Lyckochauffören (1919)

Heja svärfar (1920)

Det är häpnadsväckande hur fort Hollywood blev vad det är idag. Efter filmens uppkomst stapplade den amerikanska filmindustrin efter form och stil, men inte mer än tjugo år eller så. Vid 1914 satt nästan allt där det skulle. Vid 1917 var Hollywoodfilmen klappad och klar.

Jag borde kanske inte vara förvånad, då, att popcornunderhållning och franchises runt 1920 påminner så mycket om desamma år 2020. Men det är fortfarande ganska fascinerande.

Namnen f√∂r√§ndras, och teknikaliteterna. Wallace Reid och rallyfilmen. Folk √§lskade att se fagra hj√§ltar kl√§ttra ner i tubformade maskiner och fara iv√§g s√• att dammet yrde i rekordfart; ”I’m going fifty!” som de s√§ger i¬†Heja sv√§rfar,¬†uppf√∂ljaren till¬†Lyckochauff√∂ren.¬†N√§r jag s√§ger uppf√∂ljare menar jag uppf√∂ljare. Man hade b√∂rjat med det redan d√§r, s√•klart.

Wallace Reid var alltså den stora rallystjärnan på film (även om han var så populär att han faktiskt gav sig på en riktig rallykarriär också). Eftersom han var så fager så marknadsfördes han för en kvinnlig publik, men rallyt skulle locka männen. Följaktligen blev rallyfilmen lika populär som familjär, och man ser spåren av den marknadsföringen än idag, särskilt i en serie som The Fast and the Furious (även om den regelrätta rallyfilmen levt ett lite mer inkognito liv och typiskt sett utvecklats till att handla om Formel 1).

Det var nu inte storyn man skrev hem om. Rallyfilmer som¬†Lyckochauff√∂ren (”The Roaring Road”) var melodramatiska komedier om skissliknande familj√§ra draman kring fartbanan, precis som nu. Reid spelar en f√∂rare med smeknamnet Toodles, helt i linje med erans mer androgyna ideal, och Ann Little spelar den unga m√∂ han vill gifta sig med; hon har lockar som Mary Pickford och kallas f√∂r ”the cub” eftersom hennes pappa (Theodore Roberts) kallas ”The Bear”. Han √§r pampen som √§ger bilf√∂retaget som t√§vlar i de stora racen. F√∂rutom att vara en s√•dan d√§r viktig man vid ett skrivbord, som sl√•r n√§ven i bordet och gormar s√• knyter han effektivt ihop s√•v√§l Toodles romantiska beg√§r som hans tekniska.

Det är en tunn och urbota fånig film där intrigen betas av genom två rallyn där rekord ska brytas och lemmar riskeras. Men i grunden är det inte mer än en extremt basal version av Days of Thunder.

√Ąnnu mer intressant √§r uppf√∂ljaren¬†Excuse My Dust, som fick¬†den sv√§ngiga svenska titeln Heja sv√§rfar. Det var den andra l√•ngfilmen av Sam Wood, som skulle komma att f√• en l√•ng och profilerad Hollywoodkarri√§r. Den f√∂rra filmen gjordes av James Cruze, en inflytelserik filmskapare i egen r√§tt som f√∂r all del g√∂r ett visuellt elegant jobb med filmen, men ocks√• en filmskapare som inte riktigt √∂verlevde ljuderan. Slutsatserna man kan dra av det h√§r √§r ganska intressanta.

Heja sv√§rfar √§r, trots titeln, inte en lika raffig och lattjo film som Lyckochauff√∂ren.¬†√Ö andra sidan √§r det en mycket mer sofistikerad film. Vi kan tydligt se, om man j√§mf√∂r dem, vad som tillh√∂r stumfilmseran och vad som kommer att √∂verleva till v√•r tid. N√§r ”Bj√∂rnen” introduceras i Cruzes film, till exempel, s√• ser vi bokstavligt talat en bj√∂rn som dubbelexponeras om till Theodore Roberts. Det tillh√∂r stumfilmens estetik. I¬†Heja sv√§rfar,¬†n√§r samma Theodore Roberts s√§ger att han inte litar p√• sin nye springpojke, och vi klipper till springpojken som tjuvlyssnar, medan en l√•ngsam fade-out avslutar scenen… det tillh√∂r modern tid.

B√•da filmerna √§r p√•fallande lika moderna franchisefilmer, men¬†Heja sv√§rfar¬†p√•minner s√§rskilt mycket om en¬†Rocky-uppf√∂ljare. Toodles har h√§r gift sig med Ann Little, de har en nyf√∂dd bebis och allt f√∂resl√•r – trots frestelser och p√•tryckningar – att han √§r ”retired”. Ack, ett rivaliserande f√∂retag hittar √§nd√• ett s√§tt att provocera honom till att k√∂ra f√∂r fort och f√• k√∂rf√∂rbud. Detta s√• att de kan dominera det stora racet i slutet – som de allts√• f√∂rutsatte att Toodles skulle k√∂ra √§nd√•, antar jag, s√• det √§r inte helt sammanh√§ngande, men √§n sen.

Liksom i flera av Rocky-filmerna börjar hjälten och hustrun gräla om huruvida han ska ut och göra sin mansmanssyssla eller vara hemma och vara ansvarsfull toffel. Liksom Balboa får Toodles the silent treatment av sin passiv-agressiva bättre hälft (ingen slår dock Adrian Balboa i passiv-aggressivt beteende i Rocky II, där hon mer eller mindre hamnar i koma för att få sin vilja igenom).

Naturligtvis måste kakan has och ätas. Toodles åker racet ändå, men har via telegram fått veta att babyn är sjuk Рså det snabbaste sättet att komma hem och vara en ansvarstagande familjeman är ju helt klart att sätta sig bakom ratten och slå nytt rekord. Det blir istället Theodore Roberts som vinner racet så guldmedaljen delas ut till vår comic relief (det förklarar också den i övrigt obegripliga svenska titeln).

√Öterigen √§r det intressant att studera vad som k√§nns gammalt och vad som k√§nns nytt. I en modern film skulle man f√∂rmodligen inte ge narren guldmedaljen, f√∂r p√• n√•got s√§tt k√§nns en s√•dan roll f√∂r ov√§rdig s√•dan uppm√§rksamhet. Samtidigt g√•r det hand i hand med moderna storytellingprinciper. Att sv√§rfar vinner loppet f√∂resl√•r, p√• sitt enkla lilla s√§tt, att filmen inte handlar om t√§vlingen s√• mycket som familjen – eller ”famleh”, som Vin Diesel s√§ger. Publiken f√•r vad den har kommit f√∂r att se, Wallace Reid bakom ratten, men Wood lyckas samtidigt ber√§tta en mer utvecklad ber√§ttelse.

Det sistnämnda är avgörande. Heja svärfar är en uppföljare som tänker som en modern uppföljare. Det är inte bara en till fristående del i hjältens äventyr, och det är inte nästa portion av en matinéserie. Det är en enskild film som utvecklar en annan, den föregående. Man kan ha varit inspirerad av Stillers Thomas Graals bästa barn (1918), en komediuppföljare som gjorde något liknande, men som alltid i USA så hittade man sätt att konkretisera och paketera principerna. Heja svärfar är målmedvetet designad att vara en bättre film än Lyckochauffören; den börjar med en flashback, som en uppföljare på 80-talet hade gjort, och utvecklar därefter berättelsen, inte bara fortsätter den. Wood insåg utmaningen i en uppföljare, eller rättare sagt så tog han del av uppfinnandet av den utmaningen.

FREDRIK FYHR


The Roaring Road. 1919 USA 58 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: James Cruze. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Clarence Geldart, Larry Steers (okrediterad).

Excuse My Dust. 1920 USA 48 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sam Wood. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Otto Brower, Tully Marshall, Walter Long, Wallace Reid Jr.