📽 100 favoriter 2019 (10-1)

<- 20-11.

10. Teorema (1968)

Den ultimata julfilmen för den intellektuelle ateisten! Pasolinis poetiska och kompromisslösa fabel bygger på idén att en övernaturlig människa (Terence Stamp) förför medlemmarna i en överklassfamilj, varpå de inte längre vet vad de ska göra med sina liv; den fragila dottern blir galen av kärlek, den pretentiösa sonen ruinerar sig som konstnär, den cyniska modern plågas av ett begär som inte kan avvisas och patriarken (som händelsevis äger en fabrik) tvingas bli oförställd, vilket är mer dramatiskt än det låter. Bara städerskan har något slags band kvar till det genuint upphöjda och heliga, liksom Pasolini själv, som bekände en ”nostalgisk tro” från sin lantliga barndom, trots att han själv var både ateist och kommunist. Det är svårt att bedöma en så ingrott personlig film som den här – varje människoöde vi ser är symboliskt knuten till Pasolinis egna resonemang – men det är åtminstone garanterat unikt och lika präglat som drivet av en intensiv, oåtkomlig mysticism.

9. Caesar måste dö (2012)

Fascinerande, förrädiskt enkel film om livstidsdömda fångar på ett italienskt högsäkerhetsfängelse som repeterar en uppsättning av Shakespeares ”Julius Caesar”. Bröderna Taviani har dock inte gjort en dokumentär här, utan filmen är en ”fiktiv” iscensättning av repetitionen där pjäsens fiktion och fångarnas vardag glider in och ut ur fokus. Effekten har en subtilt omtumlande effekt och filmen blir ett slags cinematiskt poem över människans historiska våld och skuldens absolutism samt hur tunna gränserna är mellan fiktion och verklighet. Fångarna, som förlorat sin frihet och till stor del deras mänsklighet, får här via konsten stå som symboler för människan, i en metafiktion som sätter fingret på filmmediets inneboende mystik. Se mästerverksrecensionen för en längre utläggning.

8. Losing Ground (1982)

Unik, briljant indie-arthouse, den enda långfilm som poeten, författaren och aktivisten Kathleen Collins gjorde under sin livstid. Handlar om en frigid filosofilärare som alla beundrar och ger lovord för sin ”livfullhet”, trots att hon bara kan tänka i abstraktioner och har ett extremt kontrollbehov. Hon går med på att flytta till ett hus med sin konstnärsman bara för att finna att han är intresserad av att måla lättklädda damer, varpå hon går igenom en inre resa mot frigörelse som lämnar maken handfallen. Lågbudgetknasig men seriös, färgstark och mångfasetterad, metafiktiv men psykodynamisk – Collins delvis självbiografiska film har en rak, okomplicerad story och en stil som vagt påminner om Cassavetes, men den är gjord utefter en så personlig kompass att den uppenbarligen inte kan jämföras med något annat; trots (medvetet?) statiska skådespelare och en mycket knapphändig budget lyckas den på egna villkor hitta in i huvudpersonens komplicerade, säregna upplevelse, särskilt i en feministisk och afroamerikansk kontext.

7. Arsenal (1929)

En av de filmer som Alexander Dovzhenko är mest förknippad med – en orädd, bombastisk film som handlar lika mycket om sovjetiska fake news som krigets galenskaper och människosjälens orubblighet. Börjar med tunga, dramatiska montage och fortsätter som en politisk tirad om Ukraina (filmen gjordes, såklart, för att försvara Sovjet) för att sedan ramla in i en dundrande final vars symbolism växer sig större och större. Det är inte den enklaste filmen man kan slå på en fredagskväll, men den visuella intelligensen och Dovzhenkos intuitiva förståelse för filmens emotioner kunde bara matchas av Eisensteins – och liksom Eisenstein existerar Dovzhenkos filmer till stor del utanför propagandakontexten; Arsenal har gott om scener som hade kunnat skildra vilken konflikt i vilket land som helst. Han hade kunnat få betala med sitt liv för sin vidsynthet (liksom Eisenstein gjorde) men som tur var för honom fanns det en person i Sovjet som gillade honom och det visade sig räcka. Det var nämligen Stalin.

6. Tyskland anno noll (Germania anno zero 1948)

Rossellinis tredje del i sin krigstrilogi har inte samma omedelbara angelägenhet som Rom – öppen stad och inte heller samma avancerade nivåer som Befriande eld, men det är i sin enkelhet en ofattbart stark och djärv film. Utspelar sig i de deprimerande ruinerna av Berlin i sviterna efter krigets slut – handlar om en pojke uppfostrad på nazistisk ideologi, och hunsad i en svältande familj där ingen bryr sig om honom, i en stad som blivit ett nihilistiskt helvete; han försöker i sin oskuldsfullhet göra det rätta, varpå konsekvenserna blir fullständigt förödande. Trots denna becksvarta premiss är filmen sublim och ofta direkt vacker, bland annat för att Rossellinis flytande berättarstil aldrig tillåter någon självklar sensmoral och ständigt gör intrigen elektrisk av oförutsägbarhet. Filmen undviker också polemik på ett briljant sätt och är i slutändan humanistisk på ett sätt som inte bara är överväldigande utan filosofiskt utmanande – få andra filmer har med samma skakande tydlighet visat hur ideologi fungerar i verkligheten. För att göra det hela ännu mer förkrossande så tillägnar Rosselin filmen till sin lille son, som tragiskt dog två år innan; en händelse som tveklöst driver mycket av engagemanget.

