Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Candy (1968)

Godiset i frĂ„ga var Ewa Aulin, bombnedslaget frĂ„n Landskrona, skönhetsdrottning et al – arton Ă„r nĂ€r hon Ă€rade celluloiden med sin nĂ€rvaro. Hon var bokstavligt talat the girl next door – Bergmans fotograf Jens Fischer bodde granne med henne, och det var den enkla omstĂ€ndigheten som gjorde att hon upptĂ€cktes. DĂ€refter blev hon en till tagning av storyn om den lilla flickan som kommer till stora vĂ€rlden, den naiva bambin i Hollywood med stora drömmar pĂ„ vĂ€g mot en krass verklighet.

Fast den hÀr gÄngen var det sjÀlva poÀngen. Candy, tydligen nÄgot slags starchild som anlÀnder till jorden i form av nÄgon slags rymdsmet, har en uppgift i filmen: Att storögt vandra genom bullrigt anarkistiska scenarion och gÄng pÄ gÄng bli utnyttjad av knasiga mÀn. John Astin spelar hennes nervöse far, som ocksÄ rÄkar vara lÀrare pÄ skolan dÀr hon gÄr. Ja, jag vet att jag sa att hon kom till jorden som nÄgot slags rymdsmet men hon har tydligen en pappa ocksÄ. Det hela visar sig snart inte vara sÄ noga.

BerĂ€ttelsen om Candy Ă€r nĂ€mligen en satir, en allegori, en saga, en fresk. Boken kom ursprungligen 1958 och skrevs av Terry Southern och Marry Hoffenberg i en brevvĂ€xling dĂ€r de bollade Candys Ă€ventyr fram och tillbaka. Hoffenberg har sagt att de bara behövde pengarna frĂ„n förlaget, som sĂ„lde snusk, men boken kom att bli kult, analyserad till höger och vĂ€nster och sĂ€rskilt populĂ€r att se som en version av Voltaires ”Candide”.

Det Àr inte omöjligt att författarnas undermedvetna gjorde halva jobbet. Jag menar, en episodisk fÀrd genom en allegorisk satirmÄlning av den moderna vÀrlden, dÀr huvudpersonen Àr en god samarit vid namn Candy? Ett Är som 1958 kÀnns det inte sÄ lite som ett Ginsbergskt howl med skratt i skÀgget.

Filmatiseringen kom, lustigt nog, att bli av tio Är senare, dÄ saker inte sÄg riktigt likadana ut. IstÀllet blev Candy en sjuhelsikes 1968-film, en obönhörligt bullrig och monotont utspejsad historia som pÄgÄr lite grann som om nÄgot skyddande filter i ens huvud saknas. Den som bara dricker kaffe med mjölk kanske kan likna det till en kopp svart. Helt klart ska man lÀgga till nÄgot nÀr man ser den hÀr filmen, för att upplevelsen ska klicka.

Egentligen Àr det samma skÀmt som upprepas filmen igenom: Candy Àr mycket storögd och naiv, hon vill hjÀlpa allt och alla och tycks inte helt medveten om vare sig vad som hÀnder omkring eller inuti henne. Hon beundrar den populÀre poeten McPhisto (Richard Burton) som har vinden i hÄret Àven nÀr det Àr vindstilla, och som högnÀst och pretentiöst lÀser upp sin adress och sin PO-box som om han lÀser en dikt nÀr han vill krÀnga sina böcker (det visar sig att han bor i New Jersey).

McPhisto pratar… sĂ„ hĂ€r… mycket, mycket viktigt… om de stora. Viktiga. KĂ€nslorna.

Men egentligen vill han ju bara komma in under kjolen pÄ Candy, helst i baksÀtet pÄ hans limousin men om inte det funkar sÄ fÄr det bli i kÀllaren. Bara inte den mexikanska trÀdgÄrdsmÀstaren (spelad av Ringo Starr) fÄr syn pÄ nÄgot. Ay caramba och sÄ vidare.

McPhisto Ă€r den första anhalten av flera. PoĂ€ngen Ă€r att Candy tar sig genom den ena galna platsen efter den andra, och överallt trĂ€ffar hon pretentiösa mĂ€n med mycket makt – en galen lĂ€kare (James Coburn), en utzonad buddhist (Marlon Brando), en allvarlig general (Walter Matthau). Alla pratar de excentriskt om viktiga saker, men det enda de Ă€r ute efter Ă€r till syvende sist att fĂ„ ligga – och de Ă€r sĂ„ pass galna att de inte förstĂ„r det.

Vid första anblicken kan filmen verka lite prekĂ€r för nypryda moraliska ögon i vĂ„r tid – Candy Ă€r ju inget mer Ă€n en Barbiedocka som gĂ„r runt och blir vĂ„ldtagen, pĂ„ ren svenska, inte sĂ€llan med en girig kamera i sĂ€llskapet, och hela tiden som om det vore nĂ„got slags skĂ€mt.

