Det Ă€r lĂ€tt att underskatta en film om en lantlig jönspelle som blir en superkrigare med hjĂ€lp av en alkoholiserad gubbe och hans Ă„tta fyllegudar. SĂ€rskilt om man har i Ă„tanke den gamla devisen ”först som tragedi, sedan som fars”.
Kung fu-filmen, som den Ă€r mest kĂ€nd, existerade praktiskt taget bara pĂ„ 1970-talet – om man i det Ă„rtiondet rĂ€knar med de funkiga första Ă„ren av 80-talet – och Drunken Master representerar den oundvikliga punkten dĂ„ nĂ„got populĂ€rt börjar driva med sig sjĂ€lvt. Det var den första kung fu-komedin, eller Ă„tminstone filmen som gjorde kung fu-komedin till en ny tradition. Gravallvarliga mĂ€stare blev burleska clowner och stoiska hjĂ€ltar blev glada spelevinkar som Jackie Chan, som fick sitt stora genombrott hĂ€r.
Utvecklingen gick hand i hand med Hongkongs ekonomi – blomstrande nĂ€r kung fu-filmen slog igenom med Big Boss (1971) och i nedgĂ„ng nĂ€r filmerna blev mer cyniska och öppet populistiska. Det Ă€r en poetisk rĂ€ttvisa att Drunken Master kom 1978, samma Ă„r som The 36th Chamber of Shaolin, ”om du bara ska se en”-filmen i kung fu-katalogen, och eventuellt genrens legitima final.
Men dÀrmed inte sagt att kung fu-komedin var ett nerköp. Medan Drunken Master pÄgÄr Àr den nog sÄ lattjo för vem som helst, men ju mer man lÀser pÄ om dess innehÄll desto tydligare blir det att nÄgot kommuniceras hÀr bortom enkla skratt. Man kan sÄklart inte krÀva av en ÄskÄdare att ha gÄtt en grundkurs i kinesisk kulturhistoria, men kontexten skadar inte.
Redan inledningen förklarar vilket stilbrott filmen Ă€mnar vara. Den första scenen ser ut som exakt den scenen du tĂ€nker dig nĂ€r du tĂ€nker pĂ„ en kung fu-film, med nĂ„gon lĂ€tt Ă„ldrad mĂ€stare som stĂ„r pĂ„ nĂ„got berg och hugger igenom trĂ€plankor, medan en kylig lönnmördare traskar fram och utmanar honom pĂ„ en duell. ”Jag har hört talas om din ökĂ€nda stridskonst!” och liknande.
SkÀmtet kommer i nÀsta scen, pÄ en kung fu-skola dÀr Jackie, pÄ klassiskt pajashumör, driver med den högnÀste vikarien som försöker ta över undervisningen nÀr mÀstaren ursÀktar sig. Kung fu-komedin kom att bli sÄ vedertagen att det Àr lÀtt att glömma vilket stort skÀmt som filmen faktiskt drar av hÀr. För en publik Är 1978 signalerade det tydligt, och med gapskratt, att det hÀr inte Àr filmen de Àr vana vid.
Intrigen fortsÀtter ungefÀr som en parodi pÄ den klassiska hjÀlteresan. Jackie Àr i början av filmen nÄgot av en ohederlig brÄkstake, fast i en trist provins med sina killkompisar och en och annan böna som inte ser Ät hans hÄll. Orsaker gör sÄ att han skÀmmer ut sig inför sin far (som sköter den dÀr kung fu-skolan) och hamnar pÄ villovÀgar. Han trÀffar tiggargubben So (Yuen Siu-Tien) som visar sig vara mÀstaren i ulvaklÀder. Han kan sopa banan med vem som helst, men bara nÀr han Àr packad som en vÀska.
De obligatoriska inslagen följer, dÀr montage hjÀlper oss förstÄ lÀrlingen och mÀstarens fördjupade relation via diverse charmigt sadistiska prövningar. Alla scener dÀr folk slÄss, försöker slÄss, försöker undvika att slÄss eller inte fÄ stryk, Àr gjorda med en övervÀldigande koreografi. Man hinner bokstavligt talat inte reflektera över hur oerhört det Àr att de hÀr akrobatiska konsterna framförs av riktiga mÀnniskor, i den hÀr hastigheten och med den hÀr energin.
Men Ă€ven hĂ€r gĂ„r det att ta saker för givet. I de dĂ€r montagen och i de dĂ€r bataljerna planteras olika saker som efterhand visar sig ha en blygsam betydelse pĂ„ vad som hĂ€nder i filmen. So Ă€r en hejare pĂ„ bĂ€garspel, vilket visar sig komma vĂ€l till hands för Jackie nĂ€r han efterhand mĂ„ste möta Thunderleg, filmens ”sista boss”, en lönnmördare som verkar kunna besegra vilken fiende som helst, till vilket pris som helst.
Jag tycker ocksĂ„ om hur en av de Ă„tta fyllegudarna, vars komiska rörelser Jackie duktigt lĂ€r sig repetera och respektera, Ă€r Miss Ho, ”den fulla kvinnan som visar upp sin kropp”. Jackie Ă€r för generad för att plugga in Miss Hos rörelser, men i sista fajten fĂ„r han lik förbannat ta och försöka Ă€ndĂ„. Det hĂ€r passar vĂ€l ihop med en tidig batalj mellan honom och en Ă€ldre kvinna, som visar sig vara en kick ass-mamma (bokstavligt talat) som försvarar sin dotter frĂ„n Jackie (som i början av filmen Ă€r kĂ„t och drĂ€ggig). Det, i sin tur, föranleder mötet med So, en annan Ă„ldrad karaktĂ€r som ser harmlös ut men som visar sig vara omöjlig att besegra. De borde dejta.
Jag vet att Hongkongfilmer Àr kÀnda för att hitta pÄ intrigen medan de pÄgÄr, men Drunken Master fÄr mig att misstÀnka att den tanken Àr enklare pÄstÄdd Àn verifierad. Uppriktigt talat Àr det en riktigt tÀt och vÀlsvarvad film, sinkad bara av första akten, dÄ vi hÀnger med drÀgg-Jackie för lÀnge i för mÄnga scener som inte visar sig ha nÄgot att göra med filmens story överlag.
Det Àr mycket möjligt att filmen har fler interna referenser och tematiska idéer som det Àr omöjligt för mig att veta nÄgot om, och det Àr brasklappen jag ger mig sjÀlv nÀr jag sÀger att Drunken Master Àr lite för lÄng och lite för otrimmad, med tanke pÄ hur mycket smarta saker som sker under ytan pÄ den. Yuen Woo-ping gjorde The Magnificent Butcher ett Är senare, vilken jag minns som en mer rÀttfram och rÄ version av den hÀr filmen. Den hade ocksÄ Sammo Hung i huvudrollen, en mer burlesk och eventuellt mer lÀmplig figur för en sÄdan hÀr huvudroll. Som alla vet Àr Jackie lite för söt för vulgariteter; att han blev en av Hongkongs största exporter nÄgonsin Àr inte förvÄnande. Filmer som Drunken Master stannade dÀremot hemma i byn dÀr de hörde hemma.
FREDRIK FYHR
Zi quan. 1978 HONGKONG 111 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Woo-ping Yuen. S: Jackie Chan, Yuen Siu-tien, Huang Cheng-li, Shih Tien (Dean Shek), Chiao Lin (Kaul Lam), Linda Lin, Chiang Want, Hsia Hsu, Shih Fu-tsai (Chiu-Jun Lee), Han Chen Wang, Yung Liu, Chin Chiang, Shun-yee Yuen, Ging Man Fung, Hui Tsai.
