Disneys Lejonkungen Àr en av de mest populÀra filmer som nÄgonsin gjorts och den Àr det eftersom den ger oss svÄra, smÀrtsamma sanningar i ett fÀrgglatt, avsmittande paket. VÄra förÀldrar ska dö, liksom vi sjÀlva, och man kan leva ett helt liv tyngd av skuld. Vi vill inte att Mufasa ska dö, men det hela Àr skuggat av nÄgon hemsk oundviklighet. Vi vill kanske inte ens att Simba ska ÄtervÀnda till Lejonklippan, nÀr han nu har det sÄ bra med Timon och Pumbaa. Men ocksÄ det vet vi, i mÀrg och ben, mÄste ske.
Allt Àr för all del pampigt och elegant, fullt av fÀrger och roliga figurer, men det finns hela tiden i det vi ser en plats dÀr solen inte nÄr. Ingen glömmer de klatschiga lÄtarna, men ingen av dem innehÄller inte en bister skuggsida. Inte ens hakuna matata Àr verkligen hakuna matata. Simba mÄste ju vÀxa upp, ÄtervÀnda hem och acceptera att man inte kan fly frÄn livet. SÄ budskapet som sipprar in i vÄra mentala bakvatten, medan vi fÄrskalligt ler med i sÄngen, Àr att hakuna matata faktiskt Àr en bluff.
Filmen var peaken pÄ en renÀssans som Disney hade med sina lÄngfilmer under 90-talet. Det var den första av studions lÄngfilmer som inte var byggd pÄ nÄgon förlaga, vilket kanske förklarar varför den kÀnns Ànnu mer primal och ursprunglig. Animationen utgick frÄn levande djur och verkliga afrikanska miljöer. Det i berÀttelsen som inte gÄr igen frÄn Oidipus och Hamlet lÄnades obekymrat frÄn Bambi (1942) som om Disney Àr som fisken i vattnet med hela vÀsterlandets litterÀra kanon.
Filmen den sĂ€rskilt utgĂ„r ifrĂ„n Ă€r just Bambi, dĂ€r titelfiguren lĂ€rde sig om livet genom Ă„rstidernas rundgĂ„ng och den mystiska passagen dĂ€r modern âlĂ€mnarâ honom och hans far tar med honom pĂ„ ett mandomsprov vi aldrig fĂ„r se â nĂ€r han kommer tillbaka Ă€r han vuxen, redo att försvara sin Faline mot sĂ„vĂ€l andra rĂ„djur som skogsbrĂ€nder. Liksom i den klassiska hjĂ€ltens resa mĂ„ste hjĂ€lten ge sig av för att Ă„tervĂ€nda.
Detsamma hÀnder i Lejonkungen, om Àn med mer drama. Den onde farbror Scar, som tydligen Àrvt de genetiska anlagen för intelligens, Àr berÀttelsens Claudius, brodern som suktar tronen och dÀrför iscensÀtter en plan som gÄr ut pÄ att fÄ bort sÄvÀl kungen Mufasa som hans lilla son, den busiga och oskyldiga ungen Simba.
Den sympatiske författarterapeuten Alan Watt har sagt att en bra berĂ€ttelse inte har ett âproblemâ eller en âkonfliktâ sĂ„ mycket som ett dilemma â ett problem som inte kan lösas, utan som huvudpersonen mĂ„ste acceptera och vĂ€xa genom. I Lejonkungen Ă€r det faderns död, ett av de mest mytiska motiven i all berĂ€ttelsekonst. Simbas dilemma Ă€r att hans far Ă€r död. Hur det Ă€n var och vad Ă€n Simba tror sĂ„ kommer Mufasa aldrig att komma tillbaka. Det kan aldrig bli ett helt och hĂ„llet lyckligt slut.
BerĂ€ttelsen har fler tragiska detaljer, sĂ„klart. Simba Ă€r för liten för att förstĂ„ vad som hĂ€nder i den dĂ€r ravinen dĂ€r Mufasa faller mot sin död. Scar Ă€r den som berömt dödar Mufasa (âlĂ€nge leve kungen!â) men han har inga svĂ„righeter att manipulera Simba och fĂ„ honom att tro att allt Ă€r hans eget fel. Kanske Simba alltid kommer att kĂ€nna skuld för det som sker, Ă€ven nĂ€r han inser att han lurats och fĂ„r en chans till upprĂ€ttelse. Kanske han mognar och kan kĂ€nna andemeningen, att hans far lever genom honom nĂ€r han sjĂ€lv lever sitt liv.
Men Mufasa kommer aldrig att komma tillbaka, och denna sorg Àr vad som vilar i berÀttelsens botten, det som ger hela filmen en kÀnsla av akut angelÀgenhet, den stora poÀng som allt annat (sÀrskilt de glada sÄngerna och de mÄnga roliga figurerna) studsar mot. De skratt vi faktiskt fÄr, frÄn Timon och Pumbaa eller den sure passoppen Zazu, blir Ànnu mer avgörande för oss, som dyrbara droppar vatten i en existentiell öken.
Somliga kanske tycker att det hĂ€r Ă€r en vĂ€ldigt allvarlig lĂ€sning av vad som förvĂ€ntas tas in som en mer eller mindre harmlös familjefilm, men det Ă€r lĂ€sningen som filmen inbjuder till. Liksom de flesta av studions 90-talsfilmer efterstrĂ€var den Walt Disneys egna vision nĂ€r han började göra lĂ„ngfilmer â inte att göra en âfamiljefilmâ sĂ„ mycket som en film som pĂ„ allvar har nĂ„got för alla Ă„ldrar, och som tilltalar barn lika mycket som vuxna. Det gör man inte utan att hugga lite dĂ€r det gör ont. Mörkret mĂ„ste in, för mörkret Ă€r en del av livet.
NĂ€r man ser tillbaka pĂ„ det Ă€r det fascinerande att studion faktiskt lyckades skapa filmer som Lejonkungen, sĂ„ konstnĂ€rligt kreativa, rika pĂ„ idĂ©er och Ă€kta kĂ€nslor. Ă r 1994 var det visserligen en stor sak nĂ€r en ny Disneyfilm kom, men idag Ă€r det en större sak om en stor film faktiskt inte kommer frĂ„n Disney. PĂ„ 90-talet var Disney inte sena med att mjölka sina kreativa framgĂ„ngar med undermĂ„liga videouppföljare och TV-serier â idag gör man samma sak pĂ„ en stor budget, med vad om inte nyinspelningar, pĂ„ vad om inte Lejonkungen.
Av dessa har jag bara sett en, Skönheten och odjuret, men det var en sĂ„dan glĂ€djelös och deprimerande upplevelse att jag inte tĂ€nker se de andra, annat Ă€n med akademisk nyfikenhet. Det gĂ„r att bli förbittrad, nog för att lĂ€sa Lejonkungen som en klyftig cyniker skulle lĂ€sa den, det vill sĂ€ga som en rovkapitalistisk allegori som egentligen handlar om naturlig ojĂ€mlikhet (âlivets stora cirkelâ) och dĂ€r Scar representerar Stalin och hans kungarike en kommunistisk dystopi. Men riktigt sĂ„ trĂ„kigt behöver man faktiskt inte ha hĂ€r i livet.
Men jag erkĂ€nner mig Ă€ndĂ„ nĂ„got matt. Jag var Ă„tta Ă„r nĂ€r Lejonkungen kom och jag sĂ„g den pĂ„ bio med hela familjen, minns biografens hĂ€rliga dunkel och den enorma ljudnivĂ„n och jag hade för den delen musiksagan och bilderboken och stickersamlingen och soundtracket pĂ„ kassett och McDonaldâs-leksakerna och spelet till Super Nintendo, och det fanns en tid dĂ„ jag kunde vara nostalgisk för det, eftersom jag aldrig, inte ens dĂ„, lĂ€t mig distraheras frĂ„n sjĂ€lva filmen. Krimskramset var dĂ€r, överallt, men filmen var det enda som spelade roll.
Men som saker ser ut nu Àr det som att Disney vÀxt sig till storleken av en dödlig böld och pÄ nÄgot sÀtt gjort sig oförtjÀnta av sina egna pÀrlor. Man kan precis se det, för den delen, i de smÄ skavanker som faktiskt finns i Lejonkungen. Det mesta Àr nitpicks fram till finalen, dÀr filmen tappar bollen lite grann pÄ ett retsamt sÀtt.
Vad, undrar nu vÀn av ordning, vÄgar jag ha formella invÀndningar pÄ en sÄ hÀr pass Àlskad film?
Ja, men Àrligt talat fattar jag inte riktigt hur de tÀnkte i slutet. Scar Àr intelligent nog att vinna hela kungariket med sin diaboliska list, men sedan vill han bara ligga och dra sig, som om han vÀntar pÄ sin egen undergÄng. MÄste den helige babianen Rafiki förvandlas till Bruce Lee? MÄste Pumbaa citera Taxi Driver och I nattens hetta, nÀstan i samma replik? MÄste Simba och Scar ha en Rocky-fight i slow motion?
SÀrskilt med tanke pÄ vilket jÀrngrepp filmen har fram till den punkten, sÄvÀl om sin publik som sitt innehÄll, mÄste man sÀga att den slungar sig rÀtt osnyggt i mÄl⊠och kanske Àr jag störd men jag tycker lite synd om Scar, som blir levande villebrÄd för en armé av vrÄlhungriga hyenor. Han har ju inte ens en chans att försvara sig, menar jag. Han har faktiskt dÄlig rygg.
FREDRIK FYHR
The Lion King. 1994 USA 88 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Roger Allers, Rob Minkoff. Röster: Matthew Broderick, Jonathan Taylor Thomas, James Earl Jones, Jim Cummings, Jeremy Irons, Moira Kelly, Niketa Calame, Ernie Sabella, Nathan Lane, Robert Guillaume, Rowan Atkinson, Madge Sinclair, Whoopi Goldberg, Cheech Marin. Svenska röster: Frank Ă hdal, Kayo, Johan HalldĂ©n, Mariam Walentin, Rikard Wolff, Peter Ragnar, Jan Rippe, Johan Schinkler, Anders AldgĂ„rd, Diana Nunez, Anders Ăjebo, Svante Thureson, Liza Ăhman.
Ett svar pĂ„ âđż Lejonkungen (1994)â