PĂ„ IMDb:s berömda lista över de mest populĂ€ra filmerna saknas ett par man skulle bomma pĂ„ â Hajen, E.T., Magnolia, inte ens Avengers faktiskt â men Dom i NĂŒrnberg innehar fortfarande en stabil placering (148 i skrivande stund).
Det Ă€r glĂ€djande, som det brukar uttryckas pĂ„ ledarsidorna, men ocksĂ„ överraskande. Det kĂ€nns som den typiska âen gĂ„ng klassiker, sedan bortglömdâ-filmen som förĂ€ldragenerationen pratade om pĂ„ den tiden nĂ€r förĂ€ldragenerationen inte var min egen; filmer som West Side Story eller Doktor Zjivago, titlar som i takt med tiden ramlat av folks hall of shame-listor. Inte för att de Ă€r dĂ„liga, sĂ„klart, utan för att den glĂ€dje som de filmerna skĂ€nkte publiken var en glĂ€dje som tillhörde en annan tid, en mer arkaisk; mer allvarlig och mer naiv, dĂ€r filmnöjet var enklare samtidigt som de stĂ€llde högre krav Ă€n filmer gör idag, nĂ€r blockbusters tycks allvarligare samtidigt som de krĂ€ver mindre. Det Ă€r filmer som var gamla förr; nu har de blivit vad film alltid till att börja med Ă€r – historia.
Dom i NĂŒrnberg kĂ€nns som en sĂ„dan film för en som inte sett den. Ett tre timmar lĂ„ngt rĂ€ttegĂ„ngsdrama om Förintelsen med en massa HollywoodstjĂ€rnor? Ăven nĂ€r filmen kom fanns det somliga som fnös Ă„t filmen och lĂ€t kritiken stanna just dĂ€r; âEtt koncentrationslĂ€gerdrama med specialgĂ€ster som offerâ sa Gavin Lambert, ett citat som etsat sig fast. NĂ€r manusförfattaren Abby Mann vann en Oscar, och tillĂ€gnade statyetten âalla vĂ€rldens intellektuellaâ var det sĂ€kert mĂ„nga som direkt hĂ„nskrattade. Senare konstaterade Jonathan Rosenbaum, om nu nĂ„gon tvivlade, att filmen inte var lika seriös som Shoah (1985). En mer oschysst jĂ€mförelse fĂ„r man leta efter.
Det upphör inte att förvĂ„na mig hur föraktfulla filmkritiker kan vara mot, just, film. Tanken verkar kvarstĂ„ att ska film nu övervĂ€gas sĂ„ ska det inte tas pĂ„ sĂ„ stort allvar och sĂ€rskilt filmer frĂ„n Hollywood ska vara goda och veta sin plats, thank you very much, för annars kan vi ju inte vara sĂ„ sĂ€kra pĂ„ att det Ă€r just Haneke och Ăstlund (eller Shoah) som Ă€r âbra pĂ„ riktigtâ. Att Dom i NĂŒrnberg Ă€r en fantastisk film, pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen helt otvivelaktigt, verkar inte relevant. Hade filmen bara inte haft Spencer Tracy och Judy Garland i rollistan sĂ„ hade den kanske klassats som ett mĂ€sterverk Ă€ven av de som ansĂ„g sig för eminenta för att övervĂ€ga filmen seriöst. (Kanske Rosenbaum, till exempel, Ă„tminstone hade övervĂ€gt skillnaden mellan spelfilm och dokumentĂ€r).
Man kan ocksĂ„ anmĂ€rka, med historien som domare, att kritikerna tog sina höga hĂ€star för givet. Vem skulle skratta Ă„t Dom i NĂŒrnberg om den gjordes idag? VadĂ„, för att Brad Pitt eller Leonardo DiCaprio, Natalie Portman eller Margot Robbie skulle vara med? Kanske, jag vet, som en miniserie Ă„t HBO? Folk skulle stĂ€lla sig och gapa och krönika efter krönika skulle forsa fram om hur det skulle vara den viktigaste TV-hĂ€ndelsen i vĂ€rldshistorien och âsĂ„ aktuellâ ocksĂ„!
Den ironiska sanningen Àr att filmen framstÄr som nÀstan absurt sofistikerad idag, för att inte tala om som Hollywoodfilm. Den bygger pÄ nÄgot sÄ ansprÄkslöst som ett gediget manus, som har en massa saker att sÀga; filmen fÄr de sakerna sagda, allt till maximal effekt, och sedan lÀmnar den oss redo att begrunda det vi sett, tÀnkt och kÀnt.
