FrÄgan Àr: Vad mynnar allt ut i?
Jag tror det kanske alltid Àr frÄgan.
Alita: Battle Angel har en hÀnförande framtidsvision. Den Àr full av pÄkostade sekvenser med strÄlande specialeffekter. Den Àr berÀttad med en typ av fart och flÀkt som Àr rent cinematisk. Det finns stunder av rÄ filmglÀdje i den.
Det Àr samma typ av rÄa glÀdje man hittar just hos Robert Rodriguez (som regisserat) och James Cameron (som producerat, varit med och skrivit manus och inledde projektet sÄ tidigt som 2003). Det Àr glÀdjen i svepande rörelser och aggressivitet, vÄld och kÀrlek, tÄrar och blÄmÀrken. Rodriguez gillar att se folk flyga i luften. Cameron gillar att trycka pÄ vÄra knappar. Knepen blir gÀrna sÄ enkla som möjligt. TÀnk inte pÄ dialogen. Meningen finns i visionen.
Men frÄgan Àr, ÀndÄ, och alltid: Vad mynnar allt ut i?
Filmen handlar om en cyborg, Alita (Rosa Salazar), som pĂ„ 2500-talet hittas av en snĂ€ll ingenjör (Christoph Waltz) i en soptipp under en svĂ€vande stad kallad Zandar, naturligtvis oĂ„tkomlig för de som bor under den, i Iron City mer bestĂ€mt, ett slags permanent getto. Waltz figur förklarar hastigt att folk i Iron City inte gĂ„r upp till Zandar, det Ă€r helt enkelt âen regel som aldrig brytsâ. Hm. âSpĂ€nnandeâ, tĂ€nkte jag, ”vad Ă€r haken?” Det lĂ„ter ju för lĂ€tt för att vara sant.
Ja, det var mycket jag gav Alita: Battle Angel medan den pÄgick. NÀr Alita vaknar till liv har hon minnesförlust och blir storögd inför smaken av apelsin och synen av Hugo (Keean Johnson), den lokala springpojken som kör förbi pÄ bÄgen. Camerons prÀgel Àr aldrig sÄ tydlig som hÀr, nÀr Alita pÄminner om Pinocchio, alltid redo att vÀlja fel vÀg, och nÀr hennes romans med toyboyen Hugo pÄminner en hel del om det kravlösa smöret i Titanic (1997). à terigen, jag gav filmen det. Jag var redo att vinnas över.
Anledningen Ă€r sĂ„klart för att filmer som Alita har ett sĂ€llsynt tillfĂ€lle att berĂ€tta urgamla narrativa meningar genom hĂ€pnadsvĂ€ckande ny teknik. En dyr sci fi-film med en sĂ€regen vĂ€rld omkring sig bör man alltid spĂ€nna öronen för. Alita Ă€r förvisso full av scener dĂ€r karaktĂ€rer förklarar och förklarar exposition och exposition och mer exposition. Men, jag gav filmen det ocksĂ„. ”SĂ„ Ă€r det ofta i sĂ„dana hĂ€r filmer”, tĂ€nkte jag. Tanken slog mig inte att filmen skulle misslyckas med att sĂ€tta allt i sin rĂ€tta plats.
Jag sÄg resten av filmen i ett frustrerande dis av distraktioner. UngefÀr var femtonde minut Àndrar den konflikt. Först misstÀnker Alita sin surrogatpappa för att vara Jack the Ripper, sedan hÀnder nÄgot helt annat. Vi introduceras för en stor skurk, en slags robot. Sedan visar det sig att han bara Àr lakejen till den riktiga skurken (Maharshela Ali). Sen visar det sig att den skurken ocksÄ Àr lakej till en Ànnu större skurk. Under tiden jagas Hugo av en annan cyborg som ocksÄ Àr en skurk.
Alita lĂ€r sig att hon Ă€r en krigare frĂ„n en annan tid. Hon bestĂ€mmer sig för att bli en âHunter Killerâ, en slags blade runner i Iron City. Hon vill att alla sina nya kollegor ska slĂ„ ihop sig mot roboten (trots att han, som sagt, bara Ă€r en lakej till en lakej). OmstĂ€ndigheter gör sedan att hon blir stjĂ€rna i en futuristisk gladiatorsport vid namn Motorball. Förresten sĂ„ vill hon störta Zandar, Ă€ven om jag inte vet exakt nĂ€r hon inser det. Och hon Ă€r kĂ€r i Hugo ocksĂ„, fĂ„r vi inte glömma.
Det finns en anledning till att filmen hela tiden Àndrar pÄ Alitas mÄl, hela tiden byter skurk och vÀljer en ny spelplan Ät dramat. Filmen har ingen röd trÄd. Den Àr inte pÄ vÀg till nÄgon stor poÀng. Alita sjÀlv har inget enhetligt mÄl, nÄgot som samlar allt som hÀnder i filmen under ett och samma paraply. Filmen vet det, varför alla dess destinationer Àr temporÀra, all action tillfÀllig. Filmen leker inte nudda golv, för den har ingen grund att stÄ pÄ.
