Det hĂ€r Ă€r den typ av film som Ă„r 1956 fick branschtidningen Variety att applĂ„dera; filmen Ă€r ”solid underhĂ„llning” som bör innebĂ€ra ”high finance business all over”. Det var inte sĂ„ mycket filmen man tyckte om som alla pengar den skulle tjĂ€na, dĂ„, och den hĂ€r tanketraditionen lever kvar idag. Variety, och hundra andra blaskor i samma stil, slĂ„r sig för pannan över hur dĂ„lig business film Ă€r. Varenda dag kan man gĂ„ in pĂ„ IMDb:s nyhetssida och se marknadsrapporter och domedagsprofeter – Ă„h nej, den senaste MCU-filmen tjĂ€nade inte en kvackiljard, vilken flopp! Vi fĂ„r hoppas pĂ„ att Michael Bay fĂ„r en ny hit! Jag menar, tĂ€nk om man rapporterade om klimatet pĂ„ samma sĂ€tt?
Det som Ă„r 1956 var ”solid underhĂ„llning” Ă€r sĂ„klart inte detsamma Ă„r 2020. Snarare kĂ€nns High Society, som originaltiteln lyder, som den typiska 50-talsdinosaurien; en otympligt stor burk full med konserverad glĂ€dje som doftar plysch och malpĂ„sar. Trots att filmen i alla lĂ€gen bara Ă€r en fluffig bagatell kommer den med en ouvertyr, som om vi Ă€r inbjudna till Nobelmiddagen.
Till nÄgon mÄn finns det fog för det, visserligen. Den som sett ett par filmer hajar till pÄ den svenska titeln. Jo, High Society Àr en nyinspelning pÄ George Cukors klassiska En skön historia frÄn 1940. Det Àr den typiska nyinspelningen, sÄ tillvida att ingen kommer ihÄg den för den Àr inte alls lika bra, men det Àr ocksÄ ett bevis pÄ hur snabbt Hollywoods storfilmer ÀndÄ stelnade. Cukors film Àr ett raffig komedi som fortfarande bÀr pÄ den uppkÀftiga anden frÄn Hollywood innan Hayeskoden. Nyinspelningen Àr mjÀkig och harmlös, en stel marÀng i jÀmförelse.
Liksom i originalfilmen Àr det hela i grunden en Broadwaykomedi dÀr en societetskvinna ska gifta sig; problem uppstÄr eftersom hon faller för en skvallerjournalist, som Àr pÄ plats för att infiltrera bröllopet och hitta snask. Samtidigt Àr hennes Ànnu förÀlskade ex-make pÄ plats ocksÄ, och hans bröllopspresent Àr den mÀngd ödmjukhet han mÀktar kÀnna.
Rollistan pÄ bÄda filmer Àr, Äterigen, symptomatisk. I Cukors film var det Katharine Hepburn som skulle gifta sig. Nu Àr det Grace Kelly. I Cukors film var det James Stewart som var journalisten, nu Àr det Frank Sinatra. I Cukors film var det charmiga exet Cary Grant; hÀr, Bing Crosby.
Det hela Àr naturligtvis ocksÄ en musikal, signerad maestro Cole Porter, och filmen nÄr en punkt nÀr den praktiskt taget bara Àr tre-fyra sÄngnummer efter varandra. Inget Àr speciellt minnesvÀrt, Àven om Louis Armstrong Àr pÄ plats för att jazza till det. Alla Àr efter Grace Kelly i filmen utom han, sÄklart, som bara har i uppgift att blÄsa i sin trumpet och vara en glad, Shakesepariansk narr.
I en perfekt vĂ€rld hade filmen haft alla förutsĂ€ttningar för att fungera. Grace Kelly hade sjĂ€lv gift sig med sin Ă€rade prins, och detta var hennes sista roll innan hon försvann upp i Monacos oĂ„tkomliga berg, och hon hade faktiskt haft ihop det med Crosby förut. Bingan sjĂ€lv stryker dock mest runt i filmen som om han inte riktigt vill sĂ€ga nĂ„got olĂ€mpligt. Frank Sinatra Ă„ldrades fort – de flesta Rat Pack-filmerna frĂ„n 60-talet Ă€r dödligt sega, men hĂ€r har han fortfarande lite ratsch kvar i sig. Men Ă€ven han hugger aldrig riktigt tag i sina repliker och nĂ€r han trĂ„nar efter Grace ser det mest ut som att han Ă€r rĂ€dd för att ta i henne. Om det Ă€r sant som ryktet sĂ€ger – att bĂ„da dessa herrar var ”fascinerade” av Kelly, och betraktade henne som nĂ„got slags heligt vĂ€sen – sĂ„ mĂ„ste man sĂ€ga att det syns i filmen.
Mest liv har skĂ„despelarna som inte har i uppgift att bry sig om henne – inte minst den evigt underskattade Celeste Holm som Sinatras journalistkompis; hon utstrĂ„lar lika delar elegans och drypande intelligens och hade man kunnat hoppa in i filmen sĂ„ Ă€r det definitivt med henne man skulle vilja hĂ€nga. Inte kan man heller klaga pĂ„ Louis Armstrong som sĂ„klart livar upp det de stunder han Ă€r med med; mest minnesvĂ€rt i numret ”Now You Has Jazz” dĂ€r Bing croonar om hur jazz gĂ„r till. Det Ă€r sĂ„klart den ultimata gentrifieringen av jazzen, tvĂ„ Ă„r efter Bill Haley, och man kĂ€nner snarare ”dĂ€r dog jazzen!” Ă€n det motsatta, men Ă€ndĂ„. Filmen har en sĂ„ matt och uddlös kĂ€nsla att man fĂ„r vara glad för de stunder dĂ„ man Ă„tminstone sitter och stampar takten.
PĂ„ sĂ€tt och vis kommer filmen undan med saker man hade pĂ„pekat om den varit bĂ€ttre. Till exempel den 30 minuter lĂ„nga festsekvensen, dĂ€r den röda trĂ„den Ă€r att Grace blir full och gör bort sig ihop med Frankie; hon hoppar ner i en pool och fĂ„r bĂ€ras hem av honom, medan hennes tilltĂ€nkta make (liksom i originalet en sur stropp, och verkligen figuren vi bryr oss minst om) blir förnĂ€rmad. Dagen efter förvĂ€ntas vi tycka det Ă€r lustigt att hon vaknar upp och inser att hon haft sex utan att minnas nĂ„got av det. Gentleman som han Ă€r informerar Sinatra oss om att ”inget hĂ€nde”. Men, ja. ĂndĂ„. SĂ„klart. Allt slutar lyckligt, sĂ„ Louis fĂ„r le igen och blĂ„sa i trumpeten en gĂ„ng till.
FREDRIK FYHR
High Society. 1956 USA 111 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Charles Walters. S: Grace Kelly, Bing Crosby, Frank Sinatra, Celeste Holm, John Lund, Louis Calhern, Sidney Blackmer, Louis Armstrong, Margalo Gillmore, Lydia Reed, Gordon Richards, Richard Garrick.