Hedi, lÄt oss anvÀnda en bÀttre titel, Àr en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslÄr, verkar den existera enbart för att vinna nÄgra priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext sÄ vi ska veta att det Àr en duktig film som vi Àr duktiga om vi ser.
Men om vi tar och skippar struntpratet, slÀnger ut cafébordet genom skyltfönstret och hÀller ut allt rödvin i vasken, sÄ kan vi konstatera att filmen Àr en ganska harmlös besvikelse, sÀrskilt med tanke pÄ att det Àr en tunisisk film. Den Àr gjord i ett land vars 2010-tal borde generera en filmkonst som existerar pÄ liv och död. IstÀllet Àr det en kuvad film, halvformulerad och undflyende; den verkar existera i en noggrant putsad glaslÄda, och vi ska se den pÄ tryggt avstÄnd, försÀkrade om att vi inte ska drabbas för mycket av det vi ser.
Filmen handlar om Hedi, en tystlĂ„ten och lĂ„st ung man (i början av filmen en direkt gĂ„ta) som stĂ„r som make i ett arrangerat bröllop. Han har ett ”jobb” som agent Ă„t Peugeot, vilket lĂ„ter bĂ€ttre i teorin. Han Ă€r i praktiken en glorifierad dörrförsĂ€ljare som, med futila resultat, mĂ„ste Ă„ka runt för att sĂ€lja affĂ€rer Ă„t företag i vad man fĂ„r anta Ă€r ett ekonomiskt lidande post-revolutionĂ€rt Tunisien. Hedi Ă€r förstĂ„eligt nog ointresserad av det hĂ€r jobbet, som han skolkar frĂ„n sĂ„ ofta han kan, och han möter sina potentiella kunder med hĂ€ngivelsen hos en dödsdömd. Det Ă€r inte förrĂ€n han trĂ€ffar Rym, en trettioĂ„rig dansös pĂ„ det senaste hotellet han hamnar pĂ„, som saker börjar ramla pĂ„ plats. Han blir förĂ€lskad. KĂ€nslor exploderar ur honom. Han inser att han Ă€r ett offer för en överbeskyddande mor. Han lider av den kulturella pressen. Egentligen vill han teckna, och i en plastficka har han ett par absurt vĂ€lgjorda animationer (som uppenbarligen Ă€r de fĂ€rdiga verken av en riktig serietecknare). Det Ă€r inte bara första gĂ„ngen Hedi blir kĂ€r, det Ă€r första gĂ„ngen han verkar bli nĂ„got alls.
Filmen har absolut meriter. SkÄdespeleriet Àr lika övertygande som miljöerna, sÄklart, Àr realistiska. Regissören Mohamed Ben Attia följer ocksÄ en filosofi av enkelhet som dÄ och dÄ Àr mycket effektiv. Filmens första minuter Àr, till exempel, slÄende. Bara pÄ nÄgon minut har vi introducerats för Hedi, sett honom fÄ ett uppdrag, insett att han ska gifta sig och att chefen inte tillÄter honom en ledig dag ens för det. HÀr kÀnns det som att vi fÄr andas tio djupa andetag, och att filmen kommer vara en andetagande studie i social Ängest, i linje med bröderna Dardenne (som producerat filmen likt solidariska mecenater).
IstĂ€llet blir det mer och mer tydligt att Hedi Àr en (till) kortfilm utdragen till lĂ„ngfilmsformat via scener dĂ€r folk gĂ„r, kör bil eller sitter och velar; det Ă€r ett klassiskt exempel pĂ„ ”filma folks bakhuvuden nĂ€r de gĂ„r genom lobbyn”-estetiken som hemsöker och effektivt vattnar ur europeisk arthouse med tom realism. Attias styrkor som filmskapare syns i ett par nyckelscener, den handfull ögonblick nĂ€r filmen faktiskt markerar vad som sker i berĂ€ttelsen. DĂ€remellan hĂ€nder i princip ingenting, och filmen missar en ofantlig mĂ€ngd möjligheter att ta tag i vad som sĂ€gs vara filmens poĂ€ng – att Hedi kĂ€mpar med sin egen sjĂ€lvstĂ€ndighet jĂ€mte sitt lands, och att det hĂ€r Ă€ven förklarar hans beteende i slutet av filmen, dĂ€r Attia sĂ€tter upp ett Hollywoodslut och sedan avviker frĂ„n det utan förklaring.
Filmen fÄr helt enkelt inte ihop sin egen premiss. HjÀrtat verkar ligga i Hedis relation till familjen, och det Àr bara den arken som hÄller. I 40 minuter genomlider vi hans tunga och deprimerande liv och det Àr en fröjd att se honom slÄ tillbaka mot sin familj (det Àr en av de dÀr nyckelscenerna som Attia fÄr till sÄ bra, en av de dÀr stunderna dÄ filmen plötsligt kommer upp till ytan och biter en). Alltför lite tid ges dock Ät Hedis följande tvivel. Kanske hans romans med Rym verkar mindre lockande nÀr han vÀl kommit ut ur familjens fÄngenskap. Kanske Rym bara Àr en till morsa. I en direkt förbryllande scen frÄgar han henne vad hennes plan för framtiden Àr, nÀr han bara en scen tidigare lovat att följa henne till vÀrldens Ànde oavsett vad. Det hÀr Àr inte subtilt eller intelligent berÀttande. Det Àr skrala, ofÀrdiga karaktÀrsportrÀtt som ger oss för lite att arbeta med, och en berÀttelse som inte Àr tillrÀckligt tydlig.
Tanken ska vara, har jag förstĂ„tt, att Hedi kĂ€nner lojalitet till sitt land. Men den hĂ€r tematiska idĂ©n har inget spĂ„r i filmen och förklarar inte alls vad som hĂ€nder i filmens sista scener. BerĂ€ttelsen har överhuvudtaget inga ingĂ„ngar till nĂ„got som skulle kunna pĂ„gĂ„ under ytan. Vi lĂ€r oss om Hedi och Rym. Vi kan möjligen förstĂ„ att han anvĂ€nder henne, oavsiktligt, som den mest konkreta Manic Pixie-kvinnan nĂ„gonsin, men vi förstĂ„r aldrig varför, eller vad hans kĂ€nslor faktiskt Ă€r. Vem sĂ€ger att han inte gifter sig Ă€ndĂ„? ĂvervĂ€ger man tanken att den frĂ„gan Ă€r möjlig att stĂ€lla, att slutet egentligen Ă€r öppet, fallerar hela idĂ©n om Hedis sjĂ€lvstĂ€ndighet. Filmen Ă€r helt enkelt inte speciellt genomtĂ€nkt.
Detta Ă€r nu inte en film som mĂ„nga sett, eller nĂ„gonsin kommer att se, och jag förstĂ„r att det Ă€r solidariskt att vara snĂ€ll mot den, vilket jag antar förklarar de mĂ„nga positiva recensioner som filmen fĂ„tt. ĂndĂ„ finner jag försiktigheten och instĂ€llsamheten kontraproduktiv, som om filmen klappas pĂ„ huvudet snarare Ă€n bemöts seriöst. Vad som faller en i smaken Ă€r en sak och smak Ă€r ocksĂ„ ett vapen, en sköld som det alltid gĂ„r att gömma sig bakom, men jag har svĂ„rt att förestĂ€lla mig att nĂ„gon fĂ„tt ut en verkligt rik skörd av den hĂ€r filmen. Minst av allt provocerar den och den kan knappast leda till nĂ„gra politiska diskussioner bortom samförstĂ„ndets nickningar och suckande jakanden; filmen Ă€r bara nĂ„gra Ă„r gammal, men sedan den kom har jag aldrig hört talas om den igen. Kanske det varit annorlunda om fler vĂ€ssat mer vĂ„gade pennor. En okritisk hĂ„llning till en sĂ„ hĂ€r pass dysfunktionell film föreslĂ„r istĂ€llet, trĂ„kigt nog, att vilken tunisisk film som helst duger, som om ju mindre vi behöver tĂ€nka pĂ„ det, desto bĂ€ttre.
FREDRIK FYHR
Inhebek Hedi. 2016 TUNISIEN/BELGIEN/FRANKRIKE 88 min. fÀrg/codex/2.35:1. R: Mohamed Ben Attia. S: Majd Mastoura, Rym Ben Messaoud, Sabah Bouzouita, Hakim Boumsaoudi, Omnia Ben Ghali, Sonia Ben Jemaa, Arwa Ben Ismail, Ahmed Hamdi, Lilia Kamoun, Souhail Abdeljaoued.