Det Àr som sagt en hel del, och det Àr inte det lÀttaste. En av filmens mest subtila poÀnger Àr att understryka hur lÀtt det Àr att ta en moralisk hÄllning för givet, lÄta den sjunka ner i det kontraintuitiva trÀsk som kallas moralism. Skillnaden mellan moral och moralism handlar om perspektiv. En moralisk hÄllning dikterar en handling och handlingen förutsÀtter ansvar och ansvar förutsÀtter ett djupt personligt övervÀgande. Moralism Àr dÀremot en handling i sig, bÀrandes sitt eget alibi slÄr den godtyckligt ner allt i sin vÀg utan att stÀlla frÄgor eller (ironiskt nog) övervÀga rÀtt och fel.
I ett nötskal handlar filmen om rÀttsprocessen mot fyra domare som, under Nazi-Tysklands regim, godkÀnt de ena vedervÀrdigheterna efter de andra, under Tredje rikets pseudorÀttsvÀsende. Detta Àr mÀn som sÀnt oskyldiga mÀnniskor till galgar, gaskamrar och operationsbord.
FrÄgan tycks enkel. FörtjÀnar de fyra domarna att straffas?
Det kan verka sjÀlvklart att svara ja. Men rÀttsprocessen krÀver att Àven dessa fyra mÀn prövas, rÀtt och juridiskt, och öppnar man vÀl den asken mÀrker man snart att den tillhör Pandora. Det kommer nÀmligen att finnas oundvikliga argument för deras oskuld. Det finns alltid argument; argument för vad som helst. En rÀttsprocess handlar heller inte om rÀttvisa, utan om vem som argumenterar bÀst utefter vad som stÄr skrivet i lagen. Det finns alltid en möjlighet att den som den ene ser som skyldig blir frikÀnd, och vice versa. Det kan, som filmen gör klart, gÀlla för nazister ocksÄ.
Vi ska nu inte göra misstaget att tolka det hÀr som ett argument för att slippa undan ansvaret att ha en egen Äsikt. NÀr frÄgor av det hÀr slaget ska diskuteras offentligt, vare sig det rör sig om filosofi eller politik, sÄ hittar man ofta Àngsliga relativister som nöjer sig med att det helt enkelt ligger till sÄ hÀr; att allt Àr relativt, att Ä ena sidan och Ä andra sidan, att ett intellektuellt uppdrag handlar om att jonglera omstÀndigheter och hÄlla dem i luften sÄ lÀnge som möjligt. Liksom moral kan förvandlas till moralism kan ocksÄ det relativa förvandlas till relativism. Men att allt Àr relativt Àr inte en ursÀkt för att inte ha en Äsikt. TvÀrtom Àr relativitet det stoff som varje enskild individ mÄste göra till nÄgot specifikt för sig sjÀlv. Relativism Àr, liksom moralism, ingenting annat Àn en handling; i det hÀr fallet handlingen att inte handla.
Hade Dom i NĂŒrnberg lidit av denna beröringsskrĂ€ck hade den, onekligen, varit en hopplös katastrof att bevittna. Men en av de vackra sakerna med filmen Ă€r att den aldrig viker bort blicken mot vare sig Förintelsens verklighet eller Tysklands, eller kalla krigets eller, för den delen, Hiroshimas. Det Ă€r en film som handlar om att bĂ€ra sin egen handlings vikt. Att sĂ€ga att ja, saker ligger till pĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt men det hĂ€r vĂ€ljer vi, av de hĂ€r anledningarna, och vi gör det trots det ena, pĂ„ grund av det andra och oavsett det tredje. Det betyder att nĂ„gonting kommer vĂ€ljas, nĂ„got vĂ€ljas bort. NĂ„got kommer verka orĂ€ttvist, nĂ„got rĂ€ttvist. Varje medvetet val, som nĂ„gon mĂ€nniska gör, innehĂ„ller nĂ„gon form av förödande kraft, nĂ„got slags vĂ„ld, och sĂ„ kommer det alltid att vara. Att ta ansvar för sina handlingar Ă€r dĂ€rför ingen sjĂ€lvklarhet, trots att det mĂ„ste göras varje dag. Ju allvarligare situation vi stĂ„r inför, ju sjĂ€lvklarare vĂ„r moraliska impuls hugger till, desto viktigare och tyngre vĂ€ger vĂ„rt beslut. Den som tycker sig ha rĂ€tt mĂ„ste ocksĂ„ bĂ€ra tyngden av sin Ă„sikt och insikt, och den blir bara tyngre ju fler motargument man beaktar.
