<- Del 1.

Verkligheten har som alltid fler grÄskalor. Psycho har inte pÄ nÄgot sÀtt ett överskattat anseende, för den var verkligen precis sÄ inflytelserik och banbrytande som det sÀgs att den var, men det var inte filmen som egenhÀndigt gjorde skrÀckfilmer mer moderna och psykologiska.

Moderniseringen och psykologiseringen av skrĂ€ckfilmen var en pĂ„gĂ„ende rörelse som man kan förstĂ„ pĂ„ ett par olika plan – dels i vad filmerna handlade om, men ocksĂ„ tonen de hade och publiken den vĂ€nde sig till. Trots att det gjordes mĂ„nga b-filmer som var skrattretande skruttiga hade de ocksĂ„ intriger som var melodramatiska och handlade om mĂ€nskliga intriger.

Även i mer pĂ„kostade filmer blev det mer och mer tydligt att monstren förmĂ€nskligades pĂ„ olika sĂ€tt. DĂ„ och dĂ„ blev det tydligt nĂ€r nĂ„gon gick över grĂ€nsen och visade vad publiken inte var, eller ansĂ„gs var, redo för. Hitchcock lyckades gĂ„ en imponerande balansgĂ„ng nĂ€r han gjorde Psycho eftersom den pĂ„ olika sĂ€tt blandar mĂ„nga strategier som dess samtids b-filmer anvĂ€nder sig av. Den Ă€r psykologisk, mer saklig i sin sexualitet och mer direkt brutal i sitt vĂ„ld, men den har ocksĂ„ en viss melodramatisk, nĂ„gonstans-nĂ€ra-grĂ€nsen till campig, underton som avvĂ€pnar.

Idag Àr twisten i slutet sÄklart legendarisk, men man kan ha i Ätanke att intrigen, och mycket av innehÄllet i Psycho överlag, inte Àr jÀttelÄngt frÄn en Hammerfilm i grunden. Storyn om en ung kvinna som tar sig till en mystisk avkrok, dÀr hon upptÀcker ett mysterium som till sist blir förödande för henne, gÄr igen i Hammers riktigt mysiga The City of the Dead detta Är, dÀr Christopher Lee spelar hÀxmÀstare i en liten Lovecraftdoftande, extremt dimdrÀnkt by. Och i The Brides of Dracula trÀffar den resande kvinnan inte en enslig man med sin knarriga gamla mor utan en knarrig gammal mor med mystisk son. Hammers kanske bÀsta Draculafilm, ironiskt nog Àr greven inte med; dÀremot finns gott om psykologiska övertolkningsmöjligheter och mycket uppenbar homoerotik.

Liknande saker kan sĂ€gas om Hammers Dr. Jekylls 2 ansikten detta Ă„r, dĂ€r den gode doktorn Ă€r en livlös, oattraktiv trĂ„kmĂ„ns och Hyde den charmige, moderna kvinnotjusaren, med nĂ„gra slĂ€ngar Nietzschiansk uppĂ„t-framĂ„t-anda. Filmen identifierar pĂ„ ett intressant sĂ€tt den ”onda” personligheten som den charmige och framĂ„tskridande, pĂ„ sĂ€tt och vis den mest effektiva av de tvĂ„; frĂ„gor som hĂ€nger i luften Ă€r vad detta sĂ€ger om teknikens framfart och synen pĂ„ det moderna som synd och skam.

Filmer som dessa Àr i alla lÀgen tydliga exempel pÄ en skrÀckgenre som vill etablera sig i en modern kontext. I allmÀnhet var skrÀckfilmer fortfarande dekadenta och gammeldags, tung förankrade i Poe och Lovecraft. De handlade om Den Gamla Ruvande SkrÀcken, sÄ att sÀga. Att filmatisera Poe hade sÀrskilt blivit sÄ givet att b-filmskungen Roger Corman satsade mer Àn han brukade pÄ sin Usherfilm GÀst i skrÀckens hus, en snygg men inte speciellt progressiv film. Liknande saker kan sÀgas om franskitalienska Blod och rosor, fotad av Claude Renoir (brorson till Jean), om instabil ung kvinna som driven av svartsjuka blir besatt av en vampyr som sÀgs vara slÀktens förbannelse. SkrÀcken lÄg liksom alltid och ruvade, gÀrna i nÄgon gammal herrgÄrd. Den tillhörde nÄgot bortglömt och förflutet, nÄgot pÄ grÀnsen till skrock.

Tendenser pÄ att vilja ta denna traditionsburna skrÀck och transfomera den till modern tid syns pÄ olika sÀtt. Hammers Fallet doktor Knox Àr skenbart en till historisk film, som berÀttar om dödgrÀvarna Burke och Hare, men i den filmen (en av deras allra bÀsta och kanske med Peter Cushings bÀsta prestation) finns ocksÄ en modern insikt om att onda mÀnniskor Àr helt vanliga, normala dödliga mÀn som bara rÄkar sakna skrupler och empati.

