SĂ„ ibland sker det. En actionfilm fungerar. Eller, den inte bara fungerar utan den fungerar. Den har sĂ„ mĂ„nga tekniska muskler och sĂ„ mycket fokuserad energi – inget mer, ska vi komma ihĂ„g, men fortfarande, som sagt, sĂ„ mycket – att man helt enkelt mĂ„ste vika upp armarna i luften. HĂ€r har vi en white knuckle ride som sitter ihop hela vĂ€gen. Man kan inte anklaga den för att vara nĂ„got annat Ă€n vad den Ă€r. En sten har slagit mot en annan sten, och gnistan har faktiskt blivit eld.
Filmen i frĂ„ga Ă€r Tony Scotts Unstoppable. Den handlar, i korthet, om ett skenande tĂ„g som ingen kan fĂ„ fatt i. Det Ă€r ocksĂ„ i lĂ„nghet vad filmen handlar om. Det Ă€r det enda filmen handlar om. Unstoppable hade helt klart varit vĂ€rd att heta Speed 2, hade det nu inte varit för filmen som faktiskt heter Speed 2. TĂ„get ska inte skena ivĂ€g, men ivĂ€g skenar det. Tanken Ă€r att haspen ska vara pĂ„, men nĂ„gon klantig arbetare (Ethan Suplee) glömmer att dra i nĂ„gon spak eller annan. TĂ„get tuffar lömskt ivĂ€g, som odjuret i en monsterfilm, och har snart gĂ„tt upp i hundratals kilometer i timmen, redo att orsaka kaos och förödelse. Denzel Washington och Chris Pine spelar tvĂ„ helyllearbetare som knegar pĂ„ spĂ„ren. Orsaker gör att de tvĂ„ – sĂ„klart – blir de enda som har en rimlig chans att ta sig ombord tĂ„get och dra i den Ă„trĂ„vĂ€rda bromsen.
Tony Scott gjorde mĂ„nga filmer som jag inte uppskattade. Han var ursprunget till den kommersiella Hollywoodfilm som vi numera relaterar till Michael Bay. Alla hans filmer sĂ„g ut som blaffiga reklamfilmer, snortajta och nĂ€stan porrigt syntetiska, pĂ„ sitt sĂ€tt extremt vĂ€lgjorda men oftast mer eller mindre sjĂ€llösa, utan puls eller nĂ„got kĂ€nnbart mĂ€nskligt engagemang. Men dĂ€r mer konstnĂ€rliga regissörer ofta avlastar sina energier pĂ„ ett par filmer, för att sedan lugna ner sig och bli mindre och mindre spĂ€nnande, har teknokrater som Scott en annan fördel – de blir istĂ€llet bĂ€ttre pĂ„ vad de gör ju lĂ€ngre tid de hĂ„ller pĂ„. För dessa filmskapare Ă€r verkligen repetitionen kunskapens moder. Scott började sin karriĂ€r med svindyr kitsch (Top Gun, Snuten i Hollywood II) men nĂ€r han fortsatte med det, och gjorde samma sak om och om igen, blev hans filmer ocksĂ„ överlag bĂ€ttre och bĂ€ttre. Jag tycker man kan se tendensen gĂ„ igen i mĂ„nga hantverksfilmer, om det sĂ„ Ă€n rör sig om Sherlock Holmes pĂ„ 40-talet eller Tom Cruise pĂ„ 2010-talet. Det Ă€r vad det Ă€r, varken mer eller mindre, och det fortsĂ€tter vara det; sedan, plötsligt, nĂ„r det en nivĂ„ dĂ€r det plötsligt börjar excellera.
Under motorhuven finner vi orsakerna, och de Ă€r överraskande mĂ„nga och komplexa. Ska man börja nysta i varför Unstoppable Àr sĂ„ bra, eller rĂ€ttare sagt vad den gör som Ă€r sĂ„ bra, sĂ„ mĂ„ste man prata om flera olika kvalitĂ©er som allihop samspelar pĂ„ olika sĂ€tt. Det enklaste sĂ€ttet jag kan förklara det pĂ„ Ă€r att filmen klarar sina utmaningar genom pigga, aktiva lösningar. Ta en sĂ„dan utmaning som vĂ„r vĂ€n ”suspension of disbelief”, till exempel. Hur ska vi tro pĂ„ nĂ„got som Ă€r otroligt?
Unstoppable har ett smart svar. Den börjar nÀmligen rÀtt nyktert och oansenligt. NÀr den dÀr slarvern rÄkar missa att lÄsa fast tÄget Äker det ivÀg obemannat men det Àr fortfarande ett relativt vardagligt problem för dessa tÄgtekniker. Rosario Dawson spenderar större delen av filmen i en kontrollrum, hon spelar den dÀr teknikern som har översikt pÄ allt som hÀnder. Hon Àr Àven figuren som förklarar för oss vad som hÀnder. I början av filmen Àr tÄgproblemet inget riktigt problem, för hon sÀger det. Vi accepterar detta pÄ hjÀrnsynapsnivÄ. Tekniskt sett förstÄr vi sÄklart att scenariot kommer eskalera, men sÄ lÀnge dessa tÄgexperter pratar tÄgexpertis sÄ kÀnner vi att vi vet vad de vet.