Detta tycks vila i varje steg hos Spencer Tracy i den hĂ€r filmen. Det vore lĂ€tt att avfĂ€rda hans rollfigur â domaren Judge Haywood, som Ă€r den som anlĂ€nder till NĂŒrnberg för att leda rĂ€ttegĂ„ngen â som en helig patriark, inte minst eftersom Tracy spelat den rollen sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger förut. Men filmen handlar inte om hans moraliska suverĂ€nitet, eller hans auktoritet, utan om hans högst mĂ€nskliga tvivel och övervĂ€ganden; trots att filmen har mĂ„nga karaktĂ€rer, mycket dialog och mĂ„nga omstĂ€ndigheter Ă€r den narrativa centrumet Haywood. Filmen handlar om hans vĂ€g fram till beslutet, inte beslutet i sig.
Vad Ă€r det för trivsam bekvĂ€mlighet som spökar i honom nĂ€r han anlĂ€nder, i början av filmen? En frĂ€mling i ett frĂ€mmande land; Ă„ret ska vara 1948 och kriget har knappt andats ut, utanför hans hotellfönster syns ruiner. PĂ„ sant TracymanĂ©r behandlar Haywood alla han möter som hyvens prickar. En progressiv Ă„skĂ„dare har rĂ€tt att kĂ€nna tvivel, kanske, inför sĂ€ttet han framstĂ€ller sig. Noggrant opartisk mot alla som söker influera honom, avfĂ€rdar alla osĂ€kra omstĂ€ndigheter med ett leende; killing them with kindness, som det brukar heta. Den enda Haywood Ă€r skeptisk mot tycks vara Ă„talsadvokaten Ted Lawson (Richard Widmark) som uttrycker vad vi alla kĂ€nner nĂ€r han dundrar ut sitt fördömande mot de fyra Ă„talade domarna. Haywood omnĂ€mner honom som âradikalâ, som om det inte vore en partisk Ă„sikt, och en uppgiven politisk spekulant hösten 2020 har svĂ„rt att hĂ„lla borta ur huvudet Joe Biden, som gĂ€rna ser Trumpsupportrar i sitt kabinett men skruvar sig inför frĂ„gor om Bernie Sanders.
Men, och detta kan ha stört Àven dÄtidens kritiker, filmen ligger före oss, och Abby Mann har rÀtt att slÄ sig för bröstet. Vi, och Haywood, kommer tillbaka till Lawson i sinom tid. VÀgen dit gÄr via försvarsadvokaten Hans Rolfe (Maximilian Schell, i sitt livs roll) som ska försvara de fyra Ätalade mÀnnen. Rolfe Àr uppsliten och förtvivlad, stundtals en kopia av Hitler sjÀlv, men han Àr ocksÄ briljant, grundad i logik, hela tiden villig att vÀnda Ätalet mot sig sjÀlvt och finna anledningar till att tillintetgöra det. Detta Àr vad Haywood fÄr för sin övertro pÄ en ogungad bÄt; hans hjÀrtas fiende ser en chans att dra sin lans. Handlar inte du sÄ gör nÄgon annan det. Kanske Haywood, i stunden han hör Rolfes första försvarstal och inser vem han har att göra med, tackar gudarna för att Lawson Àr sÄ hetlevrad som han Àr.
För, det Àr viktigt att komma ihÄg, det rÄder aldrig nÄgra tvivel om att de fyra mÀnnen rent moraliskt Àr skyldiga. FrÄgan hÀr Àr juridisk. Rolfe, driven lika mycket av tro pÄ rÀttvisa som en förvirrad lojalitet för sitt besegrade land, tÀnker dra det i hamn att de inte kan göra sig skyldiga för att ha följt det rÀttssystem som de stod under, oavsett faktumet att det var ett vedervÀrdigt system.
Schells framtrÀdande i rollen som Rolfe blev, icke förvÄnande, rollen han fick leva med i resten av sitt liv. Vi ser en mÀnniska hÀr som sliter sig sönder och samman för att hela tiden insistera sig fram och genom glödande argument hÄlla spelet pÄ sin planhalva; till och med nÀr han slÄr under bÀltet gör han det med ett sÄdant fokus, en sÄdan intensiv övertygelse om sin egen rÀtt, att man inte mÀrker det. Han Àr, pÄ sÀtt och vis, den figur i filmen som det Àr lÀttast att beundra.
