Godard Àr Godard, men ibland rÀcker det inte. Leve kÀrleken Àr pÄ mÄnga sÀtt en central film i hans karriÀr, och det finns de som hyllat den som en av Ärtiondets bÀsta filmer, men jag finner den problematiskt trÄkig.
Av alla Jean-Luc Godards filmer som jag sett, och jag har sett praktiskt taget alla, kan jag inte komma pĂ„ nĂ„gon annan som haft detta problem. Det Ă€r ju inte som att Godard gjort âroligaâ filmer och han har alltid varit svuren fiende till allt du relaterar till âunderhĂ„llandeâ. En film ska brĂ„ka med dig, vara obegriplig, du ska kunna överge den oöppnad eller ge dig pĂ„ att öppna den. Om du bara trycker pĂ„ play och tillfredsstĂ€ller dig sjĂ€lv sĂ„ Ă€r det inte le cinema vi pratar om.
Typiskt sett uppstĂ„r tvĂ„ antingen-eller-lĂ€ger. De som ogillar Godard ogillar honom skarpt, eller avsĂ€ger honom bara som grĂ€nsen för vad de pallar med i form av âkonstâ. För dem Ă€r det en underdrift att kalla nĂ„gon av hans filmer för trĂ„kiga. De som dĂ€remot gillar Godard tenderar att fascineras av allt han gör, varpĂ„ rosorna han fĂ„r ofta har nĂ„got lite godtyckligt över sig. Leve kĂ€rleken Ă€r ett bra exempel â Jonathan Rosenbaum, till exempel, som ansĂ„g att det var en mindre cinematisk revolution eftersom Godard hĂ€r gjort sin âtredje förstaâ film. Med mera.
Men för att vara hans första pĂ„minner den vĂ€ldigt mycket om flera av hans tidigare. Det enda som utvecklats Ă€r tekniken som finns tillgĂ€nglig. Större delen av Leve kĂ€rleken Ă€r filmad i svartvit 35mm, men sista tredjedelen eller sĂ„ Ă€r filmad i video, med maxade kontraster sĂ„ att alla fĂ€rger ser ut som TV-suddiga oljemĂ„lningar. Det ger en slĂ„ende canvas Ă„t flera av hans bilder, men med tanke pĂ„ att Godard alltid omfamnar ny teknik â pĂ„ 70-talet var det analog video, och TV, som lockade honom â Ă€r det inte direkt överraskande.
Inför den hÀr filmen befinner jag mig, som jag ofta verkar, mellan de tvÄ lÀgren. Jag tycker inte filmen Àr helt lyckad, och nÀr en Godardfilm lÀmnar en med mer att önska kan den verkligen uppfattas som malande. à andra sidan sÄ Àr den ungefÀr lika krÀvande och positivt jÀmtjock pÄ tematik som de flesta av hans filmer.
Som sĂ„ ofta grundar sig filmen i en film som försöker bli till â filmen vi ser pĂ„, det vill sĂ€ga. MĂ€rkligt nog har vi en titel. Leve kĂ€rleken. Okej, en film om kĂ€rlek. Regissören tĂ€nker sig dess olika stadium â mötet, förĂ€lskelsen, uppbrottet â och olika Ă„ldrar, ungdom, vuxenhet, Ă„lderdom. Han vet dock inte om projektet ens bör vara en film. Kanske det ska vara en pjĂ€s. Kanske en roman. Lyssnar vi noga verkar nĂ„gon komma med ett svar, men vi fĂ„r aldrig veta sĂ€kert.
Brottstycken ger oss fler bitar till pusslet som Ă€r filmens fiktion. Regissören vet vad han vill göra med Ă„lderdomen och ungdomen men han finner inget uttryck för vuxen kĂ€rlek. Han minns en kvinna han trĂ€ffat tvĂ„ Ă„r tidigare, för det var nĂ„got med henne, âhon stod pĂ„ sigâ. Han hittar henne nu, knegandes pĂ„ tĂ„gstationen. Hon Ă€r inte intresserad av honom, Ă€ven om de ses i nĂ„gra scener. Vi lĂ€r oss senare att hon avslutat sitt liv pĂ„ en dödsklinik i NederlĂ€nderna. Den sista delen av filmen, fotad i det expressionistiska videoformat som skulle bli nĂ„got av Godards kĂ€nnetecken frĂ„n och med denna punkt, utspelar sig ocksĂ„ tvĂ„ Ă„r tidigare, och det Ă€r dĂ€r mannen första gĂ„ngen trĂ€ffar kvinnan.
