—————————————————————————————————–

Zack Snyder’s Justice League (2017/2021)

Det Ă€r ingen överraskning att i dagens vĂ€rld av mainstreamfilm (eller vad som Ă€r kvar av den) kan man slĂ€ppa, som ett ”svar” (eller spinoff, rent krasst) till en fĂ€rdig produkt, en polerad arbetskopia pĂ„ fyra timmar och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kalla det en konstnĂ€rlig vinst. Den ursprungliga bioversionen av den hĂ€r filmen föraktades av mĂ„nga. Jag tror dess största synd var att inte skyla över sina intentioner. Det Ă€r extremt viktigt för den hĂ€r typen av produkter att inte alltför tydligt visa att produkter Ă€r precis vad de Ă€r. Justice League saknade helt den pseudopersonlighet som gör att publiken kan lĂ„ta sig sĂ€ljas. Det blev inte bĂ€ttre heller av att Joss Whedon (frĂ„n Marvellaget) var den skyldige till omklippningen, dĂ€r Zack Snyders fĂ€bless för cool Burger King-misantropi och lĂ„ngdragna ikonografiska poser choppats ner till enklast tĂ€nkbara chark. Filmen gav inga distraktioner frĂ„n dess basala funktionalitet; den var precis sĂ„ kall och berĂ€knad som alla dessa produkter i verkligheten Ă€r. Det Ă€r för stötande för de flesta att behöva ta itu med pĂ„ en fredagskvĂ€ll.

Det finns nĂ„got att ge Snyder för hans visuella instinkter, visst, och jag antar att jag föredrar hans pseudo-sturm-und-drang över Whedons konservatism (bioversionen Ă€r nu komisk i jĂ€mförelse, sĂ€rskilt med tanke pĂ„ hur Whedon inte vill röra den afroamerikanske karaktĂ€ren Cyborg med tĂ„ng och vĂ€grar, vĂ€grar, tillĂ„ta att Lois Lane skulle skolka frĂ„n jobbet bara för att hon Ă€r deppig; att inte tjĂ€na pengar Ă€r tydligen det största tabut av alla). Men de tvĂ„ versionerna stĂ„r till syvende och sist bara som tvĂ„ binĂ€ra punkter pĂ„ samma spektrum; det Ă€r tvĂ„ kommersiella förslag, ett Happy Meal och ett Scrappy Meal, och att Snyders ”cut” aldrig hade blivit fyra timmar lĂ„ng om han fĂ„tt fĂ€rdigstĂ€lla projektet talar bara Ă€nnu mer för det. Att han nu har sina beundrare, och att hans version fĂ„tt beröm hĂ€r och var, Ă€r pĂ„ sitt sĂ€tt ett positivt tecken pĂ„ att filmpassionen inte Ă€r död. Inte för att Snyder Ă€r vĂ„r tids G.W. Griffith; jag tror det har mer att göra med att de flesta som tycker om film numera Ă€r svĂ€ltfödda pĂ„ nĂ„gon, vem som helst, som bryr sig; nĂ„gon som orkar göra scener att stanna i, stunder att begrunda, vad som helst bara inte kiss-kiss, chop-chop, bang-bang, To Be Continued.

Ingen ska göra misstaget att tro att detta Àr nÄgon subtil filmkonst, dock. Upplevelsen att se den hÀr filmen pÄminner om att vara Ätta Är gammal och vilse pÄ ett tivoli som sÄ smÄningom börjar brinna; det finns inget upp eller ner och ju lÀngre det pÄgÄr desto mer drunknar allt i galenskaper. Det talar verkligen för hur hungriga vi Àr efter nÄgot vÀsentligt nÀr vi föredrar kaos och förvirring framför det förvÀntade pÄ menyn.

Men oundvikligen, i termer av teman och gestaltning, Àr denna fyratimmarsexpedition av bombardemang, i djungler av anti-narrativ, lika ihÄlig och billig som bioversionen. Man Àr bara för distraherad av Allt JÀkla StÄhej för att mÀrka det. SÄ hÀr fungerar just Snyders kommersiella genius; de excesser han kastar upp Àr för mÀrkliga för att inte stirra pÄ, Àven om det i slutÀndan bara Àr en uppvisning av kreativitet för karriÀrens skull. Det finns inget att riktigt ha i den hÀr versionen heller, det finns bara vÀldigt mycket mer av det. Jag Àr tacksam för att jag inte har nÄgon speciell lojalitet eller koppling till serietidningsvÀrlden, eller vad detta nu ska kontextualiseras med, eftersom det gör att jag kan kasta tillbaka huvudet och skratta nÀr Wonder Woman rÀddar dagen och exakt samma tema spelar för den femtioelfte gÄngen. Det pÄminner om nÄgon gammal YouTube Poop-video och Àr definitionen av dumt och roligt. Inte roliga dumheter, vilket Àr en konst som jag inte tror finns lÀngre. Vi fÄr nöja oss med att skratta Ät direkt nonsens istÀllet, antar jag.

FREDRIK FYHR