Ett annat sĂ€tt att förskjuta perspektiven var att lĂ„ta den Gamla Ruvande SkrĂ€cken vara precis lika vital i nutiden. I Bavas klassiska DjĂ€vulsmasken brĂ€nns Barbara Steeles oförglömliga hĂ€xa pĂ„ bĂ„l, bara för att sprida sin förbannelse vidare in i modern tid. Den japanska Ching nu yu hun (engelsk titel ”The Enchanting Shadow”) handlar om en ung student som trĂ€ffar ett spöke i ett gammalt tempel som i sin tur Ă€r bunden till en vampyrhĂ€xas förbannelse. En student rĂ„kar ocksĂ„ ut för trubbel i Jigoku, en ful ankunge i sammanhanget eftersom den inte liknar nĂ„got alls; en stor del av filmen utspelar sig i helvetet, en slags expressionistisk kabuki via Kenneth Anger, dĂ€r huvudpersonen desperat mĂ„ste försöka navigera en hel del surrealistiska saker. NĂ€r man sĂ€ger att en film Ă€r före sin tid sĂ„ kan man mena Jigoku, som egentligen hör hemma mer i 80-talets italienska fantasybetonade skrĂ€ckspektakel. Den hoppade liksom över alla stenar pĂ„ vĂ€gen dit.

De stenarna bestod av den realistiska, psykologiskt trovĂ€rdiga skrĂ€ckfilmen som Psycho blev dörröppnare till. Att tiden var mogen kan man faktiskt se i William Castles 13 spöken, den typ av gimmick-film som Hitchcock konkurrerade med. Castles gimmick i den filmen var ett par glasögon kallade ”Illusion-O” med vilka publiken kunde se spökena som annars var osynliga. Man kan ju tolka Ă€ven detta som ett behov av att konkretisera skrĂ€ckfilmen, göra den till nĂ„got som sker mitt pĂ„ ljusan dag i och kring hemmet; sĂ€rskilt med tanke pĂ„ att 13 spöken handlar om en helyllefamilj som fĂ„r spökproblem i sin nya villa. NĂ€rbeslĂ€ktad med detta Ă€r den antikommunistiska sci fi-skrĂ€cken frĂ„n 50-talet, med milstolpe i VĂ€rldsrymden anfaller (1956), dĂ€r de klassiska filmmonstren förvandlas till utomjordingar, infiltratörer, osynliga ”andra”, nĂ„gon som inte passar in i den stora, sociala gemenskapen. 1960 kan man se en förskjutning av det hĂ€r i  De fördömdas by, dĂ€r kvinnorna i en liten smĂ„stad föder iskalla, blonda, ĂŒbermensch-barn som kan lĂ€sa tankar och ha ihjĂ€l folk genom kosmisk voodoo. De lĂ€skiga ungarna Ă€r visserligen typiska ”body snatchers” med utomjordiska förtecken, men de Ă€r fortfarande riktiga barn som fötts av vĂ„ra protagonister; det Ă€r inte lika sĂ€kert lĂ€ngre att monstret verkligen Ă€r ”utifrĂ„n”. Snarare Ă€r det hĂ€r, bakom rabatterna, mitt ibland oss, som ondskan frodas.

Det fanns emellertid grĂ€nser och Psycho var filmen som höll sig pĂ„ ena sidan. SĂ„ fort filmskapare gick över den grĂ€nsen blev de hĂ„rt ifrĂ„gasatta för osedlighet och bristande moral. I Frankrike gjorde Georges Franju De bestialiska, till exempel; en enormt blodig film för sin tid, och Ă€n idag inte för den krĂ€smagade. Filmen handlar om en briljant kirurg som mördar unga kvinnor och skĂ€r av deras ansikten. Motivet Ă€r att han vill ge sin dotter ett nytt ansikte efter att hon varit med i en bilolycka – sjĂ€lv lever hon en olycklig tillvaro instĂ€ngd bakom en livlös mask, eftersom han fejkat hennes död. Man brukar ofta prata om Hitchcocks duschscen och undra hur publiken reagerade pĂ„ den. Hur publiken reagerade för De bestialiska Ă€r dĂ€remot mindre svĂ„rt att förstĂ„ – det Ă€r en av fĂ„ filmer som bevisligen fĂ„tt publiken att svimma, och under de realistiska kirurgiscenerna flydde publiken salongerna i drivor.

