TĂ€nk att Sean Connery Ă€r med i den hĂ€r filmen. Det hade man inte kunnat tro. Ăven nĂ€r filmen Ă€r slut mĂ„ste man frĂ„ga sig om han faktiskt var dĂ€r. Det borde ju ha mĂ€rkts.
Nej, det Ă€r inte ofta filmer Ă€r sĂ„ hĂ€r fadda och anonyma. The Presidio Ă€r en film ingen inblandad vill kĂ€nnas vid â inte för att de skĂ€ms utan för att de inte bryr sig.
Förundrad över hur sĂ„dana hĂ€r filmer kan bli till sökte jag, nĂ„got desperat, efter produktionshistoria pĂ„ amerikanska filminstitutets hemsida och fann ett par intressanta notiser. Manusförfattaren Larry Ferguson pĂ„stod att han arbetat pĂ„ manuset tillsammans med Tony Scott, som ska ha varit intresserad av projektet. Tony Scott sjĂ€lv kunde inte nĂ„s för en kommentar. NĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen skulle Tony ha âintresserat sig för annatâ. Ja, jag kan tro det. NĂ„gonstans pĂ„ sida tre? En Ă€nnu mer komisk notis nĂ€mner att man skickat manuset till Marlon Brando. DĂ€r tar beskeden slut.
MÀrkligt nog lockade man ÀndÄ till sig Connery, alltsÄ, och den helt legitima regissören Peter Hyams. Jag antar att Hyams tackade ja för att han just fÄtt en lite otippad hit med Skjut inte pÄ min kompis (1986) och ville kasta lite fler vedkubbar pÄ elden med en till actionthriller. Men, Äterigen, vem lovade vad till Sean Connery för att vara med?
Liksom Hyams tidigare ska The Presidio vara en slags buddycop-film. Ett mord begÄs pÄ en militÀrbas och Connery spelar löjtnant som mÄste hjÀlpa en ljummen snut (Mark Harmon, en av 80-talets mest 80-taliga nunor) lösa det hela. Kruxet Àr att inte nog med att de tvÄ ogillar varandra pÄ grund av gammalt groll, snuten börjar snart intressera sig för Connerys dotter, som Àr fullvuxen men ÀndÄ bor hemma hos honom.
Dottern spelas av Meg Ryan, som helt uppenbart Ă€r den enda som har en anledning att vara med i filmen â inte för att den Ă€r bra, men just dĂ€rför; hon var inte okĂ€nd, hon hade ju varit med i Top Gun, men fortfarande pĂ„ uppĂ„tgĂ„ende. Hon Ă€r i princip det enda man minns i filmen, och jag mĂ„ste utgĂ„ ifrĂ„n att vilken castingagent som helst som sĂ„g den hĂ€r filmen nĂ€r den kom pekade pĂ„ henne och skrev upp namnet.
Trist nog mÄste hon dras mellan Connery och Harman i en loppig, freudiansk dragkamp; en som bara kan sluta med att hon, sÄklart, slutshamas och fÄr dras med argument hon inte ska behöva yttra.
Men frĂ„gan Ă€r om jag Ă€ndĂ„ inte hade föredragit att filmen varit rakt upp och ner toksexistisk, jag menar det hade ju varit nĂ„got Ă„tminstone. KaraktĂ€ren hade kunnat vara en manisk femme fatale eller, jag vet, hon kunde bli kidnappad i slutet, av skurken! Ja, jag menar pĂ„ allvar att jag hade föredragit dessa âöverraskningarâ framför vad som hĂ€nder i The Presidio.
Det hÀnder nÀmligen, i princip, ingenting i filmen. Duon löser det godtyckliga mysteriet genom plot points som det Àr omöjligt att orka investera sitt intresse i. Man fÄr inte ens en chans, faktiskt, eftersom de inte gör mycket mer Àn att följa efter första bÀsta ledtrÄd och sedan hitta skurkarna. Att en i ensemblen inte har rent mjöl i pÄsen kan man lista ut sÄ fort man börjar rÀkna hur mÄnga skÄdespelare som Àr med i hur mÄnga roller. Exakt hur det hÀnger ihop tror jag ytterst fÄ skulle bemöda sig med att förstÄ vid det laget, för filmen har dÄ tuffat pÄ i sitt ljumna varken-eller-lunk till dess att man lÀngtar efter att slÄ smalbenet mot ett bordsben, bara sÄ att nÄgot hÀnder en.
FREDRIK FYHR