Det Àr nÀstan sÄ att hon inte finns. Marie Antoinette har inget eget liv att leva. Hon existerar bara i relation till sina omstÀndigheter. Hennes tillvaro gÄr ut pÄ att bli presenterad, iakttagen och övervÀgd. Hennes val Àr förutbestÀmda. Inte ens vi som tittar pÄ filmen om henne kan hitta nÄgot mer. Marie Antoinette existerar inte pÄ individnivÄ. Marie Antoinette Àr inte en karaktÀr, hon har inte nÄgon psykologi, ingen bakgrundshistoria och ingen framtid. Hon Àr en omstÀndighet, ett objekt att beaktas, en bit av hovets stora pussel.
SĂ€rskilt under de första 20-30 minuterna av Sofia Coppolas fascinerande film kan vi bara betrakta Marie och sakta men sĂ€kert inse att det Ă€r det enda vi kan göra. Den fjortonĂ„riga hertiginnan Ă€r tekniskt sett en mĂ€nniska, men hon skippas som en exportvara frĂ„n hovet i Ăsterrike till hovet i Frankrike. VĂ€l installerad pĂ„ det franska hovet ser vi henne stirra ut genom fönstret, den spöklikt vackra borggĂ„rden, och vi inser vad mĂ„nga noterat, att Marie Antoinette Àr Ă€nnu en film av Sofia Coppola om instĂ€ngda flickor; filmen förvirrade mĂ„nga nĂ€r den kom, men i efterhand Ă€r det tydligt att den Ă€r kompromisslös av en anledning. Den drar i mĂ„l idĂ©erna frĂ„n Virgin Suicides (1999) och Lost in Translation (2004), drar till sin spets konflikten om kvinnlig autonomi och fĂ„ngenskap.
Marie Antoinette Àr hennes mest extrema exempel. Hon Àr som sagt inte en mÀnniska sÄ mycket som en konsekvens av monarkin hon fötts i. Vi ser pÄ henne som man ser nÄgot inte helt naturgivet, ett socialt diffande uncanny valley-beteende (inte olikt utomjordingen Scarlett Johansson gestaltade i Under the Skin).
Automatiskt vill vi kanske tro att vi ska se en film om uppror, som om Marie Antoinette nĂ„gonsin skulle kunna vara en rebell. Anslaget föreslĂ„r nĂ„got liknande. Marie sitter inlĂ„st i droskan under den mördande lĂ„ngtrĂ„kiga fĂ€rden (hĂ€st och vagn!) mellan Ăsterrike och Paris. Men hur mycket lider hon, dĂ€r hon spelar kort och leker med sin mops?
Inför ankomsten klĂ€s hon av sina österrikiska klĂ€der och klĂ€s pĂ„ sina franska, som en levande docka. Hon fĂ„r inte ens ha sin mops kvar, ty det finns gott om franska hundar. Hon Ă€r ledsen… en stund. Vardagen pĂ„ det franska slottet visar sig snart vara en oskön historia. Varje morgon vĂ€cks hon av sina tvĂ„ dussin tjĂ€nsteflickor, som ska klĂ€ av henne och pĂ„ henne i en omstĂ€ndlig process, medan hon ligger som en nyvaken sĂ€ck potatis i det enorma sidenlakanet. Detta Ă€r ett system som tydligt motarbetar alla levande impulser en riktig mĂ€nniska har.
Men en av filmens mest fascinerande styrkor Àr att Marie accepterar sin tillvaro. Sofia Coppola har inte gjort en film om Meghan och Harry. Marie vÀnjer sig vid att ekipaget kommer och vÀcker henne varje morgon. Hon lÀr sig möta dem som en solskensstrÄle. Hon har ingen anledning att ifrÄgasÀtta den enda tillvaron hon kÀnner till.
Detsamma gÀller för sÀttet hon blivit bortgift, till den platoniska mansbebisen Ludvig XIV (Jason Schwartzman) som hon inte har nÄgra kÀnslor för alls.
Klichéimpulsen sÀger att filmen mÄste handla om hur Marie inser sin fÄngenskap och försöker gÄ sin egen vÀg. Men hon Àr helt enkelt inte Jasmine i Aladdin. Hon kommer inte att genomgÄ nÄgon fjÀrilsförvandling i slutet. Coppolas Marie Antoinette Àr inte storyn som manuscoacher rekommenderar, dÀr en story kan paketeras hur som helst bara den prickar av det heliga dittet, dattet och det andra.
TvĂ€rtom Ă€r paketet del av poĂ€ngen. Som i alla Sofia Coppolas filmer Ă€r huvudpersonen inte bara fĂ„ngad utan definierad av sin fĂ„ngenskap; dĂ€rför hamnar ocksĂ„ fĂ€ngelset i ett förstorat fokus. Kameran i Marie Antoinette hĂ€nger kvar pĂ„ arkitekturen, scenografin, miljöerna, de rojalistiska procedurerna – saker som i vilken annan film som helst hade varit tomt fluff, men som i Sofia Coppolas kyliga ögon manifesterar en slags sublim tragedi. Vi ser hĂ€r en vĂ€rld som Ă€r sĂ„ fĂ„ förunnade att den Ă€r helt frĂ€mmande för oss.
We will never be royals, som lĂ„ten gĂ„r, och denna insikt vĂ€rker genom filmen, men inte pĂ„ ett beklagande sĂ€tt utan bara som objektiv verklighet. VĂ€rlden har sina hĂ€rskare. De mĂ€nniskor vi kan identifiera oss med Ă€r pöbeln med sina högafflar och facklor, de som efterhand ska begĂ€ra Maries huvud pĂ„ ett fat, men filmen handlar inte om dem – alltsĂ„ oss. Vi Ă€r inte med. Vi tittar in. Betraktar den hĂ€r vĂ€rlden som om det vore en utomjordisk planet. Kanske Marie inte sa det dĂ€r om att de kan Ă€ta tĂ„rta, men hon hade lika gĂ€rna kunnat. Hon accepterar sin egen assimilation och hon har inga tankar som kan leda till en uppfattning om nĂ„gra andra liv överhuvudtaget.
Det hÀr ska inte misstolkas som en vilja frÄn Sofia Coppolas sida att göra en historiskt korrekt, eller ens historiskt intresserad film. Det mest uppenbara beviset Àr valet att ha poplÄtar pÄ soundtracket, vilket det klankades ner en hel del pÄ nÀr det begav sig men som nu passerar en helt obemÀrkt förbi; sÀrskilt eftersom de inte alls Àr sÄ mÄnga som man kanske fÄr för sig. De Àr noggrant valda, ordentligt nerklippta, anvÀnda i montage och i sÀrskilt effektiva ögonblick. Lyssnade man pÄ kritikerna sÄ hade man kunnat fÄ för sig att Sofia Coppola gjort sin Rocky IV.
Musiken Àr tvÀrtom applicerad pÄ ett helt lagom sÀtt, och förmodligen bara av en enda, enkel anledning: Musiken Àr ett finurligt och lite busigt sÀtt att köra en definitiv kÀpp i det historicistiska hjulet och stÀnga ute alla de dÀr envisa typerna som hela tiden tjatar om att historiska filmer inte Àr historiskt trovÀrdiga, som om den mÄttstocken alls vore vÀrdefull (det Àr en film, inte en tidsmaskin). Om du gillar Alf Henriksson men aldrig hört talas om The Cure sÄ ska du inte tro att filmen Àr för dig bara för att den rÄkar heta Marie Antoinette.
PÄ en mer subtil konstnÀrlig nivÄ sÀtter ocksÄ poplÄtarna en viss underliggande ton Ät filmen, en som för Sofia Coppola Àr typiskt slingrig och dunkel och som verkar vara ute efter att romantisera det syntetiska, eller fylla det tomt ytliga med genomlevt djup. Det Àr en Ànnu lite outforskad del av Coppolas vokabulÀr som filmskapare och hÀr ger det filmen en slags sublim aningslöshet, en som delas av Marie Antoinette sjÀlv. Och i alla lÀgen Àr Mozart ett orimligt soundtrack till en fjortonÄrings kÀrleksliv.