SĂ„ liksom Haywood Ă€r redo att packa vĂ€skorna samma dag han anlĂ€nder Ă€r vi redo att göra detsamma pĂ„ en ren intellektuell nivĂ„. Men gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng tystas Ă„talets dunder och brak av den briljante Rolfe och amerikanerna mĂ„ste finna sig trumfade, intellektuellt besegrade om och om igen. En av filmens briljanta trick Ă€r sĂ€ttet den fĂ„r oss att sympatisera med Rolfe, inte sĂ„ mycket för att vi tycker om honom â vi blir aldrig helt klara över hans politiska lojalitet â utan för att han utmanar auktoritetens och etablissemangets status quo, och gör det omöjligt för Haywood att inte tĂ€nka efter. Hur det Ă€n slutar sĂ„ mĂ„ste domen övervĂ€gas ordentligt; det Ă€r Rolfes förtjĂ€nst, vilket gör honom, vad vi Ă€n tycker om det, till en lysande advokat.
Medan krigsföringen i rĂ€ttssalen pĂ„gĂ„r sker det andra dramat vid sidan av. Haywood frekventerar en och annan salong, sprĂ„kar med en och annan tysk civil och dricker en och annan kopp kaffe med fru Bertholt (Marlene Dietrich), Ă€nkan till en domare som dömts till döden pĂ„ liknande grunder som de som nu stĂ„r Ă„talade. Hon sĂ€ger sig ha en enda agenda: Att fĂ„ honom att inse att âalla tyskar inte Ă€r monsterâ.
En noggrann ÄskÄdare gör rÀtt i att studera Tracys beteende noggrant hÀr, för uteslutningsmetoden ger oss hela Haywoods ark. Detta Àr en karaktÀr som inte tillÄts sÀga rakt ut vad han tÀnker och sÀger, eftersom det skulle komprimera hans opartiskhet, sÄ vi fÄr studera hur han reagerar nÀr han frÄgar vissa frÄgor och fÄr vissa svar. Det finns en punkt i filmen dÄ han prövar tyskt mousserande vin, till exempel. Det finns en annan punkt, senare i filmen, dÄ han tackar nej till en bit strudel. Jag kanske lÄter lite galen, men jag menar att de hÀr sakerna Àr vÀldigt viktiga, och de sÀger allt om vad filmen egentligen handlar om; Haywoods resa, frÄn det att han stÀlls inför fallet till dess att han tagit sitt beslut, via nyfikna och uppriktiga undersökningar.
RÀttegÄngen fÄr efterhand en mer och mer oundviklig utgÄng. à talet mÄ vara bristfÀlligt, men knappast ogrundat. Vi kan inte kÀnna sympati för Rolfe nÀr han attackerar och misstÀnkliggör de offer som tvingas till att vittna om vad de utsatts för; en kvinna som hamnade i fÀngelse för att en relation med en Àldre judisk man; en man som steriliserades för att han ansÄgs vara en idiot. (De spelas av Judy Garland och Montgomery Clift och ingen av dem har nÄgonsin framstÀllts sÄ rÄa och otillgjorda). Filmen nÄr sedan en kritisk punkt dÄ vi fÄr se flera minuter av det autentiska bildmaterialet frÄn förintelselÀgren i Bergen-Belsen och Dachau. Detta var inte första gÄngen liknande material visades i en mainstreamfilm (det var förmodligen Orson Welles FrÀmlingen frÄn 1946) men det kan ha varit första gÄngen det visades sÄ grundligt, sÄ lÀnge och sÄ ocensurerat, i en sÄ pass bred och pÄkostad film. MÀrk vÀl att Äret var 1961 och filmmaterialet exceptionellt chockerande; jag kan tÀnka mig att det retat de kritiker som ville avfÀrda filmen som en polerad HollywoodsÄpa. De fick göra det ÀndÄ, men medvetna om att sanningen inte var sÄ enkel.
Det autentiska materialet frĂ„n dödslĂ€gren Ă€r och förblir dödens bilder. Jag vill hindra mig sjĂ€lv frĂ„n att lĂ€gga till ett attraktivt âsĂ„klartâ, som om vi sett dessa bilder sĂ„ himla mycket nu. Har vi? Hur mycket har vi egentligen tittat? Hur noga? Hur ofta har vi tittat bort? Hur ofta har nĂ„gon av oss tittat sĂ„ lĂ€nge som Dom i NĂŒrnberg tvingar oss att göra?