Kritikerna blev ganska pressade av filmen, eftersom Franju var en erkĂ€nd auteur som ville göra en ”konstnĂ€rlig” film i den lukrativa skrĂ€ckgenren. En upplyst kritiker fick ju inte tycka om skrĂ€ck, men densamme fick heller inte falla för moralpanik. MĂ„nga tog dĂ€rför den sĂ€kra utvĂ€gen och negligerade filmen, i recensioner som förmodligen var helt oĂ€rliga, dĂ€r de pĂ„stod att skrĂ€ckfilm helt enkelt aldrig kan bli konst och att Franjus film inte innehöll nĂ„gonting konstnĂ€rligt. Smaken Ă€r en sak, men ett sĂ„dant pĂ„stĂ„ende (av signaturen P.J.D i ”The Monthly Film Bulletin”) Ă€r inte mindre Ă€n en kategorisk osanning. GĂ„ng efter annan ser vi genom historien, nu som dĂ„, att de flesta kritiker inte kan hantera regissörer som verkligen försöker göra nĂ„got nyskapande; eftersom sjĂ€lvutnĂ€mnda experter ej vill kĂ€nna sig övertrĂ€ffade, och Ă€r hemskt rĂ€dda för att tappa ansiktet, mĂ„ste de försöka spĂ€da ut den modige konstnĂ€rens gĂ€rning genom relativistiska undanmanövrar eller gammal hederlig kulturkonservatism.

StorymĂ€ssigt skiljer sig inte De bestialiska frĂ„n en typisk Hammerfilm, det Ă€r sant, men den har flera lĂ„ngsamma, lyriska passager dĂ€r huvudpersonen bakom sin mask utstrĂ„lar en vemodig uncanney valley-effekt; det Ă€r pĂ„ grĂ€nsen till sensuellt och mystiskt. Fortfarande nĂ€r man pratar om den hĂ€r filmen sĂ„ pratar man ofta om den som en poetisk film, Ă€ven om jag tycker att den Ă€r ganska konkret. Franju hade en bakgrund i surrealismen och han var fascinerad av hur overklig vĂ„r moderna verklighet var, med sina shoppingcenter och livsstilsdrömmar. Innan De bestialiska hade han roat sig med att göra tre dokumentĂ€rer Ă„t den franska regeringen, som ville ha fina skildringar av landet. Det blev Franjus sĂ„ kallade ”slakt-trilogi”; tre filmer som pĂ„ ett oförskönat sĂ€tt visade vad som pĂ„gick i slakterier, hur handikappade krigsveteraner behandlades samt hur groteskt och oglamoröst livet i en modern fabrik ter sig.

Det Àr ingen slump att flickan i De bestialiska Àr gömd bakom en könlös mask eller att folk kÀnner sig diffusa till mods nÀr de ser henne; hon pÄminner ju om en skyltdocka, och inspÀrrad i en fin herrgÄrd Àr hon som en docka som lever livet som vi alla vill uppnÄ; eller, det Àr Ätminstone budskapet man fÄr nÀr man gÄr ut och shoppar nya vÄrklÀder. Mer hÀpnadsvÀckande Àn nÄgot annat i filmen Àr ocksÄ hur kirurgen kan visa upp ett totalt pokerface i sociala miljöer och nÀstan aldrig misstÀnkas för nÄgra brott; vi bÀr alla masker pÄ oss i offentligheten. Det kan tyckas vara ett sjÀlvklart budskap i filmen, men mÀrkligt nog verkar De bestialiska fortfarande vara en ganska förbryllande och esoterisk film för mÄnga.

Franju fick som sagt en hel del kritik för att han hade gjort en skrĂ€ckfilm, trots att det var hela hans poĂ€ng. Det blir ju sĂ„ jobbigt nĂ€r man ska hĂ„lla pĂ„ och blanda kategorier, sĂ€rskilt för de som bara kan tĂ€nka i dem. Filmen hade sĂ€kerligen totalförbjudits i Sverige, men den statliga filmcensuren fick vĂ€l motvilligt acceptera att detta var ”konst” och man mĂ„ste försöka förstĂ„ sig pĂ„’t. De censurerade tvĂ„ och en halv minut vid den svenska biopremiĂ€ren, och besparade sĂ„ledes den goda svenska allmĂ€nheten frĂ„n  svim- och krĂ€ksanfall.

De minst förlĂ„tande kritikerna var emellertid de engelska. MĂ„nga engelska kritiker kallade Franjus film för sinnessjuk, och det hĂ€nde att kritiker som tyckte om filmen tystades med hot om uppsĂ€gning. Det var i detta klimat som 1960 Ă„rs verkliga enfant terrible nackades – sĂ„klart Michael Powells Peeping Tom. Detta Ă€r vanligen filmen man jĂ€mför med Psycho, eftersom de bĂ„da kom frĂ„n brittiska storheter och handlade om liknande saker. Men medan Hitchcocks film blev en omedelbar succĂ© som fick kritiker att genast skriva om sina negativa recensioner, sĂ„ blev Powells film kvĂ€vd i sin linda och han sjĂ€lv utfryst, i princip oförmögen att fortsĂ€tta sin karriĂ€r. HĂ€r ser vi etablissemanget i sin mest grymma form; en spansk inkvisition som dödar kĂ€ttare bakom kulturella alibin, drivna av förestĂ€llningar om sin egen förtrĂ€fflighet, samt en oerhörd skrĂ€ck för att tĂ€nka lĂ€ngre Ă€n vad som Ă€r bekvĂ€mt.

