För varje Är som gÄr desto mÀrkligare lÀr PurpurfÀrgen bli. Den Àr sÄ otroligt vacker och sÄ otroligt fel. Den vill sÄ vÀl, och har ett sÄ gott hjÀrta, och Àr verkligen ocksÄ berörande ibland, och den borde bara inte ha kommit men nu nÀr den Àr hÀr vet man inte vad man ska göra av den.
Filmen Ă€r inte det perfekta och mest avskrĂ€ckande exempel man kan tĂ€nka sig pĂ„ appropriering, men troligen det mest avancerade och fascinerande. Romanen âPurpurfĂ€rgenâ var en svart kvinnas roman, en svart kvinnas berĂ€ttelse; Alice Walker, den amerikanska södern, svĂ„r misshandel, incest, absolut och komplett systematiskt förtryck, det var rĂ„tt och det var sant.
Filmen gjordes av Steven Spielberg.
Varje gĂ„ng jag hör talas om filmen ser jag Spike Lees hopsnörpta mun och höjda ögonbryn. Jag kan inte lĂ„ta bli. Inte nog med att filmen inte skulle tas om hand av en svart regissör. Den skulle göras av Steve… freggin… Spielberg? The E.T guy?
Till saken hör att Spielberg vid det hĂ€r laget var kĂ€nd inte sĂ„ mycket som en filmregissör utan som ett koncept eller rentav skĂ€llsord. Han hade aldrig gjort en âseriösâ film, för âvuxnaâ mĂ€nniskor förut. Hans senaste film vid denna punkt var Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984), en skrikig, ytlig, dum och överdrivet fartfylld film Ă€ven för att vara vad den var. Att gĂ„ frĂ„n det kaoset till en mogen, ansvarsfull, seriös film om rasförtryck och blodig amerikansk historia? Vad ska man sĂ€ga… kör hĂ„rt? Lycka till?
BerÀttelsen utspelar sig alltsÄ i den amerikanska södern, strÀcker sig över halva 1900-talet och handlar om Celie (Whoopi Goldberg), en ung kvinna som spenderar större delen av sitt vuxna liv med att utstÄ fysiska och psykiska övergrepp frÄn en tyrannisk man (Danny Glover).
Via Celie trĂ€ffar vi flera karaktĂ€rer som hon speglar sig i och jĂ€mför sig med, och en av de tematiska röda trĂ„darna (Ă„tminstone i filmen) Ă€r behovet av att bli Ă€lskad och sedd, och att detta behov gör att vi hamnar i maktpositioner gentemot varandra. Celies vidriga man visar sig, efterhand, ha mer skrattretande patetiska sidor, och hans skeva hjĂ€rta tillhör egentligen nattklubbssĂ„ngerskan Shug Avery (Margaret Avery), som i sin tur har âdĂ„ligt rykteâ. Mannen har en egen far, vars beteende förstĂ„s förklarar sonens.
Ett annat exempel Ă€r den barska Sofia (Oprah Winfrey), som Ă€r en stark, no-nonsense-matriark â men hennes berĂ€ttelse visar sig ocksĂ„ ta tragiska och belysande vĂ€ndningar, för ingen svart kvinna kan vara hur fri som helst, sĂ€rskilt inte under denna era.
PĂ„ papperet Ă€r de hĂ€r karaktĂ€rerna mĂ„ngsidiga, och de historiska nyanserna rika. Jag… antar att de Ă€r det i filmen ocksĂ„. SĂ„ lĂ€nge den pĂ„gĂ„r Ă€r den berörande, fotot Ă€r andetagande vackert och ensemblen Ă€r underbar, sĂ€rskilt Goldberg och Winfrey som var okĂ€nda vid tillfĂ€llet. Filmen Ă€r sĂ„ inbjudande att man har svĂ„rt att inte bara Ă€lska den pĂ„ en gĂ„ng.
Men det blir ocksÄ, trots all bildskön humanism, snart en oerhört krÄnglig film att bemöta intellektuellt (dÀr Spielberg trots allt försöker möta oss).
En bra frĂ„ga Ă€r varför filmen, nĂ€r den handlar om fruktansvĂ€rda saker, Ă€r sĂ„ envist romantisk? Spielberg har gjort filmen som en Disneyproduktion frĂ„n 50-talet, varenda vy Ă€r vackrare Ă€n ett vykort och det finns inte en sekund av filmen som inte Ă€r kontrollerad, insmord i nĂ„gon slags feel good-olja i jĂ€mntjocka lager. Filmens skönhet Ă€r fundamentalt cinematisk pĂ„ ett nĂ€stan klaustrofobiskt sĂ€tt â det finns inget sĂ€tt att komma in under ytan pĂ„ de vackra vyerna, eller förstĂ„ de fĂ€rgstarka karaktĂ€rerna pĂ„ ett genuint mĂ€nskligt plan. Som filmvetaren Stephen Rowley uttryckt det â filmen Ă€r för vĂ€lgjord för att bli gripande.