SjĂ€lv tycker jag att Candys Ă€ventyr till stor del Ă€r vĂ€ldigt roliga, inte minst för hur symptomatiska de Ă€r för sin tid, utan ocksĂ„ för att de har just en lite renande effekt pĂ„ vĂ„r egen. Jag kan inte sĂ€ga hur stora intellektuella ansprĂ„k filmen frĂ„n början hade, men jag tycker att det Ă„tminstone i efterhand blivit Ă€nnu tydligare vilken rolig och trĂ€ffsĂ€ker parodi filmen Ă€r pĂ„ den sexuella revolutionen – den dĂ€r ”peace, love and understanding” ju för det mesta bara handlade om att vĂ€rlden skulle vara i fred nĂ€r mĂ€nnen skulle Ă€lska och kvinnorna visa förstĂ„else. Och i vĂ„r tid, nĂ€r vi diskuterar manliga maktstrukturer mer Ă€n nĂ„gonsin förr, sĂ„ borde vi Ă„tminstone kunna se att Candy lĂ€gger korten pĂ„ bordet och sĂ€ger som det Ă€r, utan lĂ„ngsökta metaforiska omvĂ€gar eller hippa poser och referenser hit och dit som spĂ€der ut styrkan i satirens spets.

VÀn av ordning undrar nu kanske om jag gett filmen fel betyg, för det lÄter ju rimligtvis inte som att jag talar om en tvÄstjÀrnefilm utan snarare en trea eller sÄ. Ack, ja. SkÄda de inneboende bristerna i detta nödvÀndiga ok som Àr betyg. Det finns gott om filmer jag gett högre betyg till som jag har mindre att sÀga om.

NĂ„. Candy Ă€r tvĂ„ timmar lĂ„ng och för min del Ă€r den mycket enkel att sammanfatta: Första timmen av filmen Ă€r rolig, andra timmen inte. Det har att göra med en serie omstĂ€ndigheter som alla hör ihop – filmen har som sagt bara ett skĂ€mt, alla filmens episoder handlar om samma sak och de Ă€r filmade pĂ„ liknande, sĂ„dĂ€r utdragna sĂ€tt som var vanligt pĂ„ 60-talet innan man ville skapa en dramatisk visuell stil Ă„t filmen men inte riktigt blivit haj pĂ„ det dĂ€r med rytmisk klippning. Det hör till saken att man tröttnar.

Det andra problemet Ă€r att filmen inte förutser det hĂ€r problemet, varför den lĂ€gger allt det roligaste i filmen i den första halvan – det Ă€r dĂ€r vi fĂ„r Burtons fyllepoet, Ringos trĂ€dgĂ„rdsmĂ€stare, Matthaus sexuellt frustrerade general, som bott i ett luftburet flygplan i sex Ă„r, i vĂ€ntan pĂ„ att bli inkallad, och det Ă€r sĂ€rskilt dĂ€r vi fĂ„r John Astin, som inte bara spelar Candys Jekyllpappa utan Ă€ven hennes mindre pryda Hyde-farbror.

Filmen inser inte att Astin har en poÀng för dess struktur. SÄ lÀnge Candy Àr med honom, vare sig han Àr Jekyll eller Hyde, sÄ finns fortfarande kÀnslan av ett team effort, och att Candy varit nÄgonstans och kommer att hamna nÄgon annanstans. Men nÀr de skiljs Ät, och Candy ensam mÄste vandra genom den ena tablÄn efter den andra, Àr hon som en satellit i ett ingenmansland dÀr tvÄ timmar plötsligt kÀnns som tre pÄ vÀg mot fyra. Andra halvan av filmen har gangsters, en knÀpp konstfilmare tÀckt av tomtebloss och Brando i en lastbil full med lÄtsassnö. Men det Àr inte sÄ roligt som det kanske lÄter för det kommer ingen annanstans Àn dÀr det redan Àr och hela tiden varit.

FREDRIK FYHR


1968 USA/ITALIEN/FRANKRIKE 124 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Christian Marquand. S: Ewa Aulin, Charles Aznavour, Marlon Brando, Richard Burton, James Coburn, John Huston, Walter Matthau, Ringo Starr, John Astin, Elsa Martinelli, Sugar Ray Robinson, Anita Pallenberg, Lea Padovani, Florinda Bolkan, MarilĂč Tolo, Nicoletta Machiavelli, Umberto Orsini, Enrico Maria Salerno, Neal Noorlag, Enzo Fiermonte, Peter Dane, Peggy Nathan, Anthony Foutz, Tom Keyes, Mark Salvage, Micaela Pignatelli, Joey Forman, Fabian Dean, Christian Marquand, Buck Henry, Ragni Malcolmsson.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *