHR