NĂ„gonting i mig vĂ€rjer sig mot dokumentĂ€rer. Det Ă€r den typ av film jag uppskattar minst. Inte de sĂ€regna undantagen, sĂ„klart, de dĂ€r mĂ€rkliga filmerna som det inte var meningen skulle finnas – just dĂ€r drar jag kanske skiljelinjen rentav. Jag uppskattar alla filmer som kommit till pĂ„ grund av nĂ„got slags ovĂ€ntat liv. Men avsiktliga dokumentĂ€rer, gjorda och genomförda, med sitt motiv intakt och metoden genomtĂ€nkt, uppfattar jag som en passiv form av film, som kalla stenar pĂ„ en strand dĂ€r man söker heta.
Min aversion mot genren hör ihop, ocksĂ„, med att sĂ„ mĂ„nga gĂ„ng efter annan kapitulerar inför dem. Det finns ett konstigt missförstĂ„nd om att dokumentĂ€rfilmer Ă€r detsamma som journalistik. Det borde vara allmĂ€nbildning att dokumentĂ€rer, liksom spelfilmer, i grunden Ă€r synteser; inte verklighet. Att man anvĂ€nder verkligheten som stoff betyder inte att det Ă€r verkligheten (Ă€n mindre ”sanningen”) man presenterar. Illusionen av autenticitet gör dokumentĂ€rfilmen till den farligaste och mest potentiellt destruktiva typen av filmskapande. TyvĂ€rr verkar dokumentĂ€rfilmare sĂ€llan ta ansvar för detta sjĂ€lva; eftersom de vet att mĂ€nniskor övertygas och lĂ€gger sin tillit i vad de ser kör de pĂ„ ofta pĂ„ med sentimentala överdrifter, noggrann klippning (som oundvikligen leder till att filmerna formar argument eller lĂ„ser en viss verklighetsuppfattning som inte nödvĂ€ndigtvis fanns dĂ€r frĂ„n början) och andra saker som skapar en fĂ„ra för Ă„skĂ„daren att vallas genom. Det Ă€r mycket sĂ€llan de Ă€r genuint informerande eller upplysande sĂ„ mycket som de snarare Ă€r fĂ€rdigformulerande och insinuerande. Som Kael sa (om Shoah, visserligen, men Ă€ndĂ„): De ”stĂ€nger huvudet”.
De passar sĂ€rdeles bra i vĂ„ra tider, som jag skulle kalla otĂ„liga snarare Ă€n polariserade. Vid det hĂ€r laget vet alla att en dokumentĂ€r bara ifrĂ„gasĂ€tts av de som inte hĂ„ller med dess speciella motiv. Ăr de dĂ€remot pĂ„ samma sida som filmskaparna kommer de stĂ€lla sig bakom filmen och, ja just det, gömma sig bakom dokumentĂ€rfilmens falska air av autenticitet; kalla det sanning. VĂ€lja att inte komplicera saker genom att ifrĂ„gasĂ€tta dem. Lika ofta som man kan höra ”det finns forskning…” kan man höra ”det finns en dokumentĂ€r om det”. Som om det vore samma sak.
Att dokumentĂ€rer inte Ă€r detsamma som forskning eller journalistik har inte att göra med att mĂ€nniskor ljuger eller inte gĂ„r att lita pĂ„ – det har att göra med att bilder och ljud kan tolkas hur som helst, bĂ„de av de som framstĂ€ller dem och de som ser dem. DokumentĂ€rers godtycklighet gĂ€ller vare sig vi pratar om evangelistiska konspirationsvideor, den senaste kĂ€ndisskandalfilmen eller fyra timmar lĂ„nga fanfilmer om Jason Voorhees. Kritiskt tĂ€nkande Ă€r en dygd vi ofta pratar om men oftast tycks den ignoreras i verkligheten, dĂ€r kĂ€nslor hela tiden blandas ihop med tankar. Eller… nĂ€r jag tĂ€nker efter vet jag inte hur mycket tankar som ens finns kvar.
Pratar man om dokumentĂ€rer glider man ocksĂ„ förr eller senare in pĂ„ exploatering. Vissa tycker att man inte ska göra filmer om vissa mĂ€nniskor, vissa problem, vissa frĂ„gor. MĂ€nniskorna i Pedro Costas In Vanda’s Room, till exempel, Ă€r hemlösa drogmissbrukare. De skjuter upp heroin framför kameran. Gör Costa nĂ„got Ă„t det? Nej. Kameran registrerar kallt. OĂ€ndligt lĂ„nga scener pĂ„gĂ„r, med statisk kamera och utan klipp, och vi ser mĂ€nniskor, mĂ€nniskor som heter Vanda och Lena och Zita. De hostar, stönar, glor. FĂ„r slut pĂ„ tĂ€ndare. Hittar en med glöd. Suger i sig mer. NĂ„lar stickar ut ur deras armar. Den som ser filmen inser att vi tittar pĂ„ mĂ€nniskor som nĂ€r som helst kan dö framför vĂ„ra ögon.
Den kritik som riktats mot det hĂ€r – Costas film till viss del, men kanske den hĂ€r typen av metoder överlag – Ă€r ganska avslöjande vad gĂ€ller hur dokumentĂ€rer faktiskt fungerar. Vi Ă€r inte bekvĂ€ma, tydligen, med att se Ă€kta elĂ€nde, trots att det Ă€r lika verkligt som det elĂ€nde vi kan se med vĂ„ra egna ögon pĂ„ vĂ„ra egna gator varje dag. Det Ă€r verkligen den minst komplicerade saken i vĂ€rlden. Men vi vet, vi inser instinktivt att nĂ€r du filmar nĂ„got blir det nĂ„got annat Ă€n verklighet. Vad som lockar med filmformen Ă€r inte att den visar verkligheten, och i dokumentĂ€rens fall Ă€r det bara ett alibi. Vad som lockar med filmen, vilken film som helst, Ă€r dess stora lögn. DokumentĂ€rer Ă€r lika lockande, men pĂ„ grund av hur de presenteras kan de göra mĂ€nniskor mer rĂ€ttfĂ€rdiga. Men om de verkligen var sanna och rĂ€ttvisa skulle de helt enkelt vara fula och trĂ„kiga, intetsĂ€gande och tomma, som att titta ut genom köksfönstret; ”the truth is just a plain picture” som Bob Dylan sa. Varken mer eller mindre. Verkligheten har inget argument. Sanningen krĂ€ver inget samlat material. Att hantera kĂ€llor, skĂ€ra upp dem och limma ihop dem, addera musik och speaker, Ă€r i sig en handling av aktiv och riktad ideologi.
Costas mening Ă€r att ”livet bör filmas”; med det menar han att det ska fĂ„ngas pĂ„ bild, men inget mer. Det ska inte tolkas eller omtolkas, konceptualiseras, kontextualiseras, bli propaganda.
Men kan livet filmas och fortfarande vara ”bara” liv?
Jag antar att det Ă€r möjligt. Ăgat gör trots allt ingen skillnad pĂ„ verkligheten och rörliga bilder. Hursomhelst tror jag att Costa kommer sĂ„ nĂ€ra som jag tror att det Ă€r mĂ€nskligt möjligt. Ska man leta efter ett konstnĂ€rligt uppdrag, ett som verkligen Ă€r utmanande, skapar konsekvenser och stĂ€ller krav, Ă€r det verkligen inte ett dĂ„ligt val. Hur fĂ„nga verkligheten i en film? Hur ”ofilmar” man nĂ„got?
In Vanda’s Room Àr inte en dokumentĂ€r, förresten. Costa spelade in den i det fattiga LissabonomrĂ„det Fontainhas, liksom han gjorde i (den fortfarande svĂ„ra men lĂ„ngt mer konventionella) Ossos nĂ„gra Ă„r tidigare. Han spelade in filmen sjĂ€lv, i princip, pĂ„ en DV-kamera. MĂ€nniskorna Ă€r riktiga mĂ€nniskor. De lever, som sagt, i största tĂ€nkbara utanförskap. Medan de sitter och knarkar, i sina regelrĂ€tta hĂ„lor, drar bulldozrar fram lĂ€ngs gatorna utanför. Fontainhas rivs. Vi ser allt ske framför vĂ„ra ögon i ett besynnerligt presens.
Men inga pÄlagda berÀttarröster. Ingen kontinuitetsklippning. Inga intervjuer. Inga textremsor. Inga poetiska toner, harmonier, som kommer och gÄr. Filmen bestÄr av scener och dialoger som Àr iscensatta pÄ förhand. Vi kanske vet detta, kanske inte. Vi kan tro att dessa bilder visar riktiga mÀnniskor som sitter och pratar, vi kan tro att de lÀser manus eller improviserar. Oavsett vilket Àr det vi ser fortfarande lika verkligt. Vi kan inte lÀngre se skillnaden.
Vad Costa lyckas göra hĂ€r Ă€r att demonstrera verklighetens inneboende egenskaper – pĂ„ nĂ„got sĂ€tt finner han den verklighet som Ă€r inneboende i dokumentĂ€rformen, den verklighet vi tror vi ser nĂ€r vi ser dokumentĂ€rer, men ocksĂ„ den verklighet som Ă€r inneboende i berĂ€ttelser; han gör en fiktiv dokumentĂ€r, eller en dokumentĂ€r fiktion och finner att nĂ„gon verklighet, nĂ„gon sanning, bara finns i denna vidunderliga balansgĂ„ng. Det Ă€r nĂ€r vi inte lĂ€ngre vet vad som Ă€r dokumentĂ€r och fiktion, men kĂ€nner att ingenting vi ser Ă€r falskt, som vi vet att vi ser nĂ„got som representerar en sanning. Den handlar inte om Ă„sikter eller viljor. Den ligger bortom fakta och evidens. Den Ă€r inget mer Ă€n Dylans ”plain picture” och i den ser vi en spegel i en spegel i en spegel i en spegel, och sĂ„ vidare.
Man kan kalla verkligheten för det material som flyter mellan dokumentÀr och fiktion, sjÀlva stoffet vi anvÀnder för att skapa vÄra tankar och kÀnslor och vÄr fiktion. Att faktiskt fÄnga den verkligheten, koncentrerad, Àr ingenting man gör genom nÄgon konventionell konstnÀrlig process. PÄ nÄgot sÀtt vet Costa hur man tvingar ut det. Fontainhas rivs. Detta Àr verkligt. Det finns mÀnniskor som bor dÀr. HÀr Àr de. Det Àr sÄ de talar. De ser ut och pratar sÄ verkligt som de mÄste för att deras verklighet ska manifestera sig inom bildens ram. De förlÀngda, fasta kamerasekvenserna (filmen Àr tre timmar) skapar en slags kritisk massa; Costa behöver tid för att fÄ verkligheten att sjunka in och det Àr avgörande att han hÄller fast vid den hÀr stilen (för hastiga klipp och en konventionell rytm, Àn mindre olika kameravinklar och effekter, skulle omedelbart förstöra allt) och det fungerar ocksÄ som en beklaglig men oundviklig motkraft till det mesta av vad konventionella filmer heter. Till och med den mest ivrige konstfilmsnissen lever i denna vÄr moderna vÀrld och utsÀtts för tusentals bilder varje dag. DÀrför fungerar Costas lÄnga, lÄngsamma, statiska bilder som motgift, den nödvÀndiga ÄterstÀllningsprocessen; som nÀr vÄra ögon mÄste anpassa sig i mörker.
NĂ€r denna process Ă€r klar och vi Ă€r helt förlorade i filmen, ungefĂ€r halvvĂ€gs in i den, dĂ„ vi inte vet nĂ€r den börjat eller nĂ€r den ska sluta, hĂ€nder sĂ„ nĂ„got anmĂ€rkningsvĂ€rt. KaraktĂ€rerna börjar plötsligt öppna upp sig sjĂ€lva. De pratar om sin historia, sin barndom; de kanske inte vet varför de blivit drogmissbrukare, men de erkĂ€nner att det Ă€r vad de Ă€r. Till en början pĂ„minner de om nĂ„got lite mer mĂ€nskligt Ă€n zombies. LĂ€nge ser vi pĂ„ dem som vi ser mĂ„lningar, som nĂ„got som representerar sig sjĂ€lvt snarare Ă€n nĂ„got vi kan förstĂ„ eller komma in under huden pĂ„ ur ett mĂ€nskligt perspektiv (Ă„terigen, verkligheten, den enkla verkligheten, Ă€r ett strĂ€ngt ideal). Men nĂ€r vi sjunkit sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt in i filmen kommer de ut till oss; vi lyssnar pĂ„ dem, betraktar deras uppenbara mĂ€nsklighet, förestĂ€ller oss deras liv; det Ă€r inte riktigt, det Ă€r inte falskt, det hĂ€nder i vĂ„ra sinnen och det Ă€r inte mer verkligt eller overkligt Ă€n sĂ„. Men filmen kĂ€nns plötsligt som ett stort, varmt Ă€gg som lĂ„ngsamt blir redo att klĂ€ckas. Vi har ruvat pĂ„ det och nu börjar vi göra upptĂ€ckter; nĂ„got vi hör dem sĂ€ga, nĂ„got konkret, fastnar i vĂ„rt mentala nĂ€t. Vi inser att nĂ„gra vĂ€xt upp tillsammans. Vi inser att han som stĂ€dar sin lĂ€genhet och gör det fint – trots att denna boning nĂ€r som helst ska rivas – inte bara gör det som en estetisk ironi. Det Ă€r pĂ„ riktigt. Ăr det verkligheten? SĂ„klart inte. Men inte heller simpel realism. LĂ„t oss kalla det ”realitism”, nĂ„got dĂ€remellan.
