Vilka filmer beskriver bäst sin tid?

Är det de viktiga filmerna, som har de rätta budskapen?

Jag tycker inte det. Sådana filmer protesterar i motvind. En tid är själva vinden, vart den blåser. Bortsett från en och annan dokumentär så är det filmer som Troja som bäst beskriver tiden de gjordes i.

Troja var en av de tio största succéerna år 2004 (en annan på listan var The Passion of the Christ). Den rev hela taket, kort sagt. Folk gick och såg den fler gånger än en.

Det är nästan lite komiskt att tänka sig idag, när det är mer populärt än någonsin att diskutera identitet och ifrågasätta makt. För 15-20 år sedan strömmade folk till biografen för normativa könsroller och tydliga maktordningar.  Troja representerar Irak. Troja representerar en triumferande övertro på ny teknik, sett som ett led i människans historia (där CGI-teknik försöker resa Homeros ur dödsriket). Troja representerar också, i kölvattnet ur Sagan om ringen, den fascism som i efterhand väldigt tydligt låg och myste i vassen, redo för comeback.

Ingenting av det här gör filmen med flit, såklart. Historiska avtryck är sällan avsiktliga. Filmer som medvetet försöker vara viktiga lyckas mycket sällan stå sig i tiden, vilket kanske kan förklara varför moderna filmer inte verkar stanna i folks huvuden mer än något år. Det är i breda, populära broilers vi ser de fula sanningarna.

Därmed inte sagt att Troja är en helt förutsägbar och generisk Hollywoodversion av en klassiker; filmen är överhuvudtaget inte speciellt trogen till Homeros ”Illiaden”, utan tar vad den behöver från trojanska krigets mest ihågkomna mytbilder vare sig de faktiskt var med i ”Illiaden” eller inte; Akilles berömda häl, till exempel, var en annan berättelse, och några gudar finns överhuvudtaget inte i Troja. Deras närvaro existerar i munnarna på de som tror på dem och i övrigt är de lika körda som vi andra. Det finns en ateistisk underton i Troja som ger den en viss spänning.

Faktum är att det på många sätt är en ganska ovanlig film av sitt slag. Det är en dundrande ojämn film, full av blunders och oavsiktligt knas; den är varken kalkon eller tupp, även om den kommer i närheten av båda två.

Som bäst är filmen när den är en renodlat emotionell, figurativ berättelse om krigsföringens själlösa principer. Varför måste Akilles (Brad Pitt) slåss mot Hektor (Eric Bana)? För att de måste, såklart. Detta är inte figurer vars samveten för dem till nya vägar eller vars handlingar leder till konsekvenser de inte anat. Detta är figurer som måste bära oket av sina egna öden. Manuskonventioner säger att karaktärer alltid måste ha en ark, de måste genomgå en förändring, men oftast är denna förändring för liten eller för stor. Karaktärerna är aldrig så engagerande som när de inte förändras, när de insisterar sig framåt. Utan envishet finns ingen kamp mellan viljor. Karaktärer med övertygelse kan skapa insatser automatiskt.

Andra akten av Troja förstår det här, och det är därför filmen däromkring är riktigt spännande. Från spartanernas första attack mot Troja, säg, tills när Priam (Peter O’Toole) återvänder från det trojanska lägret. Däremellan är Troja en kanonfilm rentav, med hjältar fixerade till sina öden, tvungna att göra fruktansvärda saker och sörja över sig själva i slutändan. Hade hela filmen fångat denna energi, där gudarnas vilja möter statens plikt och varje hjälte är en tragisk figur fångad och fördömd av sina egna positioner, skulle Troja varit en fantastisk ful ankunge, en oväntad och säregen film av sitt slag.

Tyvärr är filmen också kantad av usla dialoger som tar alla stora anspråk och geggar ner allt till en generisk såpopera. Det finns en plats reserverad i underjorden för de som vågar ge Helena (Diane Kruger) en replik som ”Last night was a mistake!” För att inte tala om Paris, spelad av en (hypnotiserad?) Orlando Bloom som levererar sina repliker samtidigt som han verkar titta på pippin ovanför kameran. Brad Pitt är fin som hård krigspitt men när han ska slå om till mjuk mespitt, och ligga och mysa med Briseis (Rose Byrne), börjar ens popcorn smaka surt. Eric Bana håller stilen som Hektor, men han är istället hemsökt av den där engelikanska accent som ofta spökar i sådana här omständigheter (”Af seen the limits of yö möösii!”)

Man kan verkligen se skillnad på filmstjärnor och proffs i sådana här filmer. Peter O’Toole är nästan chockerande bra som Priam, och han bär sina repliker ända upp till Olympen som det är tänkt; Rose Byrne och Saffron Burrows (teaterbakgrund) och Brendan Gleeson och Brian Cox. De har bara behövt läsa manuset för att förstå vad de ska göra. Sean Bean, som spelar Odysseus, behövde nog inte ens läsa manuset. Ibland får man känslan av att Sean Bean är en släkte som växer inuti sådana här filmer. Hans närvaro är så självklar att man knappt registrerar honom.

Filmen gjordes av Wolfgang Petersen, som inte är en främling för långa filmer fulla av bataljer och slag (Director’s Cut-versionen pågår i obekymrade 192 minuter och jag tror den oklippta versionen av Das Boot fortfarande pågår). De våldsamma bataljerna, såväl de stora slagen som kamperna man-mot-man, fungerar också med upprörande effektivitet. Petersen har inga som helst pretentioner och barbariet, särskilt mot slutet, kommer utan pardon eller sensmoral. Bara då och då, som när man måste se vuxna män stånka sig ur en trojansk häst eller digna ihop med en pilbåge i hälen som en flaggstång, blir hans könlösa stil komiskt klumpig.

Det är en fascinerande film som jag tycker om lite mer än den kanske förtjänar. Kanske fängslas jag mest av faktumet att filmen blev så populär, och att det inte var längesedan den kom, när allt kommer omkring. Liksom våld föder våld vill vi se krig och mer krig. Homeros kanske visste det, hur vi har oss själva att skylla för vår blodspillan.

FREDRIK FYHR

2004 USA/MALTA/STORBRITANNIEN 163 min. (DC, 192 min). färg/35mm, DI/2.35:1. R: Wolfgang Petersen. S: Brad Pitt, Eric Bana, Orlando Bloom, Peter O’Toole, Brian Cox, Sean Bean, Rose Byrne, Diane Kruger, Brendan Gleeson, James Cosmo, Nigel Terry, Tyler Mane, Trevor Eve, Owain Yeoman, Saffron Burrows, Garrett Hedlund, Julie Christie, Siri Svegler, Ken Bones, Julian Glover, Jacob Smith, Vincent Regan, Louis Dempsey, Joshua Richards, Tim Chipping, Frankie Fitzgerald, John Shrapnel, Nathan Jones.