💿 Colossal Youth (2006)

Pedro Costas Colossal Youth är en film om förlorat minne, förlorade horisonter, förlorad kontext. Det är en film på gränsen till att lösa upp sig själv. Den hade överhuvudtaget inte haft någon form om det inte var för huvudpersonen, en lång smal man vid namn Ventura, som rör sig från den ena punkten till den andra. På sätt och vis är det inte långt ifrån film som den var förr; innan klippningen dikterade handlingen och film bara följde skådespelarna, vad de gjorde och sa.

Skillnaden är att vi inte förstår vad Ventura säger. Han pratar om en familj vi inte ser. En fru som av allt att döma lämnar honom i första scenen. Barn? Det verkar så. Ventura ser ut som en person som rymt från ålderdomshemmet och han pratar som en människa som lider av demens. Han är stolt och självsäker, trots att tankarna inte längre formar sig kring mål eller mening. Alla kallar honom ”papa”. Tydligen är han del av en omlokaliseringsprocess. Han ska flytta från ruinerna i Fointanhas, som revs i Costas föregående film, till ett nytt lägenhetskomplex där alla rum är skinande vita. Han klagar maskinellt, han behöver rum till sina barn. Han hävdar sig. Han är en man för sitt hus. Han lever i sin egen värld, en ingen annan förstår.

Mot denna fond – dessa vita rum, denna nya värld, detta tomrumsnu – vandrar Ventura som det mest aktiverade, det mest intressanta, det mänskligaste. Han har varit med om ett liv. Han utstrålar en känsla av värld. Hans huvud är som en stängd kista vi inte kan öppna. Han representerar allt och alla han känt och allt och alla som lidit i Portugal, under årtionden av konflikter vilka ligger outsagda i luften, som minnen ligger outsagda över en kyrkogård. Uteslutningsmetoden säger oss att Ventura en gång i tiden var någon, levde ett liv, hade en kontext. Nu, i detta kritvita nu, är denna kontext borta. Han är en satellit på drift, en solid punkt i ett uppluckrat och bortfrätt landskap.

Kontrasten mellan denna värld och den i In Vanda’s Room kan inte vara mer talande. I den filmen skildrade Costa knarkare i Fointanhas, deras konstanta tillvaro i heroinhålan i kontrast mot de stora bulldozrar som rev ner väggar och tak; ett dödläge som skapade både en akut känsla av angelägenhet och en extrem känsla av subjektivitet. Vi var närmre och längre in i de människornas värld än vad som var behagligt, samtidigt som vi såg den högst konkreta slutpunkten för deras tillvaro rulla utanför.

När Fontainhas nu är borta vänder istället Colossal Youth in och ut på det här dödläget; istället för en fixerad värld, en totalt uppluckrad. Istället för en extremt subjektiv, en objektiv, där Ventura är det vandrande objektet; han har inte längre en värld, och kan då bara betraktas utifrån, som en hemlös. Om In Vanda’s Room skildrade ett kvävande inomhus, en plågsam inzoomning, så är Colossal Youth ett allting utsugande utomhus, en skräckinjagande utzoomning.

Det utomhuset, den utzoomningen, är så radikal att filmen inte kan omfamna den. Där In Vanda’s Room var både dokumentär och fiktion, och därför blev en film om verkligheten i sig, är Colossal Youth varken dokumentär eller fiktion och därför en film som bara har verkligheten kvar. Ta Vanda själv, till exempel. I den förra filmen var hon sig själv, på riktigt; det var hon som tog heroin framför kameran, hon som levde i den misär hon levde. Men hon var också en slags karaktär. När vi återser Vanda i Colossal Youth har bara fem år gått men hon ser ut att vara femton år äldre. Hon har tagit sig ut ur drogandet. Hon ser tilltufsad ut, men är på det stora hela helt normal. Hon har kommit ut i livet, hon har en vardag. Filmen får inte riktigt fatt i henne längre; det är som att hon, eftersom hon har ett sammanhang ute i verkligheten, inte riktigt hör ihop med filmen.

Det är svårt att bli klok på filmen, det kanske märks. Ventura vandrar på. Han är vad filmen har i stället för en form. Men det är just oförmögenheten att förstå filmen som är dess styrka. Med det menar jag inte att det är bra eller viktigt att en film är svår, utan att Ventura påminner oss om att ingen kan gå in i en annan människas huvud. Tar du bort en människas epitet – yrke, hemort, uppväxt, familj, rutiner – blir det snart svårt för oss att förstå vem den människan faktiskt är. Ventura representerar på samma gång denna förlorade identitet och, med den, en förlorad historia; han har sett epoker, människor, kulturer, som nu bara finns kvar i hans huvud.

Filmens originaltitel – juventude en marcha – kan ungefär översättas till ”ungdomen marscherar framåt”. I en film där inga ungdomar syns så långt ögat når är det en titel som låter som ett eko; en paroll från en svunnen tid. Det är ingen slump att många av de vi möter i filmen ofta pratar om sin barndom. Det är som att de i barndomen söker efter en mening de inte kan få i tillvaron de lever i idag. Som barn levde de i en värld där de, utan att anstränga sig, mötte en omvärld som var full av betydelser och harmoniska sammanhang; helt självklart. De hade också ingenting annat än hopp inför framtiden. Att blicka tillbaka blir, för sådana som Vanda och Ventura, inte så mycket nostalgi som självbevarelsedrift, en påminnelse om att vilka de är – eller att de fortfarande är, rättare sagt, eftersom de trots allt en gång var. Det som förändrats är inte dem så mycket som förutsättningarna. Samhället tar inte hänsyn till vad du vet och inte vet i unga år.

Tendensen att blicka bakåt i tiden, tendensen att återvända till det kärl där ens ursprungliga känsla av hopp och livsmening definierades, tror jag också har att göra med visionen av samhället som något meningsfullt. Parollen ”ungdomen marscherar framåt” känns som en banderolltext från en tid då samhället, till och med i Portugal, var en kollektiv enhet, något man uppfattade som ett ting, ett ting som rörde sig åt något håll. Colossal Youth utspelar sig i vår tid, då ett samhälle i bästa fall inte känns som mycket mer än summan av sina delar. Det är en slående replik, inte minst, till de som tror att man kan bygga bort fattigdom och utanförskap. När människor reduceras till problem, och lösningen reduceras till en ett byråkratiskt beslut, bygger man inget annat än nya förvar. Man ger, som det heter i filmen, hus åt de döda.

FREDRIK FYHR