Vi kan skatta oss lyckliga för att Hitchcocks gjorde tvĂ„ versioner av Mannen som visste för mycket. Den första filmen, gjord i Storbritannien pĂ„ 30-talet, var enligt Hitchcock sjĂ€lv gjord av âen begĂ„vad amatörâ, medan nyinspelningen var gjord av ett âproffsâ.
Vi kan förutsĂ€tta att âproffsetâ mĂ„ste avfĂ€rda âamatörenâ pĂ„ det sĂ€ttet â i verkligheten Ă€r filmen frĂ„n 1934 minst lika bra som filmen frĂ„n 1956, bara av olika anledningar â men det Ă€r sant att det finns en skillnad, och det Ă€r kul att vi har ett sĂ„ praktiskt exempel.
BĂ„da filmer handlar om ett par som fĂ„r sitt barn kidnappat av skurkaktiga spioner. BĂ„da filmer följer samma intrig â de mĂ„ste sjĂ€lva hitta förövarna utan polisens hjĂ€lp â och utnyttjar samma plot point med en konsert Royal Albert Hall i slutet.
Filmens ytliga skillnader Àr sÄklart de mest uppenbara. Den brittiska filmen var en svartvit tidig ljudfilm med grovkornig framÄtrörelse och lagom cyniska karaktÀrer, en del skavanker i det tekniska och en Scarface-inspirerad final med Peter Lorre i skunkfrisyr. Som regissör hade Hitchcock redan hittat nÄgra av sina huvudspÄr Àven om han rent formellt inte hade samma kontrollbehov. Filmen gjorde fortfarande honom, inte vice versa.
Den amerikanska nyinspelningen var i Technicholor, VistaVision, hade James Stewart och Doris Day, budget och Bernard Herrmann, och filmen gjordes av Hitchcock frÄn början till slut och till punkt och pricka. Det Àr en kontrollerad produkt dÀr filmen frÄn 30-talet var sprungen ur nÄgot mycket mer oavsiktligt. 30-talsfilmen kÀnns rÄare och mer spontan, liksom prÀglad av ett mer Àkta liv, dÀr 50-talsfilmen kÀnns tyngre och mer syntetisk; en film gjord för att det varit möjligt, inte en film sprungen ur kreativitetens sjÀlva nödvÀndighet.
LĂ€nge nöjde jag mig med dessa formuleringar sjĂ€lv, men de representerar inte riktigt hela sanningen och jag har burit med mig en lite felaktig bild av filmen. Eftersom Doris Day vann en Oscar för âQue Sera Seraâ, och eftersom det Ă€r sĂ„ngen man nynnar pĂ„ nĂ€r filmen Ă€r slut, hade jag alltid för mig att sĂ„ngen sjungs om och om igen i filmen (nĂ€r den bara sjungs tvĂ„ gĂ„nger). Eftersom Doris Day och James Stewart hade huvudrollerna, och eftersom de Ă€r sĂ„ himla hyvens, sĂ„ har jag ocksĂ„ haft för mig att Mannen som visste för mycket Ă€r en âklĂ€mkĂ€ckâ film, liksom sanerad av 50-talets Ă€ppelkindade rosighet.
Men jag hade inte riktigt övervĂ€gt saken nĂ€rmare. Den mest signifikanta skillnaden mellan originalet och nyinspelningen Ă€r tvĂ€rtom att nyinspelningen Ă€r mycket mer nyanserad och noga övervĂ€gd â och inte sĂ„ lite störd av sin samtid.
Det Ă€r slĂ„ende, till exempel, att man omnĂ€mner filmens handling i sĂ„ ringa ordalag â paret fĂ„r sitt barn kidnappat, ja, men det sker inte förrĂ€n en dryg timme in i filmen. Och ju fler gĂ„nger jag sett filmen desto mer övertygad blir jag om att det viktigaste i den sker under den första timmen.
Dels för att den första timmen av filmen helt enkelt Àr mycket mer spÀnnande Àn den andra timmen. Principen bakom all Hitchcockiansk spÀnning Àr ju paranoia. Vi vet att nÄgot kommer hÀnda. Om vi inte vet vad sÄ vet vi varför. Om vi vet varför vet vi inte vad. Om vi vet vad sÄ vet vi inte hur. NÄgonstans dinglar vi alltid i en svindlande ovisshet. Ett problem med Mannen som visste för mycket Àr att vi inser att slutet mÄste vara lyckligt runt en timme innan det kommer. Det gör inte filmen mindre trevlig, men definitivt mindre spÀnnande.
Men den avgörande anledningen till att första timmen Ă€r sĂ„ bra har att göra med vad kidnappningen representerar för Stewart och Day. I den förra filmen Ă€r det mer sjĂ€lvklart â det antyds att paret inte Ă€r alldeles lyckligt gifta och kidnappningen ger dem fokus, och skurkarna Ă€r för den delen bara samvetslösa skurkar. Inledningen i filmen frĂ„n 1934 utspelar sig pĂ„ en alpinort för att plantera plot pointen att hustrun Ă€r skytteproffs (det var friska tag som gĂ€llde pĂ„ 30-talet, ni vet).
