💿 Free Fire (2016)

Ben Wheatleys Free Fire består bara av en, lång scen. I denna enda långa scen befinner sig människor i en lagerlokal och i denna lagerlokal försöker de ha ihjäl varandra med pistoler. Det är inte tal om en mexikansk stand-off eller en John Woo-balett. Inspirationen till filmen fick Wheatley från verkliga ballistikrapporter från polisutredningar. Det är, visar det sig, svårt att skjuta folk. Nästan omöjligt om båda parterna rör på sig. Blir man skjuten så blir effekten helt annorlunda beroende på vart man träffas. Föreställer man sig ett gäng människor i en lagerlokal som ger sig sjutton på att faktiskt skjuta ihjäl varandra så måste man också föreställa sig en lång och mödosam process. Scenen är typiskt sett över på fem minuter i en vanlig actionfilm. Här är scenen, som sagt, hela filmen.

Det är en jäkla kärv skönhet som bor i Wheatleys filmer, och på många sätt är Free Fire hans mest konkreta. Det jag mer än något annat beundrar med den är dess totala enkelhet. Filmen är välgjord, men inte så att det märks. Faktiskt är Free Fire en sunkful film utan extra tillsatser. Den saknar helt den ironi som man kan föreställa sig att den skulle ha. Den har inga som helst extra dimensioner i form av samhällsbudskap eller politik. Den har inte ens de groteska excesser man hittar hos Terry Gilliam eller Guy Ritchie. Hade Free Fire varit en maträtt hade den varit en sjömansbiff med en bayersk öl och en liten maltwhisky.

Det vore inte ens rätt att säga att Free Fire har en story. Den presenterar en situation där ett gäng skurkar träffas för en vapenhandel. Omständigheter gör så att det blir en fnurra på tråden, och den obligatoriska stunden kommer när picakdollerna dras och det blir hett om öronen.

Men från och med den stunden är karaktärerna i situationen de försatt sig i. Stöten av överraskning i filmen kommer just från hur absurt långdragen hela scenariot blir. Det påminner lite grann om att lida på en fest utan att kunna gå hem, eller fastna i en serie oväntade göromål som gör att en enkel tripp till Konsum plötsligt tar tre timmar. Till skillnad från andra pistolscener i andra actionfilmer så betonar Wheatley att detta verkligen är en situation, inte en sammanklippt serie snygga bilder som flaxar förbi våra hornhinnor för att stimulera våra hormoner.

Karaktärer blir skjutna här och där, och de kravlar och hoppar, rullar runt och skjuter lite mer, men människokroppen är seg som kola. Visuellt går det inte alltid att se vem som ligger och hukar sig vart. Wheatley själv har full spatial kontroll över allt som händer, men han är också den enda med facit. Karaktärerna ligger och gömmer sig. Ja men de vill ju inte bli skjutna ju! Tror du de ska hoppa fram med en pistol i var sin hand och hopp-peppra i slow motion?

Nej, döden i Free Fire är slumpmässig och ibland oregelbunden. En karaktär blöder från huvudet och sätter sig ner för att vila – vår erfarenhet säger oss att han kommer somna in i en förvirrad död, men hux flux vaknar han till liv på grund av någon plötslig kontakt i hjärnan blixtrade till.

Wheatley lyckas knasigt nog göra absurd humor utav något realistiskt och otillgjort. Zonen han hittar åt filmen bygger på en slags naturalistisk klarhet som nästan får en att tänka på Robert Bresson. Det är inte det rituella pistolvåldet från Western- och buddycop-filmerna, där cowboys/poliser skjuter mot indianer/skurkar tills de sistnämnda dör. Istället är det kulor som bara inte går dit de ska, och som inte gör jobbet ens när de träffar rätt.

Det är inte pistolvåldet som futuristisk maskindröm i Rambostil, där hjälten helt enkelt är alfa och omega och allt omkring redo att falla. Det är inte heller det erotiserade pistolvåldet i Woo/Besson/Tarantino-stuket, med dess sadomasochistiska machismo och svettiga fallosblickar. Det visar sig vara en otrolig ansträngning att spela tuff när man blivit skjuten i benet och ska försöka halta fram som en antihjälte.

Det är pistolvåld som något bökigt. Wheatley gör hela tiden parodi särskilt på de poser som Ritchie och Tarantino gjort till rit, och de karaktärer som försöker vara tuffast är alltid de som är de mest patetiska.

Det är ett enkelt skämt, kanske för enkelt, men jag uppskattar dess subtilitet. Jag älskar hur förutsägbart Free Fire börjar, som en ganska butchig pang-pang-film i chic retrostil (filmen utspelar sig på 70-talet) där karaktärerna ser ut och låter som karaktärer i en gangsterfilm. Det är den typ av film vars målgrupp inte har en aning om hur trötta klichéerna är.

Men när de väl drar pistolerna inser vi, liksom karaktärerna, att det inte är en eskapistisk dröm. Verkligheten slår emot, som cement under en gipsvägg, och gör situationen precis lika dum som den egentligen är. Allting som händer i filmen ser jättejobbigt ut, ja överhuvudtaget är Free Fire också en otroligt jobbig film, och att se den är lite grann som att stå och trängas i en knökfull hiss. Men det är också detta knasiga bök, denna brist på behag, just att filmen är så ful och jobbig, som gör den säregen. Filmen vänder till och med vårt eget begär mot oss – varför vill vi se något så kontraproduktivt och idiotiskt som pistolvåld? Varför vill vi att det här ska vara vackert och behagfullt?

Vissa karaktärer är vettigare än andra, och de inser det meningslösa i vad de håller på med, men också de måste ”leka med” i scenariot de är en del av. De utstrålar pärs och sinande tålamod, som på en jävligt jobbig måndag.

FREDRIK FYHR