Visste ni att Star Trek inte Àr pÄ riktigt?
Det Àr skÀmtet i Galaxy Quest. Det Àr i grund och botten det enda, stÀndigt stÄende, sjÀlva rotfrukten som hela filmen bygger sin gryta pÄ.
Okej, sĂ„ âStar Trekâ heter âGalaxy Questâ hĂ€r och besĂ€ttningen gestaltas av Tim Allen, Sigourney Weaver, Dean Parisot, Tony Shalhoub och sist men inte minst Alan Rickman, den Ă€rade skĂ„despelaren med stort s (en gĂ„ng, ska vi veta, fick han fem inrop för sin Richard III). Han lider helt klart mest av att degraderats till konvent, mĂ€ssor och reklamjippon â den torftiga, stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende turnĂ© som Galaxy Quest-stjĂ€rnornas liv Ă€r.
Filmen Àr lika rolig innan twisten som den Àr efter den. Faktum Àr att för min del hade Galaxy Quest gÀrna fÄtt stanna pÄ jorden. NÀstan lika festlig som Rickmans deprimerade Olivier-wannabe Àr Sigourney Weavers frustrerade smurfa (vars uppgift det Àr att upprepa vad skeppet sÀger och aldrig zippa upp sin drÀkt hela vÀgen upp) och Tim Allen som har vÄr provisoriska huvudroll, seriens Shatner och den enda som kommer till jobbet med glÀdjen i behÄll. Han Àr en filur för vilken varje dag kommer med svÀngiga steg, en klatschig klapp med handflatorna och ett okeheheyyy.
Robert Altman gjorde en gĂ„ng en lysande film vid namn Spelaren (1992), som drev med Hollywood, frĂ„n dess övergripande system och struktur, till det odrĂ€gliga ryggdunk- och-huggandet âkollegorâ sinsemellan. Jag hade gĂ€rna sett honom göra en helt egen Galaxy Quest, en som bara handlade om dessa bortglömda skĂ„despelares vardag. Tony Shalhoub kan vara min favorit, killen som aldrig blir upphetsad eller överraskad utan bara Ă€r glad över att ha ett jobb. Att serien överhuvudtaget har fans Ă€r nĂ„got han aldrig verkat övervĂ€ga, och arbetsdagens höjdpunkt tycks för honom vara att lĂ€sa tidningen i logen.
Att skÄdespelarna sÀtter sina roller medan sÄdan fenomenal sÀkerhet Àr förmodligen den frÀmsta anledningen till att filmen fungerar sÄ bra som den gör. NÀr jag lutar mig tillbaka och funderar pÄ saken inser jag nÀmligen att filmen, enligt mina kalkyleringar och berÀkningar hÀr pÄ kontrollpanelen i cockpit, inte borde fungera.
För, jo, vĂ„ra stjĂ€rnor blir förstĂ„s passiv-aggressivt kidnappade av smĂ€rtsamt vĂ€nliga utomjordingar, som fĂ„tt för sig att âGalaxy Questâ Ă€r autentisk jordisk historieskrivning. De har utvecklat hela sin rymdteknik utefter den taffliga scenografin och nu mĂ„ste stjĂ€rnorna förstĂ„s, âpĂ„ riktigtâ, axla sitt rymdskepp och rĂ€dda rymdvarelsernas planet frĂ„n en sĂ„n dĂ€r stor, ful grön jĂ€kel pĂ„ en sĂ„n dĂ€r inkommande bild pĂ„ en skĂ€rm.
Han bara vill hĂ€rska och söndra och vara ful och grön, sĂ„, och det borde inte finnas nĂ„gon anledning att bry sig. Rimligen borde Galaxy Quest falla pĂ„ sin egen lösa struktur, för man behöver inte vara Simpsons Comic Book Guy för att ens pekfinger ska upp i luften. Varför har utomjordingarna sett ”Galaxy Quest” men missat nyheterna?
Filmen tillĂ„ter inte att man tĂ€nker sĂ„ lĂ„ngt, och det Ă€r för all del ocksĂ„ pĂ„ sitt sĂ€tt kul. Man mĂ„ste sĂ€nka ribban för att kunna ge filmen en chans, som nĂ€r man leker med barn i en pool. Det Ă€r inte sĂ„ mycket vad som hĂ€nder i filmen som spelar roll utan att det hĂ€nder just de hĂ€r karaktĂ€rerna. I första hand ska vi inte bry oss om jorden utan de hĂ€r stackars naiva rymdvarelserna â i all Ă€rlighets namn Ă€r de ocksĂ„ oerhört roliga i sina knappt fungerande mĂ€nniskodrĂ€kter med deras gapande fiskmunnar och stora ögon, tĂ€nk Vincent DâOnofrio i Men in Black via Charley Kaufman.
I förlĂ€ngningen Ă€r utomjordingarna förstĂ„s fans, och det Ă€r för fansens skull som the show must go on, för man kan inte sĂ€ga till en Trekkie att det âbara Ă€r en TV-serieâ lika lite som man kan sĂ€ga om atombomben att den bara Ă€r en kluven atom.
Filmen kom för tjugo Ă„r sedan â i december 1999 var den med och avrundade vad mĂ„nga anser vara det bĂ€sta filmĂ„ret nĂ„gonsin. Tja, sĂ€ger jag, lĂ„t mig slĂ„ ett slag för 1976, 1960, 1939, 1926, 1922 och 1917⊠men visst, jag accepterar att de flesta inte letar dĂ€r. Under Ă„ren som gĂ„tt har Galaxy Quest fĂ„tt ett hĂ€lsosamt efterliv â kanske var den inte helt Ă„terupptĂ€ckt under 2000-talet men efter vĂ„r tids Marvelgate finns det förstĂ„s gott om folk som hĂ„ller filmen högt, som ett bortglömt mĂ€sterverk rentav.
NÄ, lÄt nu spaden vara en spade. Galaxy Quest Àr kul, och lite bÀttre Àn den borde vara, men den Àr och förblir ett kategoriskt tidsfördriv, en mer eller mindre meningslös film gjord för stunden, och jag tycker att vi gör vÄr egen era Ànnu sÀmre Àn den behöver vara om vi pÄstÄr motsatsen. Visst var 1999 ett sÄ starkt filmÄr, men var det verkligen sÄ starkt att det som var tidsfördriv dÄ blivit mÀsterverk nu? I sÄ fall behöver vi höja den dÀr ribban akut fort.
FREDRIK FYHR
1999 USA 102 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Dean Parisot. S: Tim Allen, Sigourney Weaver, Alan Rickman, Tony Shalhoub, Sam Rockwell, Daryl Mitchell, Enrico Colantoni, Robin Sachs, Patrick Beene, Missi Pyle, Jed Reese, Justin Long.