—————————————————————————————————-

Nomadland (2020)

Tiderna har förÀndrats. Ingen Àr lÀngre imponerad av Kim Kardashian. Den hippa, popukulturella jargonen om cashen som tas ekar över tomma gator och torg. AnstÀllda pÄ Amazon mÄste kissa och bajsa i lÄdor de tar med sig sjÀlva. Storbolagens kontrollapparat Àr pÄ en nivÄ som Stalin och Mao bara hade kunnat drömma om. Att vi ser fler brinnande gator, pÄ fler stÀllen i vÀrlden, Àr oundvikligt.

Vad gÀller film hoppas jag att vi nÀrmar oss den oundvikliga punkt dÄ vi mÄste sÀtta oss ner och börjar prata om det hÀr med vilka som gör filmer, vilka som gestaltas i dem och framför allt vilka som ser dem. Snart nog hoppas jag ocksÄ att det blir mer regel Àn undantag att se igenom bluffar som Nomadland, en vacker men intetsÀgande och fullstÀndigt kontraproduktiv film.

Det Ă€r denna sĂ€songs ”viktiga” film, hypad genom viskleken, som om nĂ„gon hittat guld i en kolgruva, lĂ„ngt innan mĂ„nga ens sett den. Den Ă€r designad för succĂ©, eftersom man kan tolka den utan att behöva förklara vad man menar. Det Ă€r det enklaste i vĂ€rlden att falla in i ledet och gĂ„ med i den hĂ€rliga grupp som i detta hĂ€rliga hĂ€r och nu kan konstatera att nĂ„got viktigt, elektriskt, brinnande angelĂ€get finns att sĂ€ga om just den hĂ€r filmen. Ingen kommer provoceras av Nomadland. Ingen kommer ha nĂ„got uppseendevĂ€ckande att sĂ€ga om den. ÄndĂ„ kommer mĂ„nga sĂ€ga att du bör se den.

Det Ă€r en film dĂ€r Frances McDormand – god för 30 miljoner dollar – spelar Fern, en sĂ„ kallad nomad, det vill sĂ€ga en person som lever i sin husbil och Ă„ker runt USA för att hitta de jobb som finns att fĂ„. Regissören ChloĂ© Zhao anammar den europeiska arthousemodellen nĂ€r hon filmar det hela ungefĂ€r som en pseudodokumentĂ€r – vi trĂ€ffar diverse olika mĂ€nniskor som lever som nomader och flera av dem spelar sig sjĂ€lva i tunt förklĂ€dda narrativa segment som i princip fungerar som om Zhao velat göra en dokumentĂ€r. David Strathairn kĂ€nner vi dĂ€remot igen. Han dyker upp dĂ„ och dĂ„ som en potentiell hunk Ă„t Fern, som Ă€r Ă€nka.

SĂ„, hur kommer det nu sig att hon lever pĂ„ vĂ€gen? Tja, hon fick gĂ„ frĂ„n Amazon nĂ€r de varslade ett mindre lands hela befolkning. SĂ„ dĂ€r som de gör. Har Fern nĂ„got att sĂ€ga om det hĂ€r? HĂ€, nĂ€nĂ€, det Ă€r bara att bita ihop. Man kör pĂ„, sköter sitt. Om nĂ„gon ska kritisera Amazon till exempel sĂ„ Ă€r det inte hon; hon uppskattar jobbet hon haft, hon fick ”bra lön” och sĂ„. Hon menar ocksĂ„ att hon inte Ă€r hemlös utan bara ”huslös”. Ska vi (belĂ€sta arthouseĂ„skĂ„dare) döma ut Fern som en aningslös stackare ur den slufsiga underklassen (lĂ€s det brustna proletariatet)? Eller ska vi tycka att hon Ă€r gullig pĂ„ sitt salta sĂ€tt, sĂ„dĂ€r som bara Frances McDormand Ă€r gullig pĂ„ sitt salta sĂ€tt? En sak Ă€r sĂ€ker, vi Ă€r inte de som sitter och skiter i lĂ„dor. Vi roar oss med en behaglig bit americana, suggestivt skildrade ”nomader”, en bit luffarromantik som hĂ€r blivit estetiskt omskrivet pĂ„ sĂ€tt jag ska erkĂ€nna att jag inte haft fantasi nog att förestĂ€lla mig förut.