NÀr ljuset gÄr upp inför rÀttssalen och vi ser karaktÀrerna stirra, grÄtandes eller bara i chock, sÄ hÀnder nÄgot mÀrkligt. Vi borde reagera pÄ brottet i fiktionen. Kanske vi borde protestera, som Rolfe senare i gastande termer gör, pÄ att detta material visas i denna fiktiva film.
Men det autentiska materialet skadar inte det fiktiva. Vi klipper tillbaka till skÄdespelare, ja, men förstÄelsen för vad vi just sett gÀller alla; vi som ser filmen vi ser pÄ, de i filmen som ser filmen de ser pÄ och skÄdespelarna sjÀlva. NÀr Haywood sedan kommer med sin konklusion gÄr det inte att missta kÀnslan av att han uttrycker en gemensam sanning som inte kan förnekas; att mÀnniskor Àr kapabla att göra sÄ hÀr Àr ett faktum som bör utgöra en kris för varenda individ, överallt. Att döma skyldiga vÀger pÄ sÀtt och vis lika lÀtt som att göra en film. Förintelsen Àr en hÀndelse vi alla bara kan överleva.
Den slutgiltiga magiska komponenten i filmen Àr Burt Lancaster, som lÀnge inte har nÄgra repliker alls. Han spelar Ernst Janning, en av de Ätalade mÀnnen, en lÀkare som lÀnge gÀckar Haywood; han ser över doktorns samlade verk och ser en filantrop, en humanitÀr hjÀlte som en gÄng i tiden trodde pÄ ett Tyskland dÀr hopp och godhet skulle gro. Den Janning som stÄr i rÀttssalen, aktivt stum, Àr ett grÄsprÀngt stoneface med en blick som tycks blicka bortom sitt eget liv och sin egen död. Han förblir ett slags mysterium, en gud i maskinen redo att höja rösten nÀr tiden Àr inne, men det fungerar. Spelet med förvÀntningar Àr Äterigen effektivt; Lancaster, denna djÀrva skÄdespelare som var sÄ före sin tid, gestaltar hÀr en roll som bÀr hela filmens tyngd pÄ sina lika tunga axlar. Det Àr vÀrt att se med egna ögon.
Exakt hur filmen slutar ska jag inte avslöja, Ă€ven om det finns ett par historiska omstĂ€ndigheter som kan vara vĂ€rda att omnĂ€mna. Filmen gjordes 1961 och fröet till berĂ€ttelsen fick Abby Mann ursprungligen frĂ„n McCarthy-rĂ€ttegĂ„ngarna; parallellt med detta pĂ„gick kalla kriget, vilket fungerar som en plot point i filmen. Dessa rĂ€ttegĂ„ngar skedde i en tid dĂ„ Göring och Himmler mött sina öden och dĂ„ processen att stĂ€da upp efter Nazi-Tyskland börjat falla mellan stolarna i byrĂ„kratins labyrinter. Att hĂ„lla goda relationer med tyskarna blev för amerikanerna en viktig sak, och det var mĂ„nga inom den amerikanska militĂ€ren som inte ville se fĂ€llande domar. Filmen kan konstatera att redan nĂ€r den gjordes, tretton Ă„r efter rĂ€ttegĂ„ngarna, fanns ingen domare som fortfarande avtjĂ€nade nĂ„got straff. StĂ€mningen var nĂ„got i stil med ânu glömmer vi det hĂ€râ, soundtracket Que Sera Sera genom det soliga 1950-talets malpĂ„se. Och hĂ€r Ă€r vi idag.
FREDRIK FYHR
Judgment at Nuremberg. 1961 USA 179 min. sv/35mm/1.85:1. R: Stanley Kramer. S: Spencer Tracy, Maximilian Schell, Burt Lancaster, Richard Widmark, Marlene Dietrich, Judy Garland, Montgomery Clift, William Shatner, Werner Klemperer, Kenneth MacKenna, Torben Meyer, Joseph Bernard, Alan Baxter, Edward Binns, Virginia Christine, Otto Waldis, Karl Swenson, Martin Brandt, Ray Teal, John Wengraf, Ben Wright, Howard Caine, Olga Fabian, Paul Busch, Bernard Kates.
<- Star Wars: Episod V – Rymdimperiet slĂ„r tillbaka (1980).
-> In Vanda’s Room (2000).