Min besvikelse pĂ„ Leve kĂ€rleken bottnar i grunden i Godards uppgivenhet i förhĂ„llande till sitt Ă€mne. âKĂ€rlekenâ tycks inte vara ett Ă€mne som intresserar Godard. Som han ser det Ă€r kĂ€rlek det man kĂ€nner till konsten, de rent emotionella begĂ€r som mĂ€n och kvinnor kĂ€nner till varandra och⊠sedan tar det stopp. Quel quechose. Bara nĂ„got annat som faller ner i Nietzsches avgrund, nĂ„got meningslöst och obegripligt. Enklare dĂ„ att hitta fienden och tala om icke-kĂ€rlek, det vill sĂ€ga den kontroll och det allomfattande vĂ„ld som staten med sin maktapparat symboliserar. En stat kan inte kĂ€nna kĂ€rlek, kan inte omfamna dig eller sörja för dig, som han sagt⊠Àven om jag redan glömt om det var i den hĂ€r filmen eller en annan.
Det vore för enkelt att sĂ€ga att Godard Ă€r kĂ€nslokall och analytisk â skĂ€llsord han ofta fĂ„r höra, vilka jag tycker Ă€r grunda och orĂ€ttvisa â men det Ă€r sant att hans syn pĂ„ kĂ€rleken alltid varit mĂ€rkligt omogen; de stadier han laborerar med hĂ€r definierar det perfekt, sĂ€rskilt nĂ€r de kommer med en sĂ„dan definitiv och kategorisk ton, som om det vore sĂ„ sjĂ€lvklart att kĂ€rlek Ă€r detsamma som ett förhĂ„llande, ett system som kan byggas upp, skĂ€rskĂ„das och bryta ihop. Trots Godards ofta patologiska behov av att vĂ€nda upp och ner pĂ„ ord, ut och in pĂ„ sprĂ„k, sĂ„ finns det vissa begrepp som han tycks ta för givet. SĂ€rskilt om begreppen hotar att vĂ€cka kĂ€nslor av behag i oss â usch och fy, detta fruktade begrepp â sĂ„ blir det lĂ€ttare att avsĂ€ga sig det. Kanske Ă€r det dĂ€rför heller ingen slump att jag finner Godards minst lyckade film heta just Passion (1982).
Bristen pÄ intresse stannar dock inte pÄ en tematisk nivÄ utan kan Àven spÄras i det tekniska. Den svartvita delen av filmen, sÄvÀl som videodelen, lÀgger ett monotont raster, och en slags falsk elegans, över montage och laborationer som inte skiljer sig frÄn Godards tidigare filmer, och som i vissa avseenden repriserar dem; skÄdespelaren som vi ska veta inte Àr en skÄdespelare till exempel, hÀmtad frÄn TvÄ eller tre saker jag vet om henne (1967). Det konsekventa avvisandet av kontinuitetsklippningen, som gör att vi förmodligen bara förstÄr vad som hÀnder om vi ser filmen fler gÄnger Àn en (eller lÀser pÄ, vilket inte ska underskattas). Citat som redan citerats, vissa av Godard sjÀlv. Det oÀndliga sittandet. Den stÀndiga rÄdgivaren med de stÀndiga beskeden. En till film. Bara.
Som om inte det var nog verkar Godard sjĂ€lv, frustrerad i sin maskerade impotens, slĂ„ nĂ€varna i knĂ€na av frustration sĂ„ fort han fĂ„r chansen. Aldrig förr, och aldrig senare, har han varit lika bitter och inrökt som i Leve kĂ€rleken, sĂ€rskilt i polemiken mot USA som hĂ€r blir en historielös parasitstat, Hollywood fabriken för icke-historia (dvs icke-film) med Spielberg i fronten; Spielberg som Godard avskyr, tydligen extra mycket nu nĂ€r han gjort Schindlerâs List. FastĂ€n problemet verkar vara filosofiskt â ââdet fĂ„r aldrig hĂ€nda igenâ blev âbĂ€ttre Ă€n ingentingââ som han i förbifarten uttrycker sig â Ă€r den bĂ€sta pik Godard kan komma pĂ„ faktumet att Otto Schindlers Ă€nka inte fick komma till tals eller (Ă€nnu vĂ€rre?) fick nĂ„gon ekonomisk kompensation.
