💿 Lyckochauffören (1919) & Heja svärfar (1920)

Lyckochauffören (1919)

Heja svärfar (1920)

Det är häpnadsväckande hur fort Hollywood blev vad det är idag. Efter filmens uppkomst stapplade den amerikanska filmindustrin efter form och stil, men inte mer än tjugo år eller så. Vid 1914 satt nästan allt där det skulle. Vid 1917 var Hollywoodfilmen klappad och klar.

Jag borde kanske inte vara förvånad, då, att popcornunderhållning och franchises runt 1920 påminner så mycket om desamma år 2020. Men det är fortfarande ganska fascinerande.

Namnen förändras, och teknikaliteterna. Wallace Reid och rallyfilmen. Folk älskade att se fagra hjältar klättra ner i tubformade maskiner och fara iväg så att dammet yrde i rekordfart; ”I’m going fifty!” som de säger i Heja svärfar, uppföljaren till Lyckochauffören. När jag säger uppföljare menar jag uppföljare. Man hade börjat med det redan där, såklart.

Wallace Reid var alltså den stora rallystjärnan på film (även om han var så populär att han faktiskt gav sig på en riktig rallykarriär också). Eftersom han var så fager så marknadsfördes han för en kvinnlig publik, men rallyt skulle locka männen. Följaktligen blev rallyfilmen lika populär som familjär, och man ser spåren av den marknadsföringen än idag, särskilt i en serie som The Fast and the Furious (även om den regelrätta rallyfilmen levt ett lite mer inkognito liv och typiskt sett utvecklats till att handla om Formel 1).

Det var nu inte storyn man skrev hem om. Rallyfilmer som Lyckochauffören (”The Roaring Road”) var melodramatiska komedier om skissliknande familjära draman kring fartbanan, precis som nu. Reid spelar en förare med smeknamnet Toodles, helt i linje med erans mer androgyna ideal, och Ann Little spelar den unga mö han vill gifta sig med; hon har lockar som Mary Pickford och kallas för ”the cub” eftersom hennes pappa (Theodore Roberts) kallas ”The Bear”. Han är pampen som äger bilföretaget som tävlar i de stora racen. Förutom att vara en sådan där viktig man vid ett skrivbord, som slår näven i bordet och gormar så knyter han effektivt ihop såväl Toodles romantiska begär som hans tekniska.

Det är en tunn och urbota fånig film där intrigen betas av genom två rallyn där rekord ska brytas och lemmar riskeras. Men i grunden är det inte mer än en extremt basal version av Days of Thunder.

Ännu mer intressant är uppföljaren Excuse My Dust, som fick den svängiga svenska titeln Heja svärfar. Det var den andra långfilmen av Sam Wood, som skulle komma att få en lång och profilerad Hollywoodkarriär. Den förra filmen gjordes av James Cruze, en inflytelserik filmskapare i egen rätt som för all del gör ett visuellt elegant jobb med filmen, men också en filmskapare som inte riktigt överlevde ljuderan. Slutsatserna man kan dra av det här är ganska intressanta.

Heja svärfar är, trots titeln, inte en lika raffig och lattjo film som Lyckochauffören. Å andra sidan är det en mycket mer sofistikerad film. Vi kan tydligt se, om man jämför dem, vad som tillhör stumfilmseran och vad som kommer att överleva till vår tid. När ”Björnen” introduceras i Cruzes film, till exempel, så ser vi bokstavligt talat en björn som dubbelexponeras om till Theodore Roberts. Det tillhör stumfilmens estetik. I Heja svärfar, när samma Theodore Roberts säger att han inte litar på sin nye springpojke, och vi klipper till springpojken som tjuvlyssnar, medan en långsam fade-out avslutar scenen… det tillhör modern tid.

Båda filmerna är påfallande lika moderna franchisefilmer, men Heja svärfar påminner särskilt mycket om en Rocky-uppföljare. Toodles har här gift sig med Ann Little, de har en nyfödd bebis och allt föreslår – trots frestelser och påtryckningar – att han är ”retired”. Ack, ett rivaliserande företag hittar ändå ett sätt att provocera honom till att köra för fort och få körförbud. Detta så att de kan dominera det stora racet i slutet – som de alltså förutsatte att Toodles skulle köra ändå, antar jag, så det är inte helt sammanhängande, men än sen.

Liksom i flera av Rocky-filmerna börjar hjälten och hustrun gräla om huruvida han ska ut och göra sin mansmanssyssla eller vara hemma och vara ansvarsfull toffel. Liksom Balboa får Toodles the silent treatment av sin passiv-agressiva bättre hälft (ingen slår dock Adrian Balboa i passiv-aggressivt beteende i Rocky II, där hon mer eller mindre hamnar i koma för att få sin vilja igenom).

Naturligtvis måste kakan has och ätas. Toodles åker racet ändå, men har via telegram fått veta att babyn är sjuk – så det snabbaste sättet att komma hem och vara en ansvarstagande familjeman är ju helt klart att sätta sig bakom ratten och slå nytt rekord. Det blir istället Theodore Roberts som vinner racet så guldmedaljen delas ut till vår comic relief (det förklarar också den i övrigt obegripliga svenska titeln).

Återigen är det intressant att studera vad som känns gammalt och vad som känns nytt. I en modern film skulle man förmodligen inte ge narren guldmedaljen, för på något sätt känns en sådan roll för ovärdig sådan uppmärksamhet. Samtidigt går det hand i hand med moderna storytellingprinciper. Att svärfar vinner loppet föreslår, på sitt enkla lilla sätt, att filmen inte handlar om tävlingen så mycket som familjen – eller ”famleh”, som Vin Diesel säger. Publiken får vad den har kommit för att se, Wallace Reid bakom ratten, men Wood lyckas samtidigt berätta en mer utvecklad berättelse.

Det sistnämnda är avgörande. Heja svärfar är en uppföljare som tänker som en modern uppföljare. Det är inte bara en till fristående del i hjältens äventyr, och det är inte nästa portion av en matinéserie. Det är en enskild film som utvecklar en annan, den föregående. Man kan ha varit inspirerad av Stillers Thomas Graals bästa barn (1918), en komediuppföljare som gjorde något liknande, men som alltid i USA så hittade man sätt att konkretisera och paketera principerna. Heja svärfar är målmedvetet designad att vara en bättre film än Lyckochauffören; den börjar med en flashback, som en uppföljare på 80-talet hade gjort, och utvecklar därefter berättelsen, inte bara fortsätter den. Wood insåg utmaningen i en uppföljare, eller rättare sagt så tog han del av uppfinnandet av den utmaningen.

FREDRIK FYHR

---

The Roaring Road. 1919 USA 58 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: James Cruze. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Clarence Geldart, Larry Steers (okrediterad).

Excuse My Dust. 1920 USA 48 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sam Wood. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Otto Brower, Tully Marshall, Walter Long, Wallace Reid Jr.