💿 Metallica: Through the Never (2013)

Så det visar sig att en konceptuell konsertfilm med Metallica kan jämföras med Godzilla – detta är Metallica vs. Cinema, med nästan lika mycket demolering, berättelsen om ett band som försöker ha ihjäl filmen som de är fast i, äta upp dess momentum och spotta ut det.

Mellan konserten finns nämligen en musikvideoliknande liten intrig där en roadie (Dale DeHaan) är ute på ett uppdrag å bandets vägnar. ”Man suckar varje gång de klipper tillbaka dit” klagade en kritiker förutsägbart. Ja, men poängen med filmen är just att en konsert med Metallica kan matcha, kanske till och med överträffa, vad för slags filmäventyr du än kan tänka dig.

De fiktiva segmenten är inte örhängen på en konsert. Dokumentären och fiktionen brottas filmen igenom om vem som ska ha uppmärksamheten – ibland så att specialeffekter och fiktiva stråk invaderar scenen där bandet spelar – och Metallica är de som hela tiden måste sätta ner foten för det organiska, analoga och genuina. Livemusik ska vara en upplevelse nära huden. Det är det riktiga målet med filmen. Den riktiga konflikten handlar om vem som ska fånga själen: Är det den nakna, nästan rituella exorcismen i en rockkonsert eller är det filmens teknologiska fantasiförmåga, sättet vår värld görs om till drömsk metafor.

Länge är Through the Never en rent ut sagt mästerlig film. Om det rent kategoriskt är en mekaniskt kommersiell PR-film så bär den på samma transcendens som de gamla propagandafilmerna från Sovjet. Man blir ju berörd av Pansarkryssaren Potemkin (1925) inte för att man vill revoltera mot det ryska tsarväldet utan för att det finns något universellt i det mänskliga lidande och förtryck som besättningen utsätts för. På samma sätt blir åtminstone jag berörd av Through the Never inte för att jag vill gå ner på knä och tillbe James Hetfield, utan för att den lidelse som musiken och publiken alstrar är mäktigare än någon enskild person eller någon enskild produkt.

Därmed inte sagt att det musikaliska anspråket är meningslöst. En hel del kritiker negligerade filmen av ingen annan anledning än musikkritikens preussiskt skoningslösa dogmer. Metal är, särskilt på film, något man skrattar åt. Om det dessutom rör sig om hårdrockens Rolling Stones, vilket Metallica rimligen bör kallas, ja då måste det röra sig om en ytlig uppvisning i kommersiell nostalgi. Dunk låter stämpeln, next please.

Till att börja med underskattar man naturligtvis vilken bedrift det är att bandet fortfarande finns, och fortfarande låter så starkt, efter över 30 år. Men man ignorerar även att bandet förblivit kreativt genuina, ansträngt sig för att överträffa sina egna förväntningar och sällan tappat vare sig den tematiska intelligensen eller den konstnärliga intuitionen – mycket av Metallicas musik har blivit så rik just för att bandet inte räknat ut saker på förhand. De har respekterat musikens förmåga att nå oändligt mycket högre höjder än vad för intellektuella premisser man nu kan utgå från.

För mig har Metallica alltid varit ett gäng helt godtagbara profeter som orerat mitt på ljusan dag, mitt under näsan på de som borde ha noterat det, men som naturligtvis föredrar att istället hänge sig åt musik som något sociosyntetiskt, ett kulturellt valörsystem av kredd och smak där du kan bli miljardär om du bara investerar rätt åsikter i rätt enheter. Vad du än lyssnar på så fungerar artisten som slav åt dig och dina begär.

Ett band som Metallica arbetar istället inifrån och ut. Trots merchandise och världserövringar så låter sig deras musik inte ägas eller appliceras. Du kan inte ta Metallicas musik och säga att den är din – tvärtom kommer Metallica till dig, och du går med i musiken som om du sluter ett förbund i en sekt.

Metallicas musik representerar ingen chic idé, eller något snajdigt resonemang att ha med i bakhuvudet medan du lever ditt liv. Den manifesterar istället en slags plats, där man upplever musiken som en händelse i nuet. Det är musik som greppar sina åtta armar efter de referenser och betydelser och nivåer som är angelägna, inte i sig, utan för att de kan användas som muskler att greppa tag om idéerna med. Det är musik som inte ”handlar” om saker, de är de sakerna. Det är musik som händer dig när du trycker på play. Det låter kanske flummigt, men det rör sig bara om den mest basala skillnaden mellan ett substantiv och ett verb. Metallicas musik, liksom den mesta hårdrocken, är inte ett ting att överväga utan något som är och sker, fysiskt och i brist på bättre ord rent.