Man behöver inte heller ha lÀst boken för att veta att det Àr en knapphÀndig filmatisering, dÀr Spielberg lite ljummet och halvdant tonat ner romanens uppenbart starka sexuella inslag som om ÄskÄdaren inte ska stÀlla för mycket frÄgor om vad Celie och Shug egentligen hÄller pÄ med nÀr dom plötsligt börjar hÄngla i en scen. Spielberg centrerar istÀllet hela filmen pÄ Whoopi Goldbergs oskuldsfulla ansikte och kroppsprÄk, och parerar hela tiden henne med antingen storslagna miljövyer eller löften om hot, till exempel den tyranniske maken, gÀrna filmad underifrÄn.
Sist jag sÄg PurpurfÀrgen var nÀr jag skrev om Spielberg i en auteurathon-text. Jag hade samma problem med filmen dÄ som nu men det har verkligen hunnit gÄ sju Är sedan dess. Efter ett Ärtionde av #OscarSoWhite, svarta pantrar och Get Outs har den afroamerikanska kontexten blivit mycket mer accentuerad och okunniga vita Siddhartor som jag sjÀlv har blivit mer upplysta om the real deal. Det ligger mycket nÀra till hands att sÀga att PurpurfÀrgen inte var hans film att göra, och att det Àr just pÄ grund av hans malplacering som filmen kÀnns sÄ konstig.
För det Ă€r en annan sak, oerhört otypisk för Spielberg â PurpurfĂ€rgen Ă€r en ojĂ€mn film. Jag fick nĂ€stan greppa en skĂ€mskudde nĂ€r jag sĂ„g filmen den hĂ€r gĂ„ngen för jag sĂ„g nu, vilket jag inte sett förut, hur obrytt komisk filmen Ă€r, ofta nĂ€r den ska försöka vara allvarlig samtidigt. Första biten av filmen svĂ€nger mellan klĂ€mkĂ€ck humor, klassisk sentimentalitet och verklig skrĂ€ck som om det ena klippet inte kĂ€nner till det andra. Mellandelen av filmen Ă€r mycket mer koncentrerad och jĂ€mn, seriös och ofta oerhört gripande. Sedan kommer en sista tredjedel, arketypiskt utdragen genom den dĂ€r Spielbergska separationsĂ„ngesten, dĂ€r mörkret sviks och allt och alla har det bra och det Ă€r nĂ€stan som om USA aldrig haft nĂ„gra problem och det dĂ€r rasisteriet eller vad det var, ja se det var bara nĂ„got missförstĂ„nd… och alla kan för övrigt bli förlĂ„tna.
ĂndĂ„ tycker jag att det Ă€r lite orĂ€ttvist att avskriva Spielberg rĂ€tten att fĂ„ göra filmerna han velat göra. Dels för att det alltid Ă€r nĂ„gon som vill se honom död och begraven vad för filmer han Ă€n gör â den naknaste Spielbergofobin uppstod i och med Schindler’s List, som han rimligen borde haft alibi nog att göra om man jĂ€mför med PurpurfĂ€rgen â och dels för att jag tror filmens brister kommer mer frĂ„n Spielbergs kalla fötter Ă€n hans dĂ„liga omdöme. Detta var hans första steg mot att bli tagen pĂ„ allvar. Det var stapplande, och han visste det. Han hade köpt rĂ€ttigheterna till Schindler’s List vid denna punkt, men han vĂ„gade Ă€nnu inte ta sig an filmen.
Spielberg trodde helt enkelt inte sjĂ€lv riktigt pĂ„ sina förmĂ„gor, och det mĂ€rks sĂ„vĂ€l i PurpurfĂ€rgen som i âuppföljarenâ Solens rike (1987), en mindre problematisk och Ă€nnu mer intressant film, om Ă€n pĂ„ ett ungefĂ€r lika bristfĂ€llig (fast av andra skĂ€l). Hans dröm var att bli en regissör som Frank Capra (tveklöst Spielbergs tydligaste föregĂ„ngare), en som gjorde Ă„ ena sidan popcornunderhĂ„llning, Ă„ andra sidan vuxenfilmer. Men det sistnĂ€mnda var Ă€nnu outforskad mark.
Idag hade han kunnat göra PurpurfÀrgen till en alldeles utmÀrkt och perfekt film. Men det hade aldrig passerat, och han hade förhoppningsvis aldrig försökt. Att det var okej för honom Är 1985 att anvÀnda den svarta upplevelsen för sitt eget kreativa experiment, det sÀger en hel del. Jag kan för all del inte förringa en film som Àr sÄ vÀlgjord som den hÀr, eller en som Àr sÄ vacker och hoppfull, men mest minnesvÀrd Àr den faktiskt pÄ alla sÀtt den inte fungerar.
FREDRIK FYHR
The Color Purple. 1985 USA 154 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Steven Spielberg. S: Whoopi Goldberg, Danny Glover, Margaret Avery, Oprah Winfrey, Willard Pugh, Akosua Busia, Desreta Jackson, Adolph Caesar, Rae Dawn Chong, Dana Ivey, Laurence Fishburne.