Men okej, sÄ filmen Àr inte ute efter att vara nÄgon explicit politisk film. Kanske tanken Àr att vi ska applicera kontext sjÀlva. NÄ, kanske Nomadland dÄ i stÀllet Àr en karaktÀrsstudie? Vad Àr det Fern döljer under sitt krassa skal? Uppenbart frÄn scen 1 Àr att hon saknar sin avlidne man. Ja, det kan man ju förstÄ. Vid en scen, en enda, nÀmner hon att hon kanske levde pÄ hans villkor nÀr det begav sig. Jaha, sÄ Àr det varför hon Àr ute och luffar nu? Vem vet.

LÄngt in i filmen nÄr vi en punkt dÄ det kÀnns som att nÄgot avgörande ska ske. Fern anlÀnder till sin systers hus, Àr med pÄ bbq och gÄr igenom diverse artighetsprocedurer för att, i sovrummets lugna vrÄ, fÄ ett kuvert med lÄnepengar. Man anar att en aha-effekt ska komma, som den dÀr magiska stunden i Five Easy Pieces nÀr Jack Nicholson plötsligt börjar spela piano.

Men nej. Vi fĂ„r inte veta nĂ„got om nĂ„got dĂ€r heller. Fern envisas med att leva som nomad och trots att kontexten Ă€r uppenbar – USA har hemlösa mĂ€nniskor pĂ„ grund av hur pengar fördelas – sĂ„ vĂ€grar filmen handla om en enda specifik sak. Man kan börja titta pĂ„ den hĂ€r filmen halvvĂ€gs in och inte missa nĂ„got. Man kan se en kvart av den och inte missa nĂ„got av helheten. Desperat tog jag in de vackra vyerna, dessa stĂ€ndigt Ă„terkommande indigosolnedgĂ„ngar och grĂ„blĂ„ stĂ€ppmarker, och tĂ€nkte att det kanske ska vara nĂ„gon slags modern westernmyt? Är detta vart idĂ©n om den amerikanska friheten landar? I hemlöshet och utanförskap? Är det dĂ€r den egentligen hör hemma?

TillÄt mig att kalla bullshit pÄ mig sjÀlv. Nomadland Àr en sushifilm, den gör varken det ena eller det andra för den tror (lÀs: vet) att den kommer att komma undan med det. Det Àr en stor, symbolisk vÀlkomstsÄng till Joe Bidens presidentskap, en era dÄ vi Äterigen ska lÀgga vÄta handdukar över rÀttfÀrdiga eldar och helt ignorera faktumet att det brinner helig vrede i hela vÀrlden. Folk mÄ lida och dö, folk mÄ bajsa i hinkar men Goliat, i det hÀr fallet Amazon, fÄr inte dö.

Det enerverande med filmen Ă€r hur den spelar pĂ„ breda, empatiska strĂ„kar, som om hela filmen Ă€r en god gĂ€rning. Men pĂ„ ren svenska har inte filmen ett skit att komma med, annat Ă€n auran hos de som bara har ”thougths and prayers” att erbjuda efter barnmassakrer. I den ”empatiska” blicken finns en odrĂ€glig frĂ€lsaranda som bara kan komma frĂ„n de som sjĂ€lva inte har nĂ„gra problem; ocksĂ„ regissören Zhao kommer frĂ„n en priviligierad bakgrund, och har aldrig varit i nĂ€rheten de problem hon gestaltar hĂ€r. Eftersom filmen aldrig nĂ„gonsin vĂ„gar ta i det hĂ€r problemet – vilket hade varit det första pĂ„ agendan – sĂ„ blir Nomadland inte mycket mer Ă€n en bit fattighetssafari. Om det lĂ„ter som en övertolkning sĂ„ kan man betĂ€nka att filmen bygger pĂ„ en bok med den sakliga undertiteln ”Surviving America”.

Boken var en dokumentation, liksom denna film förmodligen borde ha varit en dokumentÀr, som visade pÄ verkligheten som den ser ut idag; mÄnga av de hemlösa protesterar mot situationen de Àr i, de Àr inte födda igÄr och de vet hur orÀttvist kortleken Àr blandad gentemot dem. En dokumentÀr hade behövt ta stÀllning, specifikt, för dessa mÀnniskor. Men filmen Nomadland gör i stÀllet det ödesdigra valet att göra en karg och emotionalistisk sÄng av dem; en vandringssÄng, sÀg, eller mest av allt en vaggvisa. Det Àr en romantisering som existerar enbart för att slÀta över verkligheten och öka avstÄndet mellan de som inget har och de som vill mÄ Ànnu bÀttre över att inte vara dem.

FREDRIK FYHR