Den här kompromisslösheten gör också att en film som Through the Never kan ta ut svängarna ideologiskt, vilket är kanske dess största överraskning. De fiktiva sekvenserna avfärdas gärna som meningslöst ögongodis, eftersom de är för lika musikvideor och svårare att tyda än den mer didaktiska föregångaren The Wall. Men dessa sekvenser laborerades ihop av bandets medlemmar och är genomtänkta, säkert med en hel del noggrannhet.

Den inledande premissen är förrädiskt enkel: Trip (som DeHaans figur kallas) får ett uppdrag att hitta en grunka som ”bandet behöver”. Detta tar honom ut på märkligt folktomma gator, som snart visar sig vara överfulla av våldsbenägna protestanter och militanta kravallpoliser.

Vi får aldrig veta vad ”saken” rör sig om, men en avgörande sak gör så att det hela inte kan skrivas av som en tom pose: Polisen är lika barbarisk, och hungrig på våld, som protestanterna. När våldsamheter bryter ut bryter verkligen våldsamheter ut, medan den harmoniska muzaken inne på det tomma köpcentrumet harmoniskt hummar vidare. Den apokalyptiska striden är inte utan överraskningar, eftersom de inte speglar den klassiska filmnarrativen utan den djuprotade fatalismen i Metallicas musik, men jag ska inte skriva en lista.

Istället stannar jag vid filmens tveklöst starkaste ögonblick, då Trip vandrar genom öde gator där protestanter hänger döda i snaror från lyktstolpar – bilder som ekar det amerikanska rasförtrycket, här manifesterat i en antagonist krediterad som ”The Rider”, en steampunksammansmältning av första världskriget, KKK och dagens kravallpolis, som till häst jagar Trip under större delen av filmen (värt att nämna är att de här segmenten är något överreklamerade och inte alls utgör lika stor del av filmen som konsertmaterialet).

Metallicas musik handlar inte om att manifestera det goda mot det onda, eller det rättrådiga mot det korrupta. Tvärtom är den totalt fatalistisk och handlar om att släppa in undergången i ens huvud, överväga alla de helvetiska perspektiv som angår en människa som vill se på världen med så klara ögon som möjligt. Om inte fasan, döden, vreden eller terrorn kan sväljas och accepteras så måste den användas som en renande eld, något vi går igenom för att leva en dag till.

Den ideologiska förvirring man kan skönja i filmen – som vissa undrade, ”vad betyder allt?” – är därför en irrelevant restprodukt av vad som egentligen spelar roll, nämligen känslan av att leva på maktens nåder. Att en polis och en KKK-medlem har mer likheter än skillnader och att det begär och de behov vi bär omkring i bröstet kan komma att behöva slås ner av maktens riddare, hur de än ser ut.

Det enda som är mäktigare än detta våld är, förstås, konsten. Jag har all förståelse för den där kritikern som längtade tillbaka till konsertdelarna – vem gör inte det? Konserten är fantastiskt fångad av jag vet inte hur många kameror, och den visuella rytmen följer på ett sublimt sätt musikens rasande takt utan att någonsin kasta sig in i migränestetikens landskap. Det är en konsert sedd ur en nyfiken, närgången guds ögon, med alla kanaler öppna och strömmande.

I takt med att världen går under, bokstavligt talat, blir också konserten en bubbla, den enda plats där saker inte är ur led. Konserten börjar som en dokumentär men förvandlas gradvis, genom sin kamp med och mot fiktionen, till en symbolisk plats. Det är den plats där vi tar vår apokalyps och försöker nå ett genuint högre tillstånd genom musikens primalterapi. Till och med när stål och metall regnar ner från taket och alla stora pyrotekniska specialeffekter slås ut fortsätter bandet spela, och avbildad verklighet har definitivt förvandlats till symbolisk fantasi. Det är bara här, inuti musiken, som vi kan uppleva kärlek, hopp och mening när alla andra omständigheter sviker oss.

Filmen kom år 2013. Jag noterar, i förbifarten men med viss fasa, att det börjar bli ett tag sedan. Kanske att vi här kan se ett sällsynt tidigt exempel på en film före sin tid. Än så länge kanske det bara syns i en och annan vinkel, ett och annat perspektiv.

Jag tänker särskilt på bilden av de hängda aktivisterna. Kanske den bilden såg ut som överdrivet effektsökeri då, bara för sex år sedan. Ärligt talat kan jag själv inte förklara vägen vi fortfarande rullar på, men idag ser åtminstone jag en djärv, överväldigande bild som vågar öppna locket på det blodiga begär som kärlekens fiender bär på, den värld de vill ha, de syner de vill se. Den starke alltid starkast. Den som käftar emot slås ut, förnedras och hängs; en utopi för nationalismens barbari. Obey your master, som sagt.

FREDRIK FYHR