Filmens hemliga vapen Àr distraktioner. Just nÀr vi sett det ena, och tror det ska leda till det andra, kommer en sentimental scen dÀr Alita och Hugo har nÄgot romantiskt kuttrasju. Just nÀr vi följer spÀnningen och tror att den ska komma till en poÀng brakar nÄgot annat in i filmen och vi distraheras av en till actionscen. Filmen slinker hela tiden undan, som en pressad lurendrejare som försöker vinna tid.
MÄnga actionscener Àr fantastiska, det ska erkÀnnas, och mycket av det mÀnskliga dramat Àr kodat enligt konventioner och klichéer som en publik förmodligen Àr mer van vid. Alita Àr en argare, vÄldsammare och dÀrför mycket mer publikvÀnlig och kommersiell film Àn bÀttre varianter som Ready Player One (2018) eller Valerian and the City of a Thousand Planets (2017).
Men de filmerna var bÀttre, inte bara för att de hade en mer glÀdjerik ton (det Àr en smaksak) utan för att de insÄg att de behövde ta en ovanligare vÀg för att fungera. Spielbergs underskattade Ready Player One lyckades göra en mainstreamstory utan att svika science fiction-idéerna (vilket tyvÀrr tolkats helt tvÀrtom av mÄnga) och Luc Bessons Valerian struntade i förklaringarna och vÄgade kasta ner publiken i sin vÀrld utan att be om ursÀkt. Det var en utmattande film, men autentisk.
I jÀmförelse verkar Rodriguez livrÀdd för idéerna i Alita, som komprimerats frÄn en manga och en OVA-serie och nu verkar ligga i princip huller om buller i en hÄrt komprimerad kÀrna. Det Àr som att Rodriguez vill förklara bort vÀrlden, inte förklara fram den. Vi matas med data nÀr karaktÀrer gÄr igenom exposition, men denna data verkar inte ha nÄgot att göra med berÀttelsen.
BerĂ€ttelsen, i sin tur, hittar ingen egen vĂ€g att gĂ„, eftersom Rodriguez knuffat undan alla idĂ©er i Alita, till förmĂ„n för godtyckligt spektakel och kommersiella kickar som kunnat vara i vilken film som helst. Det Ă€r en frustrerande upplevelse att se en film som ber om att fĂ„ bli första delen i ett makligt epos, nĂ„got mycket mer komplicerat och subtilt, nĂ„got mycket lĂ„ngsammare och utstuderat. Vi kan emellertid vara rĂ€tt sĂ€kra pĂ„ att Rodriguez inte vill göra en Star Wars: Episod I â Det mörka hotet (1999) trots att det Ă€r precis en sĂ„dan film som Alita förtjĂ€nar att vara.
Skapelsen han gjort istÀllet Àr högljudd, hal, manipulativ och förvirrande. För mycket bra saker finns i filmen för att jag ska kunna komma i nÀrheten av att underkÀnna den, och det fanns stunder i den dÄ jag satt hÀnförd av vad jag sÄg. Men allt som Àr verkligt spÀnnande hÀr ligger latent i berÀttelsen, outforskat. Och det Àr till syvende och sist inte ens upplevelse man recenserar. Det gÄr inte att sÀtta ett betyg pÄ hur kul eller trÄkigt man hade nÀr man sÄg pÄ en film. Det man mÄste vÀrdera Àr hur mycket ens kÀnslor intellektualiserats av filmen. Vad mynnar det ut i?
Alita har inget svar pÄ den frÄgan. Som om det inte vore nog sÄ bÀddar den för en uppföljare vi förmodligen aldrig kommer se, eftersom 404 miljoner dollar inte bedömdes vara tillrÀckligt i intÀkter. Fanns nÄgot hopp kvar efter den punkten sÄ kom Disney punktligt förbi och köpte upp produktionsbolaget (Fox).
Kommer den svarta musen vilja göra Alita rÀttvisa?
Som vi alla vet, nej. Det bÀsta man kan sÀga om Alita Àr förmodligen att den ser ut som nÄgot som skulle bli en mardröm pÄ Disney World.
FREDRIK FYHR
2019 USA/JAPAN/KANADA 122 min. fÀrg/ARRIRAW 3.4K (3-D)/2.39:1. R: Robert Rodriguez. S: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein, Jackie Earle Haley, Keean Johnson, Jorge Lendeborg Jr, Lana Condor, Idara Victor, Jeff Fahey, Eiza Gonzålez, Derek Mears, Leonard Wu, Racer Rodriguez, Marko Zaror, Rick Yune, Hugo Perez, Casper Van Dien, Billy Blair, Jamie Landau, Dimitrius Pulido, Patrick Gathron, Elle LaMont, Alex Livinalli, Neal Kodinsky, Anthony Bandmann, Alan Trong, Sam Medina, Tod Junker, John Wirt, Darcel Danielle, Emma Lindsey, Garrett Warren, Tony LaThanh, Jorge A. Jimenez, Vincent Fuentes, Iba Thiam, David Sobolov (röst), Jeff Bottoms (röst), Jai Courtney (okrediterad), Michelle Rodriguez (okrediterad), Edward Norton (okrediterad).