Mary Queen of Scots Àr en film som aldrig riktigt blir av, Àven om den dÄ och dÄ nÀstan verkar vara pÄ vÀg att komma fram till en poÀng. Varje gÄng det sker viker den dock undan i sista stund, som om den inte vÄgar göra sin röst hörd. I slutÀndan har den lagt fram flera olika idéer som kortsluter varandra.
Filmens slutgiltiga poĂ€ng Ă€r, om jag inte missat nĂ„got, den gamla hederliga âmĂ€n Ă€r svinâ-parollen, sĂ„ sjĂ€lvklart placerad i en post-metoo-kontext att man knappt reagerar pĂ„ det. Mary mĂ„ ha varit drottning över Skottland men hon fick inte göra mycket, eftersom mĂ€nnen i hennes hov konspirerade mot henne. Hennes Ă€lskare dödades, hennes motiv ifrĂ„gasattes och hennes regim ansĂ„gs aldrig mer Ă€n ett misstag, eftersom hon var katolik i ett land av protestanter.
Om detta Ă€r filmens grundtes Ă€r det synd att den kommer sĂ„ sent och blir sĂ„ oförtjĂ€nt. Det pĂ„minner lite grann om att skumma igenom en historiebok â man förstĂ„r poĂ€ngen i slutet, Ă€ven om man inte Ă€r alldeles sĂ€ker pĂ„ hur vĂ€gen dit egentligen sett ut.
Om Marys religion gjorde henne impopulÀr, och om det spreds rykten om hennes karaktÀr, vore det ju bra att veta hur hon sjÀlv sÄg pÄ sig sjÀlv och sin religion. Som i för mÄnga moderna filmer gÄr all dialog ut pÄ att förklara vad som hÀnder i intrigen, varför vi inte fÄr en kÀnsla för vem Mary Àr som person.
Vi lĂ€r oss att hon Ă„tervĂ€nder till Skottland som Ă€nka frĂ„n Frankrike, men denna erfarenhet har ingen betydelse. Den religiösa kontexten existerar inte, trots att den Ă€r vad filmen har pĂ„ bordet att arbeta med. Det Ă€r sant att hennes hov Ă€r fullt av en massa bittra gubbar som konspirerar mot henne, men de har Ă„tminstone en agens vi förstĂ„r. Vi hör det sĂ€gas att Mary Ă€r âmodigâ och âstarkâ men inget av det syns i nĂ„got hon gör och mycket lite av det hon sĂ€ger. Det verkar som att vi ska sympatisera med Mary bara för att hon Ă€r en regent.
Det gĂ„r ocksĂ„ att diskutera om saker blir bĂ€ttre eller sĂ€mre av att Mary spelas av Saoirse Ronan, vars Ă„terhĂ„llsamma stramhet kan vara elektrisk i en film som Lady Bird eller Brooklyn men som hĂ€r har mer av en âless is lessâ-kvalitĂ©. Utan nĂ„gon tydlig inre konflikt blir hon en intetsĂ€gande mask av godtycklighet.
ĂndĂ„ tar det ett tag innan filmens strukturella problem kortsluter den. Filmens första akter Ă€r följsamma, och helt klart dess mest engagerade stunder. Fina skĂ„despelare gĂ„r omkring i medeltida miljöer, iklĂ€dda övertygande kostymer och lagom högtravande dialoger. Elizabeth (Margot Robbie) spekulerar om Mary som spekulerar tillbaka. Elizabeth flörtar in sig genom att skicka sin Ă€lskare att gifta sig med henne. Mary nekar förslaget, men nöjer sig efterhand med Lord Darnley (Jack Lowden), som blir far till hennes barn, som efter att denna films hĂ€ndelser Ă€r sagda och gjorda kommer att regera bĂ„de England och Skottland.
Man kan tycka att filmen har en trĂ„d att följa dĂ€r â sĂ„ mycket tjafs och jidder om den ena nationen och den andra, varför kan vi inte bara komma överens? Fast bĂ„de Mary och Elizabeth Ă€r ju ocksĂ„ rĂ€dda för att förlora sin tron.
Faktiskt var det drottning Elizabeth sjÀlv som skrev under dödsdomen pÄ Mary. Detta efter att Mary tvingats abdikera och levt i fÄngenskap i Ärtionden, enligt vissa kÀllor konspirerandes mot Elizabeth.
DÀr kan man ju tycka att filmens pseudofeministiska historierevision kör ihop sig. NÄgot desperat försöker den sÀga att Elizabeth inte hade nÄgot val, och att det trots allt hÀnde lÄngt senare, och att de tvÄ kvinnorna egentligen kÀnde feministisk solidaritet för varandra.
Men filmen tar aldrig det steget fullt ut heller. Pliktskyldigt placeras moderna markörer ut: Darnley Ă€r gay, likasĂ„ en annan man i det skotska hovet, och Elizabeths makt och pondus kommer pĂ„ bekostnad av hennes kvinnlighet. Filmen rentav kodar henne som man (âI am more man than woman nowâ konstaterar hon, âthe throne has done that to meâ). Hon kan inte fĂ„ barn, vilket nĂ€stan blir som nĂ„got slags kosmiskt straff, medan Mary, som föder en son, betraktas som en halvgud av Elizabeth, som darrar inför hennes âmodâ, âstyrkaâ och âmoderskapâ. Detta sker i filmens Heat-ögonblick, nĂ€r Ronan och Robbie möts för en slags ânu och aldrig merâ-dialog dĂ€r de ger varandra komplimanger och förolĂ€mpningar pĂ„ sĂ€tt som Ă€r sĂ„ osammanhĂ€ngande att det Ă€r smĂ„tt hĂ€pnadsvĂ€ckande.
För att göra det enkelt för sig kan man diagnostisera filmen som lite amatörmÀssig. Det Àr en lÄngfilmsdebut för regissören Josie Rourke och förutom TV-jobb har manusförfattaren Beau Willimon bara skrivit manus för en film förut (Maktens mÀn, dÄ byggt pÄ hans egen pjÀs). Miljöerna Àr rÀtt för materialet, och skÄdespelarna Àr lojala till det, men man kan inte styra en tjusig skuta om motorn inte fungerar.
Det första tecknet pÄ att man inte riktigt tÀnkt igenom filmen syns redan i början, dÄ vi fÄr en sÄdan dÀr tease som visar oss Marys avrÀttning, innan vi hoppar tillbaka till intrigens början, vid Englands strand. Problemet Àr att allt inleds med en faktatext som ger oss bakgrunden till Marys exil i Frankrike. AvrÀttningen har egentligen inget med saken att göra, men bristande omdöme har fÄtt filmen att blanda korten pÄ en gÄng.
Det lĂ„ter som en liten sak, men Ă€r i sjĂ€lva verket ett tidigt symptom som gradvis vĂ€xer sig större och större ju lĂ€ngre filmen pĂ„gĂ„r. Ăr det en film om Marys hov eller hennes död? Ăr det en film om drottningarnas rivalitet eller deras solidaritet? Ăr det en historisk film eller ett typ av moderniserat kammarspel? Filmen verkar vilja vara allt pĂ„ en gĂ„ng utan att ens inse det, som om den inte inser utmaningen i att gestalta nĂ„got överhuvudtaget.
FREDRIK FYHR