Marie Antoinettes upplevelser Àr, pÄ tal om det, inte utan hjÀrta och smÀrta. Hennes mor skriver rena utpressningsbreven om hur hon snarast möjligen mÄste skaffa barn. Hon finner att hennes pÄtvingade prins inte verkar förstÄ konceptet med sex överhuvudtaget. Hon finner efterhand njutningar med Axel von Fersen (Jamie Dornan), som hon har ett hemligt förhÄllande med. PÄ grund av omstÀndigheter vi inte fÄr nÄgon inblick i, eftersom vi följer efter Marie och inte Frankrike, blir hon snart hatad av folket och mer och mer föraktad av adeln.
Naturligtvis Ă€r hennes kĂ€nslor Ă€kta – hennes mamma fĂ„r henne att grĂ„ta, hennes Ă€lskare fĂ„r henne att skratta och hon kĂ€nner smĂ€rtan av att bli utfryst – men de hĂ€r sakerna Ă€r samtidigt ovidkommande. Marie Antoinette har ingenstans att ta vĂ€gen, ingenting att förvandlas till. Hennes kĂ€nslor kan inte leda henne nĂ„gonstans. Hon kan vara ledsen eller glad, arg eller rĂ€dd, hon kan ha barn eller inte, abdikera eller sitta kvar, men hon kommer alltid vara Marie Antoinette, dömd att leva i samhĂ€llets olympiad, i ett liv som egentligen aldrig kan ruineras.
Filmens sublima tragedi gör sig pĂ„mind i sista akten, sĂ„klart, dĂ€r vi inser att hon har lika lite att sĂ€ga om hur hon fötts som hon har om hur hon kommer att dö. Folket kommer att föra sin talan. För dem Ă€r hon inget mer Ă€n en staty som mĂ„ste vĂ€ltas omkull. Fascinerande nog verkar hon ha samma instĂ€llning sjĂ€lv. Hon har inget perspektiv utanför det kungliga. Om folket vill ha hennes huvud, har hon nĂ„gon rimlig anledning att vilja nĂ„got annat sjĂ€lv? Hon blir nĂ€stan som en omvĂ€nd Jeanne d’Arc, inte folkets heliga martyr gentemot maktens förtryck utan det nödvĂ€ndiga offerlamm som folket tar frĂ„n makten, nĂ€stan som om det rör sig om en kollektivt undermedveten hĂ€mnd.
Kirsten Dunsts framtrĂ€dande i huvudrollen Ă€r en slĂ„ende, underskattad manövrering av en oerhört komplicerad rollfigur. Vi mĂ„ste Ă„ ena sidan förstĂ„ att Marie Ă€r en riktig mĂ€nniska, Ă„ andra sidan en gödd kalv vars uppgift det Ă€r att visas upp och anvĂ€ndas som valör i ett maktspel. Vi mĂ„ste till nĂ„gon mĂ„n sympatisera med henne, till nĂ„gon mĂ„n dekonstruera henne. Dunst Ă€r ett genialt val i rollen – Ă„ ena sidan avvĂ€pnande söt som socker, Ă„ andra sidan hela tiden en mĂ€nniska av kött och blod, bĂ„de omöjlig att inte erkĂ€nna och omöjlig att helt ta pĂ„ allvar.
Detsamma kan sĂ€gas om allt och alla vi ser i filmens stora salonger. Den sexuellt oförmögne prinsen fungerar som en symbol för en kultur dĂ€r handling inte Ă€r en naturlig del av tillvaron – om nĂ„gra barn ska bli gjorda mĂ„ste nĂ„gon förklara för honom hur barn blir till. Instinktivt tror vi att dessa karaktĂ€rer ska inse sin fĂ„ngenskap och söka nĂ„gon slags revolution. Men vi ser inte rebellerna, vi ser de som det revolterades mot. Barnen blir gjorda. De gör vad som förvĂ€ntas av dem. De Ă€r hĂ€ngivna sin plikt Ă€ven mot slutet, nĂ€r pöbeln samlats utanför slottet redo att störta dem. De stannar kvar, som kaptenen pĂ„ ett skepp, för att det helt enkelt Ă€r vad tanken Ă€r att de ska göra.