Naturligtvis förvandlas tĂ„get efterhand till Spielbergs Hajen – ett skenande monster utan samvete som hotar att skapa explosiv oreda. TĂ„get bĂ€r ju – sĂ„klart! – pĂ„ explosiva Ă€mnen och lita pĂ„ att det finns saker pĂ„ vĂ€gen som kan rĂ„ka illa ut. Trots att tĂ„get Ă€r bundet till sin rĂ€ls sĂ„ har manuset gott om absurda tillfĂ€lligheter att kasta in som hotbilder, till exempel den lilla smĂ„staden som rĂ„kar vara benĂ€gen just vid en gammal fabrik full med oljetunnor som i sin tur ligger precis vid spĂ„ret. Men filmen ger oss inget utrymme att ifrĂ„gasĂ€tta dessa detaljer. KaraktĂ€rerna Ă€r fullstĂ€ndigt övertygade om scenariot. De Ă€r fullstĂ€ndigt engagerade för att lösa problemet. De tittar spĂ€nt pĂ„ vad som pĂ„gĂ„r. Vi mĂ„ste ocksĂ„ titta. Unstoppable Àr en film som vet hur vĂ„ra spegelneuroner fungerar.
Gradvis, inte pÄ ett slumpmÀssigt eller bedövande sÀtt, ökar insatserna. Vid det laget Washington och Pine Àr hack i hÀl tÄget sÄ ifrÄgasÀtter vi inte vad som pÄgÄr eller att de mÄste, mÄste fÄ stopp pÄ det. Filmens kanske största bedrift Àr hur den maxar spÀnningen hÀr, ungefÀr halvvÀgs in i filmen. NÀr vi har tvÄ hjÀltar pÄ vÀg mot tÄget sÄ hade vilken annan film som helst börjat tappa luft och vi hade börjat vÀnta pÄ eftertexterna, för hur skulle de inte kunna klara situationen, pÄ nÄgot sÀtt.
Men Tony Scott slÀnger allt och handfatet pÄ den hÀr filmen och han anstrÀnger sig jÀrnet för att vi inte ska vara uttrÄkade med vÄra egna tankar och spekulationer. IstÀllet bryr vi oss om vad som ska hÀnda, och vi vet bara att tÄget kommer nÄ en slutstation pÄ ett eller annat sÀtt. Mot slutet har bitarna gÄtt ihop sig sÄ dramatiskt att det pÄminner om en spÀnnande fotbollsmatch dÀr nÄgon ploppar in 7-6 i sista minuten. Och ja, det finns Ätminstone sÄ mÄnga mÄl under resans gÄng.
Unstoppable har kontextuella saker man kan diskutera. Det var Tony Scotts sista film innan hans tragiska död, och kanske det blivit en film som lÄngsamt börjat fÄ somliga att uppskatta hans verk. Helt klart Àr han att föredra över Michael Bay, vilket Àr mer av en bedrift och en komplimang Àn det kanske lÄter som. Man kan diskutera bÄdas tendenser till arbetarklassromantik, en slags McSocialism som pÄminner om Hollywoods svar pÄ sovjetisk propaganda; i Unstoppable ser vi cyniska kostymer som Àger stora företag och inte tvekar pÄ att lÄta oskyldiga offras till förmÄn för en mindre force majure-nota. Rookien (Pine) har fÄtt jobbet via kontakter. Veteranen (Washington) visar sig vara ofrivillig förtidspensionÀr. SÀga vad man vill, det Àr inte konflikter man ser speciellt ofta i en sÄdan hÀr film.
Men i grund och botten Àr storheten i Unstoppable helt och hÄllet teknisk. Scotts filmer var alltid oklanderliga pÄ sina egna sÀtt, men av en eller annan anledning var det inte lÀngre Àn sÄ de nÄdde. I Unstoppable funkar sÄ mÄnga saker, och det rÄkar vara sÄ att de gÄr ihop pÄ ett fantastiskt sÀtt, frÄn Rosario Dawsons örnöga till Kevin Dunne i kontoret (tidigare nÀmnda företagssvin) genom duon pÄ rÀlsen, via den konstanta eskaleringen av dramatiken till den perfekta avrundningen i total ovÀsenlighet; försÀkringen att allt vi sett varit ett meningslöst men glÀdjerikt tidsfördriv. Med tanke pÄ att det bara Àr en film som handlar om ett eskalerande tÄg Àr Unstoppable en nÀstan generande generös film.
FREDRIK FYHR
2010 USA 98 min. fÀrg/35mm, DI 2K/2.35:1. R: Tony Scott. S: Denzel Washington, Chris Pine, Rosario Dawson, Ethan Suplee, Kevin Dunn, Kevin Corrigan, Kevin Chapman, Lew Temple, T.J. Miller, Jessy Schram, David Warshofsky, Andy Umberger, Elizabeth Mathis, Meagan Tandy, Dylan Bruce.
