—————————————————————————————————-

Nomadland (2020)

Tiderna har förändrats. Ingen är längre imponerad av Kim Kardashian. Den hippa, popukulturella jargonen om cashen som tas ekar över tomma gator och torg. Anställda på Amazon måste kissa och bajsa i lådor de tar med sig själva. Storbolagens kontrollapparat är på en nivå som Stalin och Mao bara hade kunnat drömma om. Att vi ser fler brinnande gator, på fler ställen i världen, är oundvikligt.

Vad gäller film hoppas jag att vi närmar oss den oundvikliga punkt då vi måste sätta oss ner och börjar prata om det här med vilka som gör filmer, vilka som gestaltas i dem och framför allt vilka som ser dem. Snart nog hoppas jag också att det blir mer regel än undantag att se igenom bluffar som Nomadland, en vacker men intetsägande och fullständigt kontraproduktiv film.

Det är denna säsongs ”viktiga” film, hypad genom viskleken, som om någon hittat guld i en kolgruva, långt innan många ens sett den. Den är designad för succé, eftersom man kan tolka den utan att behöva förklara vad man menar. Det är det enklaste i världen att falla in i ledet och gå med i den härliga grupp som i detta härliga här och nu kan konstatera att något viktigt, elektriskt, brinnande angeläget finns att säga om just den här filmen. Ingen kommer provoceras av Nomadland. Ingen kommer ha något uppseendeväckande att säga om den. Ändå kommer många säga att du bör se den.

Det är en film där Frances McDormand – god för 30 miljoner dollar – spelar Fern, en så kallad nomad, det vill säga en person som lever i sin husbil och åker runt USA för att hitta de jobb som finns att få. Regissören Chloé Zhao anammar den europeiska arthousemodellen när hon filmar det hela ungefär som en pseudodokumentär – vi träffar diverse olika människor som lever som nomader och flera av dem spelar sig själva i tunt förklädda narrativa segment som i princip fungerar som om Zhao velat göra en dokumentär. David Strathairn känner vi däremot igen. Han dyker upp då och då som en potentiell hunk åt Fern, som är änka.

Så, hur kommer det nu sig att hon lever på vägen? Tja, hon fick gå från Amazon när de varslade ett mindre lands hela befolkning. Så där som de gör. Har Fern något att säga om det här? Hä, nänä, det är bara att bita ihop. Man kör på, sköter sitt. Om någon ska kritisera Amazon till exempel så är det inte hon; hon uppskattar jobbet hon haft, hon fick ”bra lön” och så. Hon menar också att hon inte är hemlös utan bara ”huslös”. Ska vi (belästa arthouseåskådare) döma ut Fern som en aningslös stackare ur den slufsiga underklassen (läs det brustna proletariatet)? Eller ska vi tycka att hon är gullig på sitt salta sätt, sådär som bara Frances McDormand är gullig på sitt salta sätt? En sak är säker, vi är inte de som sitter och skiter i lådor. Vi roar oss med en behaglig bit americana, suggestivt skildrade ”nomader”, en bit luffarromantik som här blivit estetiskt omskrivet på sätt jag ska erkänna att jag inte haft fantasi nog att föreställa mig förut.

Men okej, så filmen är inte ute efter att vara någon explicit politisk film. Kanske tanken är att vi ska applicera kontext själva. Nå, kanske Nomadland då i stället är en karaktärsstudie? Vad är det Fern döljer under sitt krassa skal? Uppenbart från scen 1 är att hon saknar sin avlidne man. Ja, det kan man ju förstå. Vid en scen, en enda, nämner hon att hon kanske levde på hans villkor när det begav sig. Jaha, så är det varför hon är ute och luffar nu? Vem vet.

Långt in i filmen når vi en punkt då det känns som att något avgörande ska ske. Fern anländer till sin systers hus, är med på bbq och går igenom diverse artighetsprocedurer för att, i sovrummets lugna vrå, få ett kuvert med lånepengar. Man anar att en aha-effekt ska komma, som den där magiska stunden i Five Easy Pieces när Jack Nicholson plötsligt börjar spela piano.

Men nej. Vi får inte veta något om något där heller. Fern envisas med att leva som nomad och trots att kontexten är uppenbar – USA har hemlösa människor på grund av hur pengar fördelas – så vägrar filmen handla om en enda specifik sak. Man kan börja titta på den här filmen halvvägs in och inte missa något. Man kan se en kvart av den och inte missa något av helheten. Desperat tog jag in de vackra vyerna, dessa ständigt återkommande indigosolnedgångar och gråblå stäppmarker, och tänkte att det kanske ska vara någon slags modern westernmyt? Är detta vart idén om den amerikanska friheten landar? I hemlöshet och utanförskap? Är det där den egentligen hör hemma?

Tillåt mig att kalla bullshit på mig själv. Nomadland är en sushifilm, den gör varken det ena eller det andra för den tror (läs: vet) att den kommer att komma undan med det. Det är en stor, symbolisk välkomstsång till Joe Bidens presidentskap, en era då vi återigen ska lägga våta handdukar över rättfärdiga eldar och helt ignorera faktumet att det brinner helig vrede i hela världen. Folk må lida och dö, folk må bajsa i hinkar men Goliat, i det här fallet Amazon, får inte dö.

Det enerverande med filmen är hur den spelar på breda, empatiska stråkar, som om hela filmen är en god gärning. Men på ren svenska har inte filmen ett skit att komma med, annat än auran hos de som bara har ”thougths and prayers” att erbjuda efter barnmassakrer. I den ”empatiska” blicken finns en odräglig frälsaranda som bara kan komma från de som själva inte har några problem; också regissören Zhao kommer från en priviligierad bakgrund, och har aldrig varit i närheten de problem hon gestaltar här. Eftersom filmen aldrig någonsin vågar ta i det här problemet – vilket hade varit det första på agendan – så blir Nomadland inte mycket mer än en bit fattighetssafari. Om det låter som en övertolkning så kan man betänka att filmen bygger på en bok med den sakliga undertiteln ”Surviving America”.

Boken var en dokumentation, liksom denna film förmodligen borde ha varit en dokumentär, som visade på verkligheten som den ser ut idag; många av de hemlösa protesterar mot situationen de är i, de är inte födda igår och de vet hur orättvist kortleken är blandad gentemot dem. En dokumentär hade behövt ta ställning, specifikt, för dessa människor. Men filmen Nomadland gör i stället det ödesdigra valet att göra en karg och emotionalistisk sång av dem; en vandringssång, säg, eller mest av allt en vaggvisa. Det är en romantisering som existerar enbart för att släta över verkligheten och öka avståndet mellan de som inget har och de som vill må ännu bättre över att inte vara dem.

FREDRIK FYHR