HÀr, i filmens sista skÀlvande scener, fÄr Coppolas avstÄndstagande perspektiv ut sin fulla rÀtt. Filmens kyliga tomhet har varit underliggande frÄn början men nu Àr den allt som ÄterstÄr. Musiken har dött ut, festerna Àr över, alla dessa smÄ obetydliga spel och intriger har i ett fingerknÀpp blivit historia. De stora salarna Àr tomma och tysta, sÄnÀr som pÄ ekot frÄn den rödögda pöbeln, fönstren som krossas. Ludvig och Marie försöker ha sin middag som om ingenting hÀnt. Marie gÄr ut pÄ balkongen för att buga Ät publiken, som om ett stort skÄdespel nÄtt sitt slut. Inser dessa tvÄ mÀnniskor att de gÄr mot döden?
Det Àr filmens slutgiltiga frÄga och slutstation. Vi kan identifiera oss mer med den arga pöbeln, som vi inte ser förrÀn nu, Àn vi kan med de uppklÀdda dockorna vi spenderat tvÄ timmar med. De Àr helt enkelt inte oss. Vi har ingen aning om vad som pÄgÄr i deras huvuden. Vi kan kÀnna för dem, till nÄgon mÄn, för skrÀcken de stÄr inför Àr alldeles verklig; vi bevittnar den ocksÄ, vi kÀnner den, och vi har dessutom ett historiskt facit. Insikten om att deras kroppar ska torteras och skÀndas ger de sista scenerna en sÀrskilt skoningslös verkan.
Men pÄ samma gÄng kan vi inte sÀga att deras öde inte Àr oundvikligt. Att de helt enkelt mÄste dö. Vi vet det dels för att vi kan historien, dels för att vi sett vad de kallar liv.
Sofia Coppola fuskar inte. Hon förskönar inte dessa figurer. Hon drÀnker inte filmen i sentimental Hollywood-olja. Den mÀrkliga sanningen i filmen Àr att Marie Antoinette, Àven nÀr hon förvandlas till en mÀnniska, förblir en nidbild.
Filmens sista bild, som visar oss hennes ruinerade sovrum, Àr ett briljant exempel. Ja, det ruinerade rummet Àr en tom gravkammare, en ruin av en hel tid som nu tagits av daga. Men jag tror inte att det Àr hela poÀngen. PoÀngen Àr att vi kan förestÀlla oss samma bild men med Marie Antoinettes huvudlösa lik dÀr bland all brÄte, och inte se en sÄ stor skillnad. Som att det i grund och botten inte Àr sÄ stor skillnad mellan mÀnniskan och objektet Marie Antoinette.
PÄ samma sÀtt Àr det ingen större skillnad pÄ den förstörda inredningen och hela monarkins fall. Bilden visar, med en slÄende tydlighet, hur de kungliga existerar mindre som mÀnniskor och mer som figurer att fylla dyra stolar med, eller matcha tjusiga tapeter mot. En fallen takkrona betyder samma sak som ett fallet huvud.
SĂ„ vi vet alla att berĂ€ttelsen om dessa mĂ€nniskor slutar blodigt, men vi lĂ€mnar filmen med tanken ”Fan vad synd pĂ„ ett sĂ„nt tjusigt rum!” Filmens mĂ€sterlighet ligger bland annat i hur detta inte stannar vid ett ironiskt skĂ€mt. Kommentaren sĂ€ger nĂ„got om hur vi ser pĂ„ kungligheter, och hur vi dömer makt – vilka de var som mĂ€nniskor förblir ovidkommande i förhĂ„llande till de enorma boningar av makt som tornade upp sig över dem. Vi har fĂ„tt se dem, men vi har inte sett dem. Deras smĂ„ kroppar, som rymt deras tankar och kĂ€nslor, har svalts av den tunga, djupa skuggan av flĂ€rd.
FREDRIK FYHR
2006 USA/FRANKRIKE/JAPAN 123 min. fÀrg/35mm, DI 2K/1.85:1. R: Sofia Coppola. S: Kirsten Dunst, Jason Schwartzman, Rip Torn, Rose Byrne, Asia Argento, Molly Shannon, Shirley Henderson, Danny Huston, Marianne Faithfull, Mary Nighy, Sebastian Armesto, Jamie Dornan, Aurore Clément, Guillaume Gallienne, James Lance, Al Weaver, Tom Hardy, Steve Coogan, Clara Brajtman, Mélodie Berenfeld, Jean-Christophe Bouvet.
<- En gentleman kommer till stan (1936).
-> Landskap i dimman (1988).
Ett svar pĂ„ âđ Marie Antoinette (2006)â