I nyinspelningen utspelar sig inledningen istĂ€llet i ett betydligt mer suspekt Marocko och hustrun Ă€r nu, tjugo Ă„r senare, relegerad till mannens bĂ€ttre hĂ€lft, den tysta betraktaren utan sjĂ€lvklar agens. Days rollfigur Ă€r förvisso fortfarande kĂ€nd, men nu som vĂ€n sĂ„ngfĂ„gel… och nĂ€r vi redan i första scenen fĂ„r en lektion i slöjans betydelse inom Islam Ă€r sĂ„ kĂ€nns det som att vi kan börja skriva en uppsats eller tvĂ„ om hur vi egentligen ska tolka det hĂ€r.
Men mer relevant för filmupplevelsen Ă€r att filmens första akt inte klaras av lika rappt som i den första filmen. TvĂ€rtom dras scenariot ut lĂ€nge, via ett villospĂ„r i form av den frĂ„gvise figuren Louis Bernard (Daniel GĂ©lin) som ”av en hĂ€ndelse” bekantar sig med paret. Day ser pĂ„ honom med skepsis, men ifrĂ„gasĂ€tter Ă„ andra sidan inte det gamla paret pĂ„ hotellet, som bekantar sig med dem pĂ„ middagen, trots att hon sett dem stirra pĂ„ dem i lobbyn. Andemeningen tycks vara att du har rĂ€tt att vara orolig vem som Ă€n kommer fram och pratar med dig, alldeles i linje med en engelsmans paranoia efter att han bosatt sig i USA.
I vilket fall som helst Àr det deras tidstypiska aningslöshet som gör att barnet blir kidnappat. De lÀgger pojken i hÀnderna pÄ en vilt frÀmmande kvinna bara för att hon överensstÀmmer med idealen om hur en kÀrleksfull moderlig kvinna ser ut. NÀr Stewart sedan inser situationen ger han Day lugnande medel innan han berÀttar hur saker ligger till, varpÄ hon reagerar (ovÀntat sunt, sÀrskilt för att vara en Hitchcockfilm) med vrede.
Andra halvan av filmen Ă€r mer rudimentĂ€r â vi hinner till och med klĂ€mma in en fĂ„nig âwild goose chaseâ pĂ„ en uppstoppningsbutik â men Ă€ven dĂ€r flankeras spĂ€nningen av vad som ska vara ett running gag: De har gĂ€ster i sin lĂ€genhet och gĂ€sterna vĂ€ntar förbryllat pĂ„ att vĂ€rdarna ska sluta springa in och ut ur lĂ€genheten. De berĂ€ttar alltsĂ„ inte vad som hĂ€nt för gĂ€sterna, inte heller avbryter de festen. Att hĂ„lla skenet uppe, att inte tappa den sociala masken, tycks vara viktigare för det hĂ€r paret Ă€n totalt fokus pĂ„ att fĂ„ tillbaka deras kidnappade barn.
Hitchcock var ingen större beundrare av logik, sĂ„ det Ă€r möjligt att han helt enkelt struntade i om det hela var trovĂ€rdigt eller inte. I vilket fall som helst Ă€r det talande för mentaliteten som tillĂ€t filmen â jag har svĂ„rt att förestĂ€lla mig nĂ„got annat Ă„rtionde dĂ„ man skulle kunna komma undan med ett liknande scenario. Den implicita tematiken om klass, lĂ„t sĂ€ga social vĂ€rdighet, gĂ„r ocksĂ„ igen mot filmens sista del, en nĂ„got tradig extrastrĂ€cka dĂ„ vi lĂ€r oss att den riktige skurken Ă€r nĂ„gon korrupt delegat eller annan. FrĂ„n fotfolket i Marocko rör vi oss upp till en konspiration i rikets höga salar, via en snofsig konsert i Albert Hall.
Filmen avrundas med en anmĂ€rkningsvĂ€rt störd scen. De sovande gĂ€sterna vĂ€cks av att vĂ€rdarna Ă„tervĂ€nder, nu med deras son. Stewart skĂ€mtar att âde bara behövde hĂ€mta honomâ. Jojo, om de bara visste vad de varit med om! Men filmen verkar inte finna nĂ„got absurt i att de hĂ„llit skenet uppe för sina gĂ€ster, medan de riskerat pojkens liv. Ăven kidnappningar Ă€r privata affĂ€rer. Den sociala ytan, det skenbara lugnet, samma paranoida landskap som kidnapparna sjĂ€lva utnyttjat, blir det som upprĂ€tthĂ„lls i slutet. Det Ă€r som om de föredrar en vĂ€rld dĂ€r barn kidnappas, framför en dĂ€r alla Ă€r öppna med varandra.
Eller sÄ sÀger det mer om Hitchcock, som berömt ville spela publiken som ett piano. Om ingen Àr rÀdd och orolig finns ju ingen musik att spela.
FREDRIK FYHR
The Man Who Knew Too Much. 1956 USA 120 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Alfred Hitchcock. S: James Stewart, Doris Day, Brenda De Banzie, Bernard Miles, Ralph Truman, Daniel Gélin, Alan Mowbray, Carolyn Jones, Hillary Brooke.