Alicia Silverstone introducerades för vĂ€rlden som John Wayne i Diligensen (1939). âHolâ it!â Men istĂ€llet för The Duke, en lolita pĂ„ rollerblades, anno 1993, som stirrar in i kameran i en extrem nĂ€rbild.
Det Ă€r ett par raffiga sekunder frĂ„n ett par raffiga inledande minuter till en film som Ă„tminstone har en lovande titel â The Crush. Jag Ă€lskar ordet âcrushâ och jag Ă€lskar 1993 som idĂ©. Filmen börjar med att Cary Elwes Ă„ker cabriolet till tonerna av en lĂ„t som heter âHard To Getâ som framförs av ett band som heter Starclub (det lĂ„ter som bandet som Powerline skulle varit med i innan solokarriĂ€ren).
Jag har haft den lÄten i huvudet Ànda sedan dess. Jag skojar inte ens lite grann. Svart oskuld mÄ vara en hopplös skrÀpfilm, och efter de dÀr hÀgrande minuterna Äker den snabbt rutschkana ner i ett hav av obönhörlig idioti, men jag kan inte klaga pÄ soundtracket.
Som tyvĂ€rr inte finns, ska tillĂ€ggas, eftersom filmen bara har ett par lĂ„tar att skryta med. Förutom Starclub Ă„terfinns Christopher Kowanko (han lĂ„ter som David Byrne) och Miracle Legion (de lĂ„ter som R.E.M) och Auto & Cherokee (de har en sĂ„n dĂ€r streetdancig ârap- och danslĂ„tâ frĂ„n det tidiga 90-talet, som heter âTasteâ).
Allt jag just sagt Ă€r sagt med oerhörd kĂ€rlek och vĂ€rme. Jag kan lyssna pĂ„ de hĂ€r lĂ„tarna dygnet runt. Talking Heads i all Ă€ra, men varför anstrĂ€nga sitt intellekt? Jag behöver inte anstrĂ€nga mig med Chris Kowanko, vem det nu Ă€r. Hans lĂ„t (âMy Houseâ) rinner som vatten genom sjĂ€len och gör mig glad. LĂ„t mig analysera film i fred, musik behöver inte göra mer Ă€n sĂ„.
Det Ă€r ett grymt öde att de hĂ€r sublimt generiska tonerna Ă„terfinns i just Svart oskuld, som alltsĂ„ Ă€r en riktigt usel film, och ett av skrĂ€ckexemplen pĂ„ vad som hĂ€nde pĂ„ den tiden nĂ€r Hollywood bara tĂ€nkte i high pitch-termer. Filmen Ă€r Nabokovs âLolitaâ om den vore en sĂ„dan dĂ€r âerotiskâ thriller i Farlig förbindelse-stuk, varvat med lite rysarvibbar frĂ„n Det onda arvet-mallen. Inga problem dĂ€r, vĂ€l?
Elwes spelar en klassisk karaktÀr för 80/90-talsskarven: Den osympatiske yuppien. Han arbetar för nÄgon slags skvallerblaska. Hans chef pÄpekar att han Àr en medioker författare men bra pÄ att snoka. Tydligen var det hÀr vad som passerade som en sympatisk person 1993. Han flyttar in i sidohuset till en stor villa dÀr en rik familj eller annan bor. SÄklart har de den genialiska fjortonÄriga dottern Adrian (Silverstone, i hennes första roll) som sÄklart gÄr omkring och pinuppar sig och omedelbart försöker förföra VÄr Man. Han ignorerar henne, men inte förrÀn hon kysst honom pÄ ett hÄngelstÀlle dit han glatt följt med. Skillnaden mellan pedofili och förbjuden frukt? Tydligen inte sÄ noga.
Intrigen Àr inte sÄ svÄr att lista ut. Adrian blir mer och mer aggressiv i sina försök att fÄ tillbaka hans uppmÀrksamhet, vilket Àr synd för alla som försöker hjÀlpa honom. Typ den nya flickvÀnnen (Jennifer Rubin) som Àngsligt tittar pÄ ett getingbo i en scen. Klipp till Adrians finurliga min.