Att Peeping Tom förbjöds (eller blev ”cancelad”, som man skulle sĂ€ga idag) hade inte sĂ„ mycket att göra med att den var vĂ„ldsam utan för att den var sĂ„ oförskönad och trovĂ€rdig. Titelfiguren heter Mark, och Ă€r en ung fotograf som skadats som barn och nu mördar kvinnor med sin kamera (exakt hur det gĂ„r till fĂ„r du vĂ€nta till slutet för att se). Om Psycho Àr en föregĂ„ngare till muntra slashers i Freddy- och Jasonstuk sĂ„ Ă€r Peeping Tom en föregĂ„ngare till saker som Henry – en massmördare och NĂ€r lammen tystnar. Det finns nĂ„got tröstlöst sjaskigt och nopprigt realistiskt över Mark; han Ă€r inspirerad av samma saker som Norman Bates, den moderne seriemördaren som lever ett okĂ€nt liv i samhĂ€llets baksida, men dĂ€r Hitchcocks film Ă€r svalt romantisk, ganska drömsk och surrealistisk, sĂ„ Ă€r Powells film realistiskt lĂ„ngsam och hotfullt dunkel; den mest moderna film av alla hittills nĂ€mnda i det avseendet att den vĂ„gar vara direkt subversiv, visa otĂ€cka saker pĂ„ otĂ€cka sĂ€tt, av ingen annan anledning Ă€n att det Ă€r mer sant att göra det pĂ„ det viset.

Med det sagt Àr Peeping Tom inte den mest moderna filmen rent berÀttartekniskt. För en modernt assimilerad publik framstÄr den som ganska knarrig och melodramatisk, och lite för vÀlgjord för att verkligen bli realistisk. Det Àr ocksÄ vÀrt att komma ihÄg att filmen inte chockerade mÄnga eftersom mÄnga helt enkelt inte sÄg den. Filmens ökÀndhet sÀger mer om konst- och kulturlivet Är 1960 Àn vad det sÀger om filmen i sig. Kritiker dödade Peeping Tom i förvÀg, och det var fÄ som överhuvudtaget sÄg filmen eftersom den knappt slÀpptes; i Sverige totalförbjöds den inte bara 1960 utan Àven 1961 och sedan igen, sÄ sent som 1969. Inte förrÀn 1973 vÄgade den svenska filmcensuren tillÄta biovisning för Peeping Tom. Var den lÀttare att hantera tretton Är senare? Man kan undra hur det kommer sig att det som ansÄgs skadligt ett Är överhuvudtaget ansÄgs okej ett annat.

Men det har sÄklart att göra med att den typ av filmcensur som pÄgick i Sverige var absurd och föll pÄ sin egen orimlighet. Den skulle behöva ge vika pÄ grund av att filmer, och publiken, började göra som de ville; samma sak hÀnde med Hayeskoden i USA, som förbjöd sex och vÄld i Hollywoofilmer. HÀromkring, Är 1960, började den puritanismen helt klart bli mer och mer ohÄllbar.

Men det fina med en film Ă€r att den inte slipas som stenarna medan vattnet rinner under bron. Tiderna förĂ€ndras men filmerna förblir likadana. De förĂ„ldras inte med tiden utan förtydligas snarare. Det var förstĂ„eligt nog svĂ„rt för mĂ„nga att ha en uppriktig Ă„sikt om Peeping Tom och De bestialiska nĂ€r det begav sig. Men idag kan man enkelt sĂ€tta sig ner och diskutera filmerna kvalitĂ©er och brister, dĂ€r man förut bara kunde se larm och kontrovers och smakpolitiska spel. Det som kallas tidsandan, zeitgeisten, dessa debatter och diskussioner om vad som Ă€r vad i en film eller serie (i skrivande stund Ă€r det ”Tunna blĂ„ linjen” i Sverige, nĂ€sta Ă„r kommer det vara nĂ„got annat) Ă€r i sjĂ€lva verket bara en massa brĂ„te.

SĂ„, ja, historia mĂ„ vara dammigt för mĂ„nga. Men det Ă€r inte heller förrĂ€n det historiska dammet lagt sig som man faktiskt vet vad man pratar om. Tills dess Ă€r det inte lönt att tycka för mycket… kan jag tycka.

FREDRIK FYHR


-> Del 3.