5. Nattens lekar (Niewinni czarodzieje, 1960)

Wajda gjorde denna lilla kärleksfilm efter sina stora krigstrilogi – en djupt rörande, blixtrande elegant film om en ung, arrogant läkare som är åtrådd av kvinnor till höger och vänster. Av en slump stöter han på Krystyna Stypulkowska en kväll, varpå de inleder en kurtis som utmanar allt han trott om kärlek och sig själv. Underbart manus med briljanta upptrappningar och studentikosa dialoger om livets predikament. Den som tänkte att Linklaters Before-trilogi allt var bra, men undrade om inte någon någonstans redan gjort den… se hit. Wajda fångar ungdomens förälskelse med en knivskarp lyster, men fokuset på karaktärernas skenbart lättsamma maktförhållande ger också filmen en dramatisk underton av förkrossande allvar. Mannen tar allt för givet och kvinnan går igenom avancerad social gymnastik för att inte förnedras. Det är en en liten men stor film, och i en rättvis värld borde Stypulkowskas trick med badhandduken vara universellt känd filmhistoria.

4. Macario (1960)

Obskyrt mexikanskt mästerverk om en fattig man med fem barn som får en stulen kalkon av sin fru (en berättelse behöver inte vara mer komplicerad än så!) Han går ut i skogen för att unna sig skrovmålet men istället träffar han en serie uppenbarelser – av djävulen, gud och döden, i den ordningen. Den sistnämnde ger honom en mirakelmedicin som vänder hans olycka, men berättelsen når efterhand en bitterljuv sensmoral. Ett av denna films genidrag är sättet den börjar som en neorealistisk fabel för att sedan träda över direkt till sagans värld, vilket sätter ett obönhörligt finger på huvudpersonens lidelse och förhöjer dramats poäng till en nivå som är både allmängiltig och transcendental. Ingenting annat än en lysande saga för vuxna, med andra ord. Oklanderligt filmberättande, med en särskilt drabbande upptakt och final.  Enligt vissa den bästa mexikanska film som gjorts, och vem är jag att ifrågasätta ett sådant påstående.

3. Storm över Ryssland (Aleksandr Nevskij, 1938)

Eisensteins första ljudfilm, tungt sammanflätad med det stalinistiska Sovjet, är ett kusligt men fulländat mästerverk. Nikolaj Cerkasov är en nationalistisk järnjesus i rollen som den medeltida prins Alexander, som räddar Ryssland från de tyska korsriddarna. Eisenstein presenterar pedagogiskt karaktärerna och platserna där dramat utspelar sig – varje sekvens är utmärkt konstruerad in i minsta detalj – sedan följer mästerligt genomförda stridssekvenser, komplett med psykodynamisk musik, innan det diktatoriska budskapet seglar filmen med blytung verkan. Bombastisk propaganda och inget som lämnar filmskolan, men lik förbannat exemplarisk filmkonst, lika rå som överväldigande.

2. Leoparden (Il gattopardo, 1963)

Oklanderlig, extremt subtil och kompromisslöst kärv historisk berättelse som utspelar sig i 1860-talets Sicilien och handlar om en prins (Burt Lancaster) som försöker hålla äran uppe efter revolten som leder till Italiens förening. Till det yttre ser landet likadant ut som det alltid gjort, men Visconti använder ofantligt snårig emotionell logik för att långsamt få oss att förstå huvudpersonens drabbande känsla av utanförskap i ett land i fundamental förändring, där han själv representerar en klass och en era som är över. En minutiös adaption av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman (författaren byggde berättelsen på sin farfar, som var en adelsman) som sätter fingret både på det djupt igenkännbara och mystiskt onåbara i känslan av tidens gång, samtidigt som den politiska kontexten egentligen är mardrömslik i alla riktningar. Lancaster var när det begav sig ett kontroversiellt val i huvudrollen, men är helt central för filmen, och lika perfekta är Alain Delon som hans sorgligt opportunistiska brorson, Claudia Cardinale som kvinnan de båda faller för, och Paolo Stoppa som hennes far, den typ av själlösa kapitalist som har framtiden för sig. Blev avfärdad av många kritiker när det begav sig men vann förtjänt Guldpalmen, och trots ofantligt tjusiga miljöer och kostymer av Piero Tosi, vilka kulminerar i en berömd 45 minuter lång balsekvens i slutet, ställer denna skamlöst seriösa film fortfarande krav på publiken som är nästan dåraktiga. Ett bevis på att en film kan innehålla ett helt universum och existera bortom sin publik.

1. Två unga hjärtan (Lonesome, 1928)

Helt magisk film, helt och hållet präglad av den typ av storhet ur det lilla som bara kunde komma på stumfilmstiden. Kalasenkel story om en ung man och en ung kvinna som i sin ensamhet träffar varandra på nöjesfältet på Coney Island, drabbas av kärlek vid första ögonkastet och sedan hotas av kalabaliken när en storm slår in. Mer eller mindre en variant av Murnaus Soluppgång, med liknande struktur och samma romantiska idealism men med mer effekter och enklare nöjen – filmen fungerar som en storstadssymfoni, där huvudpersonerna speglas mot New Yorks ”moderna liv” och dess omänskliga stress, men också där nöjesfältet och teknikens under kan beblanda sig med människans själsliga liv. Det effektfulla fotot och klippningen, särskilt effekterna med stencilfärg, är emellanåt häpnadsväckande originella och när filmen bryter ut i ett par ljudscener – som vissa okunnigt avfärdat som fåniga och stela – är det som om hela filmmediet blommar ut ur sina begränsningar, stumfilm möter ljudfilm och mediet föds på nytt, för att sedan (när ljudfilmen tar över på allvar) stagnera igen. En av de allra bästa sena 20-talsfilmerna, vilket inte vill säga lite.

FREDRIK FYHR

---

Topp 100, sedda 2019

1. Två unga hjärtan (1928)
2. Leoparden (1963)
3. Storm över Ryssland (1938)
4. Macario (1960)
5. Nattens lekar (1960)
6. Tyskland, anno noll (1948)
7. Arsenal (1929)
8. Losing Ground (1982)
9. Caesar måste dö (2012)
10. Teorema (1968)
11. Djungelmorden (1956)
12. Himlen kan vänta (1943)
13. Once Upon a Time… in Hollywood (2019)
14. Aska och diamanter (1958)
15. De två kvinnorna (1960)
16. Barnen från Paris (1913)
17. Zorros märke (1920)
18. Befriande eld (1946)
19. The Image Book (2018)
20. Resan till Kythera (1984)
21. Den stora kärleken (1952)
22. The Little Girl of Hanoi (1975)
23. The Irishman (2019)
24. Dimmornas kaj (1938)
25. Medan åren går (2010)
26. Late Autumn (1960)
27. Nakna nerver (1950)
28. The Butcher Boy (1997)
29. First Man (2018)
30. Claires knä (1970)
31. Metallica: Through the Never (2013)
32. Prästmans dagbok (1951)
33. Bittert ris (1949)
34. Butiken på Storgatan (1965)
35. Korpen (1943)
36. Våldet får inte segra (1960)
37. The Cloud-Capped Star (1960)
38. Broadcast News (1987)
39. When a Woman Ascends the Stairs (1960)
40. Farligt begär (1988)
41. An Actor’s Revenge (1963)
42. Allt för min son (2017)
43. Adua – bordellflickan (1960)
44. Vad vinden sår (1960)
45. Sargade hjärtan (1922)
46. Camille Claudel (1988)
47. Aldrig på en söndag (1960)
48. Mördaren utan ansikte (1942)
49. Herrar föredrar blondiner (1953)
50. Snacka går ju… (1989)
51. Diamanter betalas högt (1960)
52. Farlig omväg (1945)
53. Tag vad du vill ha! (1960)
54. I havets famn (1937)
55. St. Petersburgs sista dagar (1927)
56. Greven av Monte Cristo (1922)
57. Söner och älskare (1960)
58. Fallet doktor Knox (1960)
59. Henrik V (1989)
60. Holubice (1960)
61. The Loss of Sexual Innocence (1999)
62. Inkräktare (1960)
63. Viaggo in Italia (1954)
64. Paris, Texas (1984)
65. Syriana (2005)
66. Roma (2018)
67. The Housemaid (1960)
68. Kungen kommer tillbaka (1966)
69. Smärta och ära (2019)
70. JLG/JGL (1994)
71. Sista tangon i Paris (1972)
72. Tetsuo (1989)
73. Smärtan (2017)
74. Väninnorna (1960)
75. Eight Taels of Gold (1989)
76. Intimidation (1960)
77. For Ever Mozart (1996)
78. Cabin in the Sky (1943)
79. Wild River (1960)
80. Blue Sky (1994)
81. The Gift (2000)
82. Aposteln (1997)
83. Curtain Call (1940)
84. Svinstian (1969)
85. Ravenous (1999)
86. Ad Astra (2019)
87. The Wood (1999)
88. The Wailing (2016)
89. Rån på öppen gata (1960)
90. Love Story (1970)
91. Mord på tåg 63 (1952)
92. Juggernaut (1974)
93. Police Story (1985)
94. Min fru har en fästman (1937)
95. Ant-Man and the Wasp (2018)
96. A Private War (2018)
97. Järnjätten (1999)
98. The Lost Boys (1987)
99. Get Shorty (1995)
100. 13:e våningen (1999)