Godards osammanhÀngande attack mot just Spielberg osar inte sÄ lite av neurotisk avundsjuka. Det Àr osympatiskt, eftersom det Àr svÄrt att förestÀlla sig att Godard bryr sig ett jota om vare sig Schindler eller hans Ànka eller huruvida hon fick pengar eller kom till tals. Men det Àr mest av allt mÄllöst.
Mer Àn i Godards andra filmer Àr denna mÄllöshet ocksÄ problematisk. Han verkar liksom inte vilja nÄgot, som en riddare som Àr fixerad vid fienden utan en aning om vad som faktiskt pÄgÄr i slottet, vad det Àr för ett rike han nu försöker försvara. Om Spielberg Àr kung av lögner och halvsanningar sÄ framstÄr det i det hÀr fallet som bÀttre Àn en riddare i kampen mot lögner, men utan nÄgon sanning att försvara. De flesta föredrar naturligtvis en lögn eller en halvsanning om den har en mening.
Problemet Ă€r inte att Godard inte förstĂ„r det hĂ€r â det har han nog aldrig gjort och det Ă€r okej â problemet Ă€r att han trots sin vrede gjort en passiv film. Han har pĂ„ sĂ„ sĂ€tt svikit sin egen röst, begĂ„tt sin egen största synd. Om inget annat hade polemiken passat mycket bĂ€ttre i en argare film, nĂ„got i stil med de rĂ„a bomber han slĂ€ppte pĂ„ 70-talet, filmer som Allt gĂ„r fint eller NumĂ©ro deux.
Passiviteten kommer inte till förmÄn för nÄgra insiktsfulla meditationer heller. Leve kÀrleken Àr inte (annat Àn hÀr och dÀr) överdrivet vacker eller poetisk pÄ det sÀtt som Godard i bÀsta stunder förmÄr vara. Det Àr en film som söker efter att bli till, som alla Godards filmer, men vÀggarna som han studsar mot hÀr tycks vara sÀrskilt kontraproduktiva, tomrummet vi lÀmnas i svagt, inte som en plats av sanning utan snarare som platsen Godard fuskat sig till, som om han helt enkelt inte försökt tillrÀckligt mycket för att hamna dÀr utan istÀllet gÄtt dit sjÀlvmant, utan mer Àn en skenbar anstrÀngning.
KÀrlek Àr nÄgonting. Ett nÄgonting, kanske. Eller bara nÄgonting. SÄ mycket kan Godard sÀga. Men han vÄgar aldrig sÀga rakt ut att han inte vet vad detta nÄgonting Àr. Filmen verkar inte heller bry sig, vilket Àr vad som gör dess slutgiltiga egg trubbig. Trots Àr en sak, att gÄ motströms ja. Att vara oberörd inför nÄgot kan ocksÄ vara starkt. Men likgiltighet Àr nÄgot annat. Likgiltighet Àr motsatsen till allt annat, sÄvÀl kÀrlek som trots och alla tillstÄnd dÀr nÄgon skulle kunna bli berörd eller oberörd. Det, inte kÀrlek eller hat, Àr det verkliga ingentinget. Jag anar mycket likgiltighet i den hÀr filmen.
FREDRIK FYHR
Ăloge de lâamour. 2001 FRANKRIKE/SCHWEIZ 97 min. sv, fĂ€rg/35mm, video/1.85:1. R: Jean-Luc Godard. S: Bruno Putzulu, Cecile Camp, Jean Davy, Françoise Verny, Audrey Klebaner, JĂ©rĂ©mie Lippmann, Claude BaigniĂšres, RĂ©mo Forlani, Mark Hunter, Jean Lacouture, Philippe Lyrette, Bruno Mesrine.
