Ankungar blir inte fulare Ă€n Hedwig and the Angry Inch, som hade amerikansk premiĂ€r sommaren 2001. Den delade repertoar med filmer som Legally Blonde, Jurassic Park 3 och America’s Sweethearts. Den blev en stor kommersiell flopp, vilket var en oundviklig tragisk ironi. Den var i sin egen bubbla och insisterade pĂ„ att bli hörd pĂ„ ett underbart, dumdristigt sĂ€tt. Den var inte bara före sin tid; idag kĂ€nns den som en Xavier Dolan-film som Ă€nnu inte gjorts.
Faktum Ă€r att Dolan förmodligen förĂ€dlade Hedwig, fullbordade filmen den borde fĂ„tt vara, med mĂ€sterliga Laurence Anyways elva Ă„r senare. Filmerna Ă€r inte alls identiska till innehĂ„llet, men de verkar andas samma luft. BĂ„da filmerna handlar om en kvinna som vill bli till. Dolan visste att hon mĂ„ste fĂ„ leva. John Cameron Mitchell, som gjorde Hedwig, var inte dĂ€r Ă€n. Ă r 2001 var Hedwig en litterĂ€r skapelse, en idĂ© mer Ă€n en riktig person… men vi kommer till det.
Ă r 2001 var Ă€ven för tidigt, antar jag, för att göra en film som denna rĂ€ttvisa. Hedwig Ă€r till stora delar vĂ€ldigt imponerande, men den Ă€r ocksĂ„ en oformlig kakafoni som stĂ„r med ena foten i sexuell frigörelse och den andra i studentikost spex dĂ€r en transa Ă€r nĂ„got man ser pĂ„ nattklubbar eller undangömda i mörka grĂ€nder. Kanske det Ă€r dĂ€rför Hedwig Àr en sĂ„dan dĂ€r ”Bambi pĂ„ is”-vision; den typ av oemotstĂ„ndliga film som har förirrat sig omkring grĂ€nstrakterna för storhet. Den har inte vad som krĂ€vs för att fĂ„ fram mĂ€sterverket som bor i dess bröst, men den har rĂ€tta kĂ€mparglöden. Den sliter och jobbar, insisterar sig fram. VĂ€rlden inte gett den fotfĂ€ste att stĂ„ rakt i, och just dĂ€rför blir den omöjlig att ignorera.
Hedwig representerar allt. Mitchell sĂ„g Hedwig som varken man eller kvinna, som den ultimata mĂ€nniskan, ett slags esoteriskt vĂ€sen eller en halvgud, ”ett enat kön” för att citera Mitchell sjĂ€lv. Ursprungligen ville han göra en sjĂ€lvbiografisk berĂ€ttelse om Tommy, den stackars sonen till en general som blir en rockstjĂ€rna tack vare sin östtyska barnvakt, som rĂ„kade vara en prostituerad transkvinna, men i processen insĂ„g han att det var hon, Hedwig, som var stjĂ€rnan.
Det blev en Off Broadway-musikal som sedan blev den hÀr filmen, varför den ocksÄ landar smack i smeten av rockmusikaler med obligatoriska kultföljen; tÀnk Rocky Horror Picture Show (1975), pÄ mÄnga sÀtt anledningen till att den hÀr filmen kunde göras. Och pÄ sÀttet den gjordes! SÀrskilt första halvan Àr ett litet filmmirakel.
Filmen börjar nÀstan som en pseudodokumentÀr, dÀr vi ser Hedwig pÄ sin Àrelösa USA-turné genom smÄ restauranger och fik. Hon och hens lilla band följer efter Tommy, mer specifikt den vÀrldsberömda popidolen Tommy Gnosis (Michael Pitt), medan han spelar pÄ utsÄlda arenor. Hedwig utstrÄlar all den auktoritet och glupska excess som inte finns i Tommy, som av allt att döma Àr en backstreet boy utan en Àkta ton i sig. Tolka det gÀrna bokstavligt, för Tommy har haft mage att sticka ivÀg med lÄtarna som Hedwig gjorde. Hedwig sjÀlv fÄr finna sig i att vara kvar i skuggan hen alltid varit i.
Hedwigs nummer har en imponerande realistisk kvalitet; de gjordes med helt oförberedda statister, vilket mÀrks, och Àr fotade i samma gonzo cinema varité-stil som gör att vi genast tror vi tittar pÄ verkligheten; de blaffiga lÄtarna Àr ocksÄ fantastiskt catchy, producerade och mixade sÄ att de Àr precis sÄ skitiga och samtidigt glamkrispiga som de mÄste vara.
Men Hedwig förblir i centrum, och det Ă€r dĂ€rför filmen kan hoppa tillbaka till Ăstberlin, dĂ€r Hedwig föddes som Hansel, en blÄögd pojke med en fattig morsa som mĂ„ste lyssna pĂ„ David Bowie (via piratradio) i ugnen, eftersom lĂ€genheten Ă€r för liten.
Till skillnad frĂ„n rockscenerna Ă€r dessa scener överdrivet tillgjorda, med extrema fĂ€rger filmade i extrema kontraster. Det ligger farligt nĂ€ra den pling plong-estetik som förstörde mĂ„nga filmer under den hĂ€r eran (quirky dramedier som ville vara antingen Amelie frĂ„n Montmartre eller Lost in Translation) men det fungerar av flera orsaker. Dels Ă€r Hedwig filmens centrala idĂ©, sĂ„ det spelar ingen roll om vi ser hen i skitig realism eller i fĂ€rgglad fantasi; karaktĂ€ren regerar över bĂ„da vĂ€rldarna. Dels finns hĂ€r ocksĂ„ en mer subtil dynamik. I filmens nutid ser vi en typ av karaktĂ€rsstudie, en mer konventionell, dĂ€r vi fĂ„r gissa oss till Hedwigs erfarenheter genom att studera Mitchells val bĂ„de som regissör och skĂ„despelare (han spelar Hedwig… sĂ„klart). I tillbakablickarna gömmer sig otĂ€cka saker mellan raderna; Hansels biologiska pappa, till exempel, som Ă€r en pedofil, och sergeant Luther Robinson (Maurice Dean Wint), den komiskt ”afro-erotiska” militĂ€rman som förför Hansel och tar honom till USA, men inte utan att en viss operation blir av (och gĂ„r snett).
Eftersom vi ser allt berÀttat genom Hedwigs ögon ser vi Àven Hedwigs försvarsmekanismer. De tragiska aspekterna av det hÀr tillkÀnnages inte utan blir kvar i en slags katatonisk, förpubertal förnekelse. Men, fortfarande, och just dÀrför, Àr det imponerande att sÄ subtilt och mÄngfasetterat berÀttande ryms i en sÄ expressionistisk och ylande konkret film.
Det Ă€r inte förrĂ€n i tredje akten som Hedwig and the Angry Inch börjar vingla. Det Ă€r egentligen inte förrĂ€n en dryg timme in i filmen som den fĂ„r ta och masa sig till sin konflikt, och den verkar inte helt ha hjĂ€rtat i den. Vi har sett dĂ„tiden i Ăsttyskland, vi har sett nutiden pĂ„ rockturnĂ©n och nu gĂ„r vi in i futurum i en rĂ€tt skakig serie hĂ€ndelser dĂ€r Hedwig ska konfrontera Tommy och rĂ„ka i luven med allt och alla i sin vĂ€g. Vi börjar ta osköna hopp genom montage och rappa förĂ€ndringar i dramat; karaktĂ€rer börjar hĂ€r lossna i sina gĂ€ngor, sĂ€rskilt Hedwigs gitarrist Yitzhak (briljant spelad av Miriam Shor) som Ă€r filmens George Harrison, tydligt en person med hjĂ€rta och autonomitet men stĂ€ndigt oförmögen att göra nĂ„got som tredje hjulet i Hedwigs show. Enligt kommentarspĂ„ret försökte Mitchell lappa ihop mycket genom att lĂ€gga in nya scener efter inspelningen, men han lyckas inte helt fĂ„ ihop det.
Jag tror att det som spökar Ă€r och förblir Tommy, och att Mitchell började projektet som en film om honom. Han tar fortfarande för mycket plats. Vi vet visserligen redan frĂ„n början att han motiverar filmens konflikt, men vi lĂ€r inte kĂ€nna honom förrĂ€n filmen nĂ€stan Ă€r slut. Scenerna mellan honom och Hedwig, som kommer i tillbakablickar, kĂ€nns betydligt mer forcerade Ă€n den drömska sagan om Hansel; melodramen om Hedwig och Tommy kĂ€nns mer pliktskyldig, som om filmen ”mĂ„ste” försöka ”berĂ€tta en historia” genom nĂ„got som liknar konstens alla regler.
Men Tommy klickar aldrig riktigt och han blir vare sig antagonist eller tragisk hjĂ€lte; Mitchell verkar fortfarande bĂ€ra pĂ„ mycket lojalitet till karaktĂ€ren, trots att Hedwig Ă€r figuren som borde svĂ€lja hela filmen och Ă€ga den helhjĂ€rtat. Vi har uppriktigt talat inte mycket anvĂ€ndning för Tommy. ĂndĂ„ Ă€r han dĂ€r, snubben, som en bromskloss som gör allt konkret och tjatigt; mot slutet kan man verkligen börja sakna den exalterade fejkverklighet som filmen började i. Den Ă€r i slutĂ€ndan utbytt mot mer beige melodramatik och det löfte som började i kanonintrot infrias aldrig riktigt.
à andra sidan har vi ju filmens slut, en prima glamfinal av pompösa pretentioner dÀr Hedwig förvandlas till en Jesusfigur (Mitchell, liksom Tommy, vÀxte upp i ett hÄrt prÀglat katolskt hem). Jag har inget emot det i sig, men det föregÄs inte direkt av en tillfredsstÀllande serie hÀndelser. Man kan emellertid kisa igenom sista akten, se vart den börjar bli dimmig och sedan öppna ögonen igen i den stora finalen och kÀnna hela kÀnslovÄgen skölja över sig; detta Àr, i alla lÀgen, en berusande, uppumpande film, som lyfter en frÄn marken (om sÄ över en och annan skakig grund man ogÀrna vill landa i) och lÀmnar en med Àkta, klassisk katharsis.
Jag överlĂ„ter det sedan till purister att diskutera huruvida det Ă€r ”problematiskt” eller inte att Mitchell behandlar Hedwig sĂ„ hĂ€r, eller att han behandlar karaktĂ€ren överhuvudtaget. Som sagt, den historiska kontexten vi pratar om hĂ€r Ă€r America’s Sweethearts och Jurassic Park 3.
FREDRIK FYHR
2001 USA 95 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: John Cameron Mitchell. S: John Cameron Mitchell, Michael Pitt, Miriam Shor, Stephen Trask, Theodore Liscinski, Rob Campbell, Michael Aronov, Andrea Martin, Ben Mayer-Goodman, Alberta Watson, Gene Pyrz, Karen Hines, Max Toulch, Maurice Dean Wint, Ermes Blarasin.
