💿 Alvin Purple (1973)

Säg till om du känner igen dig. Du sitter i lokaltrafiken och tittar ut genom fönstret. Det är en tråkig dag, som vilken annan dag som helst, och medan du sitter där och spanar ut över alla stängda ansikten omkring dig så drabbas du plötsligt av ett befängt, helt olämpligt kåtslag. Faktum är att du är sugen på att gå upp och slita kläderna av första bästa person och i ditt drömscenario har personen i fråga ingenting emot det.

Det är vad som händer i början av Alvin Purple och med tanke på det så är det en förvånansvärt behjärtansvärd film. Jag hatar obligatoriska referenser till dagens nyheter, men om inget annat är det den perfekta filmen att mota ångesten i en självvald karantän; här har vi verkligen en film om att söka kontakt med andra människor!

Alvin, killen på spårvagnen, är inte en sexig kille. Han ser så himla 1973 ut att man tror att filmen egentligen är någon slags modern hoax; en hängig Pete Townshend-lookalike vars stora problem i livet är att han bara tänker på sex. Han har även ett ännu större problem: Alla vill ha sex med honom hela tiden!

Här har vi första tecknet på att den här filmen faktiskt är rolig på riktigt. Så fort Alvin träffar en kvinna kastar hon sig handlöst för honom. Han är lite rädd för de där tonårstjejerna som jagar honom med sina cyklar, så det slutar oftast med att han hamnar i säng med cyniska cougars som vill få det överstökat innan Marlboro Fiftyn fimpats. Vad är det nu för ett liv att leva! Hur ska något bli gjort om man bara ränner runt och nuppar hela livet?

När den kom blev Alvin Purple den största filmsuccén i Australiens mannaminne. Säkerligen hade det att göra med att det var så mycket sex och naket i den – såklart blev den känd som flaggskeppet för ”Ockerfilmen”, Australiens svar på den typ av glatt anarkistiska sexkomedi som levde loppan några år, låt säga mellan Deep Throat och videoboomen ungefär, när det fortfarande ansågs progressivt och punkigt att filmer handlade om sex utan att för den sakens skull vara regelrätt porr.

Men filmens framgångar måste också ha handlat om att den helt enkelt är en begåvad och (tycker jag) riktigt rolig film. Alvins äventyr är den typ av studentikosa odyssé som man bara hittar i nötta pan-pocketböcker på antikvariat.

Eftersom hans pappa är en slirig kostymnisse har han pressen på sig att ”bli nåt”. Han gör sitt bästa som försäljare av vattensängar.

Eftersom kvinnor vill ligga med honom vart än han går börjar han jobba som gigolo åt en psykolog. Det visar sig att alla har en fetish som Alvin kan hjälpa till med att stimulera.

Psykologens kvinnliga kollega är bekymrad över Alvin. Hon vill att han ska förstå att han måste acceptera kvinnor som mer än bara sexobjekt. Hon botar honom och blir sedan sur när han inte vill ligga med henne.

Alvin hamnar efterhand i domstol där domaren, i en sådan där grå peruk, konstaterar att det här var ju ett av de mer underhållande fallen han fått.

Att filmen blir mycket mer än en filmatisering av ”Dassboken” har att göra med dess många ess i rockärmen. Det mest uppenbara är Alvin själv; Graeme Blundell har hundögon att matcha med en smått fantastisk fysisk komik och det finns inte en sekund då vi inte tror att Alvin verkligen gör så gott han kan för att göra så gott han kan. Han är en lidande hjälte i den absurda traditionen – han kan inte rå för att världen är en galen plats, och att han själv hamnar i trubbel vad han än gör.

Blundells gestaltning av figuren är sublim – å ena sidan är han inget helgon, för han har sina drifter och är inte mer än människa, men å andra sidan är han oskulden själv, förbryllad över att människor är så komplicerade. När granntjejen kommer för att låna socker så tror han verkligen att hon vill låna socker. Varför skulle hon annars komma över?

Den här uppriktigheten leder också till filmens mer subtila poänger. Att alla är ute efter att få till det med Alvin är inte bara ett absurt skämt; det fungerar som en slags feministisk kritik mot idén om mannen som bara tänker på sex. I det här symboliska scenariot kan Alvin få till det med vem som helst – hans problem blir då att han inte kan tacka nej till sex ens när han inte vill ha det. Vad allt egentligen handlar om – oförmågan till en äkta meningsfull relation till en annan människa – blir mer och mer uppenbar, innan den till sist blir direkt klaustrofobisk.

Det finns gott om tillfällen då filmen skulle kunna trampa snett och bli osmaklig. Ändå förblir Alvin inte bara älskvärd utan rentav en äkta representant för alla stackars förvirrade människor som bara försöker hitta mening i tillvaron.

Det skadar inte heller att filmen är full av smarta pikar mot samhällets moralistiska hyckleri, eller sättet sex kommersialiseras. Som roligast är filmen rentav i små ögonblick, som när Alvins säljarkollega står inför en vattensäng och självsäkert lovar publiken att ”den här sängen hjälper till i det äktenskapliga samlivet” varpå en liten tant surt undrar: ”Hur då?!”

Sist men inte minst. För att vi ska vara säkra på att det här verkligen är en australiensisk rulle så hittar Alvin Purple till och med ett sätt att kasta in en onödigt lång biljakt och fallskärmshoppning. Jag anser inte att en film får kallas för ”rulle” förrän den har en sådan scen.

FREDRIK FYHR

---

1973 AUSTRALIEN 95 min. färg/35mm/1.85:1. R: Tim Burstall. S: Graeme Blundell, Penne Hackforth-Jones, George Whaley, Abigail, Lynette Curran, Jacki Weaver, Christine Amor, Diana Mann, Dennis Miller, Jill Forster, Fred Parslow, Valerie Blake, Alan Finney, Elli Maclure, Noel Ferrier, Elke Neidhardt, Gary Down, Peter Aanensen, Jenny Hagen, Kris McQuade, Shara Berriman, Stan Monroe, Eileen Chapman, Jan Friedl, Barbara Taylor, Anne Pendlebury, Jon Finlayson, John Smythe, Brian Moll, Lynne Flanagan, Carole Skinner, Sally Conabere.