Men vi behöver den kritiska massan av tid, utrymme och antirörelse för att hitta vĂ€gen till denna konstiga mentala alkemi. Varför ska det egentligen inte finnas ett fysiskt eller mentalt motstĂ„nd nĂ€r man ser en film om det hĂ€r? Hur kan vi begĂ€ra att det ska vara behagligt? Det finns uppenbarligen ingen ”historia” att ”berĂ€tta” om dessa mĂ€nniskor; vi ser en situation och vi upplever en plats, pĂ„ det sĂ€tt som den manifesteras (pĂ„ ett praktiskt taget metafysiskt sĂ€tt) genom Costas metod. De som sitter och skjuter upp lever i ett konstant nu – de har ingen början, mitt, slut, inga mĂ„l eller viljor – men de stora maskinerna som samtidigt river deras hus Ă€r en akut nĂ€rvaro, en som samtidigt sĂ€tter allting pĂ„ sin allra mest explosiva spets. Ă ena sidan ser vi ett mĂ€nskligt förfall, ett sjĂ€lsligt stillestĂ„nd. Samtidigt ser vi en destruktiv kraft som med jĂ€rn och metall kommer riva ner detta stillestĂ„nd i stora, kausala svep; detta stillestĂ„nd kommer att brytas. Kommer de ens ha tagit sig ut ur husen nĂ€r de rivs?
Costas skildring av det dömda Fontainhas och dess lika dömda invĂ„nare kan liknas vid ett enda stort, metafysiskt dödlĂ€ge; vad som faktiskt hĂ€nder, som nĂ„gon nĂ„gon gĂ„ng uttryckte saken, nĂ€r en ostoppbar kraft möter ett orubbligt föremĂ„l. Det Ă€r denna enkla men komplexa och mödosamma process som Costa behöver för att sanningen ska förbli sanning; varje steg framĂ„t mĂ€ts i enorma mĂ€ngder tid, som om varje önskad kvalitet Ă€r vĂ€rd sin vikt i speltid och fokus. Det har ingenting att göra med att berĂ€tta berĂ€ttelser och det har inget att göra med politik – vi kan lĂ€gga till dessa saker i vĂ„r blick och vĂ„r tolkning, men Costa arbetar noggrant för att hĂ„lla bordet fritt frĂ„n sammanhang. Ă terigen, verkligheten har inget sammanhang, och det Ă€r en lĂ€xa vi Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n att lĂ€ra oss. SĂ€rskilt eftersom vi, var och en, Ă€r ansvarig för den kontext vi ger verkligheten. Att tro att en film, sĂ€rskilt en dokumentĂ€r, i sig kan vara fri frĂ„n kontext (nĂ€r den ju Ă€r mĂ€nniskogjord) Ă€r ett svindlande feltĂ€nk. Men Costas film lyckas, pĂ„ nĂ„got vidunderligt och otroligt svĂ„rt sĂ€tt, bli inget mer Ă€n ett fönster.
FREDRIK FYHR
No Quarto da Vanda. 2000 PORTUGAL/TYSKLAND/SCHWEIZ 171 min. fÀrg/Mini DV/1.33:1. R: Pedro Costa. S: Vanda Duarte, Lena Duarte, Zita Duarte, Manuel Gomes Miranda, Diogo Pires Miranda, Evangelina Nelas, Miquelina Barros, Paulo Jorge Gonçalves, António Semedo Moreno, Paulo Nunes, Pedro Lanban, Fernando Paixão.
