Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Colorados vilda dotter (1964)

”Nu jĂ€vlar ska jag vinna en Oscar!”

Jag Ă€r ingen tankelĂ€sare men det kĂ€nns som att det var vad som for genom Debbie Reynolds huvud nĂ€r hon hade huvudrollen i den hĂ€r MGM-musikalen, dĂ€r hon spelade ”den osĂ€nkbara Molly Brown”, societetsdamen som var mest kĂ€nd för att hon överlevde Titanic. Eller dam och dam. Den som minns filmen frĂ„n 1997 kommer ihĂ„g Kathy Bates, som spelade Brown dĂ€r; en rultig lantis i dyra klĂ€der som sĂ„g ut att kunna dunka folk i ryggen nĂ€r som helst. ”New money!” som de snofsiga adelsdamerna föraktfullt fnyste.

Jo, sagan om Molly Brown Àr en askungesaga av typen man kan vÀnta sig. Högljudd lantis drömmer om pengar, ger sig sjutton pÄ att fÄ dem, reser till storstan, fÄr sin rikedom genom en otippad kÀlla guld, finner att societeten inte uppskattar hennes lantliga manér varpÄ hon gör allt för att bli en Àkta adelsdam innan hon inser, what do you know, pengar och framgÄng Àr inte allt hÀr i livet. Det Àr en lÄng uppbyggnad pÄ det förutsÀgbara skÀmtet.

År 1964 sjöng MGM-musikalen pĂ„ sista versen – detta var de sista sjunkande storfilmsĂ„ren innan den bedyrade New Hollywood-eran grydde – men nĂ„gra finaler tĂ„gade in. En var Doktor Zjivago, som var en sĂ„dan satsning att man snodde pengar frĂ„n Colorados vilda dotter för att ge mer till David Lean. ”The Unsinkable Molly Brown”, som showen pĂ„ Broadway hetat, skulle ocksĂ„ ha Shirley MacLaine i huvudrollen, ett idealt val; kontraktsbrĂ„k satte kĂ€ppar i hjulet och Debbie Reynolds blev vald istĂ€llet.

Hon verkar milt sagt vara glad över att lyckan log Ă„t henne för hon tar i frĂ„n tĂ„rna. Den första halvtimmen av filmen bestĂ„r mest av att hon rĂ€nner runt i farmarklĂ€der, hjular och kullerbyttar sig fram, skriker och tjoar pĂ„ allt hon ser och sjunger lika högt som falskt – jag antar med flit – om hur framgĂ„ng och rikedom ska drabba denna oslipade diamant frĂ„n lurkigaste bonnbyn. Herre min get. Jag tror inte hon har munnen stĂ€ngd en enda sekund.

Hysteri Ă€r nu inte samma sak som passion. Reynolds begriper vad för typ av film hon Ă€r med i, men hela hennes framtrĂ€dande Ă€r tomt och ytligt. Molly Brown Ă€r för all del en mer tacksam och komplex roll Ă€n, sĂ€g, den vĂ€na och harmlösa tösabiten hon var i Singin’ in the Rain (1952) men hĂ€r kan vi se att budskapet inte Ă€r allt. Trots att hon marscherar sig igenom sina scener och skriker fram det ena sĂ„ngnumret efter det andra sĂ„ fĂ„r man ingen uppfattning om vem Molly Brown egentligen Ă€r.

Det hade ju inte varit ett problem om filmen nu varit den dĂ€r grĂ€lla, glada musikalen man kanske fĂ„r för sig att den ska vara. Men berĂ€ttelsen har för mycket att komma med. Vi ska finna det gripande nĂ€r Molly, rik och berömd, uppklĂ€dd och dan, inte fĂ„r vara med nĂ€r de rika aristokraterna dinerar, ty hon mĂ„ vara rikare Ă€n dem men hon förblir en tölp som gör bort sig i offentligheten genom att kalla en fransman för ”Monseygnor” som om det vore hans förnamn.

Men allt filmen har gett oss Àr en entydig, och entonigt, skrikande schablon. Vid det laget vÀndningen kommer Àr vi bara glada för att filmen inte skriker oss i ansiktet lÀngre. Det Àr, fram till den punkten, en av de mest omusikaliska musikaler jag nÄgonsin drabbats av.