âHmmmmmâ kanske hon tĂ€nker, âhoppas att hon Ă€r fotograf och behöver Ă„ka till ett mörkerrum i nĂ„gon annan Ă€nde av stan, för dĂ„ kan ju jag följa efter henne dit och lĂ„sa in henne, för det finns sĂ€kert bara en ingĂ„ng, och dörren reglas sĂ€kert med hĂ€nglĂ„s, och hon kommer sĂ€kert glömma hĂ€nglĂ„set pĂ„ utsidan, och sĂ„ kommer det finnas ett litet ventilationssystem dĂ€r, och jag vet precis hur man tĂ€pper igen sĂ„dana. Ja jag hoppas verkligen det blir sĂ„, för dĂ„ kan jag följa efter henne dit nĂ„gon gĂ„ng, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, och ta med mig getingboet och hĂ€lla in alla getingarna i ventilationssystemet, ja efter att jag pluggat igen det sĂ„klart och lĂ„st in henne i det dĂ€r rummet som sĂ€kert kommer vara just ett hĂ€nglĂ„s pĂ„.â
Ack hon Àr sÄ ond och diabolisk! Inte bara det, hon Àr Àven nÄgon slags halvgud som kan se in i framtiden och planera för saker som rimligen borde hÀnga helt pÄ slumpen, och genomföra planer som man behöver vara mutant för att Ästadkomma (det minsta man behöver Àr i alla fall ett körkort!)
NÀr dumheter blir sÄ hÀr giriga, nÀr filmer Àr sÄ hungriga pÄ att vara dÄliga, nÀr sÄ mÄnga tÀnda ljus stÄr i sÄ mÄnga rum utan att nÄgot fattar eld, dÄ kan man jÀmföra det med curling. Tusen omstÀndigheter ignoreras och filmen krattar hela tiden manegen för att den dummaste saken kan hÀnda pÄ det mest osannolika sÀttet. Idioti hÀrskar över handlingen som en grym demon. Elwes tittar ofta ut i ingenstans som om han Àr pÄ vÀg att inse vilken usel film han faktiskt Àr med i.
Ăven pĂ„ en ton- och stilnivĂ„ Ă€r filmen en sĂ„dan dĂ€r korrupt halvt medveten kitschrulle. Mot slutet Ă€r allt sĂ„ överdrivet och pajigt att man vet att de driver med oss â en karaktĂ€r fĂ„r en snyting och flyger tio meter som om de blivit avfyrade i en kanon. De komiska effekterna Ă€r helt oförtjĂ€nta, eftersom filmen ju börjar med att försöka locka in oss oironiskt och seriöst. Man kan inte bara ge upp och lĂ„tsas att allt bara varit ett skĂ€mt.
Av alla obegÄvade dumheter i filmen Àr nog mina favoritsaker de stora citaten frÄn andra filmer. Jag Àr helt sÀker pÄ att filmen verkligen refererar till Diligensen dÀr i början, för det kan inte heller vara en slump att Adrians pappa (Kurtwood Smith) bara rÄkar ha en stor Hitchcockiansk hÀstkarusell pÄ vinden. Han har en förklaring till vad den gör dÀr, men jag hörde inte riktigt pÄ för jag hade inte skrattat klart Àn. Mycket kan man köpa för en dollar men inte hur lite som helst.
FREDRIK FYHR
The Crush. 1993 USA 89 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Alan Shapiro. S: Cary Elwes, Alicia Silverstone, Jennifer Rubin, Kurtwood Smith, Amber Benson, Gwynyth Walsh, Matthew Walker, Deborah Hancock, Beverley Elliott, Andrew Airlie, Sheila Paterson, Brent Chapman, James Kidnie, Betty Phillips, Duncan Fraser, Paul Bittante, Doug Abrahams, Mark Acheson.
