Vissa filmer är så enkla att tala om att det blir svårt. Man kan säga att Last Days in the Desert har ett problem med sin gestaltning. Eller att såsen skär sig. Man kan uttrycka sig på flera sätt, men vad man menar kan inte helt förklaras förrän man sätter sig ner med någon annan och ser filmen.

De första tio minuterna eller så ger oss Ewan McGregor som Jesus. Han går omkring i öknen i en scen. I nästa går han i en annan del av samma öken. I nästa sekvens skrattar han åt himlen för han är så… tja, ensam eller galen typ.

”Ja” skulle jag säga till min hypotetiske soffgranne, ”du ser ju att det inte fungerar!”

Men smaken är ju lika delat som vinet och brödet så vem vet, kanske min kamrat skulle säga: ”Vadå? Det är väl inget fel på det direkt?”

Nej öknen ser ut som öknen. Den är högst okomplicerat fotad av Emmanuel Lubezki – nästan bara i vanliga bildkompositioner, kan tilläggas, som om man undrar om han verkligen var med på inspelningen… men visst, det ska såklart vara okomplicerat. Spartanskt, så att säga. En film om Jesus är ju inte en film om Jay-Z.

Så har vi Ewan McGregor. Är han en bra Jesus ute i öknen…? Tja, rollen är så ikonisk att vi inte kan föreställa oss att den ena skådespelaren egentligen passar bättre än den andra. Han är en bra Obi-Wan Kenobi i öknen, och det är ju nära nog.

Frågan är om det räcker med att han bara är där. Och att öknen bara… är där… att skratta åt himlen för att man blivit lite tokig… jag vet inte, är inte det mer eller mindre en tom kliché? Hujedamej, ska jag erkänna att jag tänkte. Hur länge ska detta pågå?

Men som tur är avviker filmen från sin bibliska berättelse och blir en slags apokryf. Jesus träffar en snickare (Ciaran Hinds) som bor där ute i öknen med en sjuk, sängliggande fru. De har en ung son (Tye Sheridan) som helst skulle vilja vara någon annanstans. Snickaren förutsätter dock att sonen ska bli kvar där ute i öknen, där de på något sätt bor och där han på något sätt är snickare.

Jag vet att det låter provocerande nördigt men Sheridan är faktiskt inte långt ifrån en Luke Skywalker här, och fastän filmen försöker å det grövsta att vara stoisk så har den mer gemensamt med Stjärnornas krig än, säg, Kristi sista frestelse, förmodligen den enda film om Jesus i öknen vi behöver.

Förutom Jesus spelar även McGregor djävulen i en dubbelroll. Utformningen är den man kan tänka sig. Jesus är den enda som kan se djävulen, som dyker upp lite som en joker i leken för att säga något drygt eller cyniskt om vad Jesus tror han försöker göra.

Vad det nu är? Inte mycket, såklart. Han hjälper fadern och sonen snickra grunden till ett hus. Han noterar att sonen är bra på gåtor. Han uppmuntrar fadern att försöka lyssna på sonen. Djävulen har berättat för Jesus vad som hade hänt om han inte träffat familjen. Jesus tycker inte om utsagan. De lyckas inte riktigt undkomma tragedin, men kanske att saker blir lite bättre.

De spoilerkänsliga får ursäkta men det händer faktiskt inte mycket mer i den här filmen, som på ett nästan fascinerande sätt undviker att få fram en ordentlig anledning att existera. Den allra sista bilden i filmen ger oss samma öken men i modern tid – två små turister tar kort på varandra vid den hisnande vyn och går ur bild.

Den poetiska poängen verkar vara att Jesus dog för människorna men att människorna, när allt kommer omkring är oansenliga varelser och att deras problem är obefintliga i det långa loppet, den stora bilden, vad den nu är.

Men det ursäktar inte spartanska och spirituella klichéer som gör filmen opersonlig snarare än speciell, pretentiös snarare än spirituell, som om den existerar för att imponera på publiken snarare än för att någon faktiskt haft något på hjärtat här. När djävulen säger till Jesus, ”Who the hell do you think you are?” passerar repliken som om det inte finns något roligt med den alls.

Men filmens mest olyckliga brist är dess övertro på tanken att det är så lätt att göra en film som bara skildrar och gestaltar oansenlighet, som om de genom att sätta Jesus i huvudrollen helt kan göra en händelselös film meningsfull. Men det är som de säger i Life of Brian: ”Nothing will come out of nothing, you know what they say?”

FREDRIK FYHR

---

2015 USA 98 min. färg/codex (Arri Alexa), DI/2.35:1. R: Rodrigo García. S: Ewan McGregor, Susan Gray, Tye Sheridan, Ciarán Hinds, Ayelet Zurer.