Intrigen förutsÀtter naturligtvis ocksÄ en romantisk röd trÄd. Mollys första ambition Àr att gifta sig rik, men hon faller tidigt för gemensamma lurkaren Johnny Brown (Harve Presnell) som ocksÄ Àr den hon hittar sitt kÀra guld med. De reser Europa runt och lÀr sig kurtisera i högborgerliga salonger, men naturligtvis mÄste Johnny förr eller senare sÀga att nog Àr nog och vi ska ha en menlös mollperiod dÀr filmen försöker övertyga oss om att de hÀr tvÄ faktiskt inte kommer försonas i slutet.

Skildringen av Titanic kommer mot slutet och sker parodiskt snabbt, med tanke pÄ att det trots allt var olyckan Molly Brown blev mest kÀnd för. Reynolds pÄminner om Karl-Alfred nÀr hon i en knökfull livbÄt börjar hojta Ät de förtvivlade medpassagerarna att de inte kommer sjunka sÄ lÀnge hon Àr med. Utan större problem tar hon av sig sina dyra pÀlsar och hjÀlper andra att bli varma. Skutan Äker ner i dyn som i en 5 second movie och allt hon fÄr betala Àr en lite huttrande underlÀpp.

Reynolds fick, ack och ve, ingen Oscar för besvÀret, men vÀl en nominering. Det fick Àven filmen, som fick se sig överkörd av bÄde My Fair Lady, som vann för bÀsta film, och Mary Poppins dÀr Julie Andrews (sÄklart) var den som tog hem guldgubben för priset Reynolds nominerades för.

Det finns inget snack om att de hĂ€r var vĂ€rdigare vinnare, Ă€ven om Colorados vilda dotter fortfarande har en del produktionsvĂ€rden att skryta med. SĂ„ngerna Ă€r visserligen inget att skriva hem om, men mot slutet finns ett rĂ€tt sĂ„ fenomenalt nummer vid namn ”He’s My Friend”, dĂ€r Mollys stora fest, som ska ge henne revansch pĂ„ de snikna societetspersonerna som dissat henne, efterhand gĂ„r överstyr.

Det Àr en fantastisk scen som bestÄr av ett dussin dansnummer och kostymer som sammanlagt kan ha vÀgt ett ton. Det sÀrskilt mÀrkvÀrdiga Àr att hela sekvensen gjordes pÄ en enda dag, eftersom budgeten tog slut. LÄt oss inte begrava ledtrÄden: Bedriften Àr helt monumental. SÄ fascinerande, ocksÄ, att man mitt i denna tÀmligen mediokra film hittar ett veritabelt mirakel.

Det Ă€r ett bevis pĂ„ vad som kan hĂ€nda i en film nĂ€r det faktiskt mĂ„ste hĂ€nda, och det Ă€r ingen slump att ”He’s My Friend” Ă€r det enda ögonblicket i den hĂ€r filmen som bĂ€r pĂ„ en kĂ€nsla av organiskt liv. Det Ă€r ocksĂ„ ett bevis pĂ„ den ofattbara kunnighet som fanns i Hollywoods maskineri pĂ„ den hĂ€r tiden. Ofta var filmerna lata och produktionerna drönarprocesser, visst, men med kniven mot strupen kunde de uppenbarligen prestera storverk. Kanske det fanns en dĂ„tidens motsvarighet till vad som hĂ€nder idag nĂ€r filmer rĂ„kar ut för strul under inspelningen – ingen vet vad de ska göra och det blir bara lapskojs av alltihop – men jag kan inte minnas att jag sett ett.

FREDRIK FYHR


PS.

Harve Presnell, den arketypiska trĂ€bocksbarytonen, hade samma roll i Broadwayshowen. Mest ovĂ€ntat Ă€r att han i Ă€ldre Ă„r blev kĂ€nd som en ”han den dĂ€r”-skĂ„dis, bland annat i Fargo, RĂ€dda menige Ryan och diverse avsnitt du glömt i TV-serier som ”Dawson’s Creek” och ”Kameleonten” (för de som minns!)


The Unsinkable Molly Brown. 1964 USA 128 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Charles Walters. S: Debbie Reynolds, Harve Presnell, Ed Begley, Jack Kruschen, Hermione Baddeley, Vassili Lambrinos, Fred Essler, Harvey Lembeck, Lauren Gilbert, Kathryn Card, Hayden Rorke, Harry Holcombe, Amy Douglass, George Mitchell, Martita Hunt.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *