📀 Freaks (1932)

Skönhet sitter inte på insidan. Skönhet är en horribel konstruktion som faktiskt helt och hållet handlar om hur saker ser ut på ytan, och hur denna yta får våra riggade känselspröt att reagera. Du blir glad av en vacker blomma för du såg dem i bildböckerna när du var barn. Din blick har letat efter de blommorna hela ditt liv, letar ännu.

Få saker frustrerar mig lika mycket som vurmen för det behagfulla, att den bästa upplevelsen är den där man lyckas vila i ett perfekt mellanting av harmonier och dissonanser, en bubbla där man svävar oåtkomlig för resten av världen, huggen bara av en enda amorsk pil av mening, bländad av denna fläckfria och utsökt balanserade skönhet.

Det som sitter på insidan är kärlek. Det är kärleken man talar om, i missvisande ordalag, när man säger att skönheten sitter på insidan. Och att äkta kärlek är blind, där har vi ett talesätt som faktiskt stämmer. Utan syn slipper man skönhet, nämligen. Skönheten är kärlekens fiende.

Det är därför Tod Brownings mästerverk Freaks är så ofantligt långt före sin tid. Inte bara sin egen utan även vår. Vi har inte på långa vägar kommit ikapp den. Den manar till debatt än idag, nästan omedelbart, och frågorna vi diskuterar avslöjar hur långt kvar vi har att gå.

Omständigheterna kring filmen är vida omtalade. Tod Browning, som gjort succé med Dracula hos Universal, kontaktades av mer prestigetunga MGM, som ville konkurrera med en egen skräckfilm.

Browning utnyttjade den framgång han hade utan att se tillbaka och skapade en film som utspelade sig på en cirkus för ”missfoster” – det vill säga människor födda med olika fysiska avarter; puckelryggar, ett siamesiskt tvillingpar, en man utan armar eller ben. Browning hittade riktiga ”freaks” att vara med i filmen, och skapade en slags pseudodokumentär ingång till filmen, som handlar lika mycket om dessa människors vardag som något annat.

Att filmen överhuvudtaget lyckades bli gjord var ett smärre mirakel. Inför premiären lade producenten Irving Thalberg sina labbar över originalprinten och klippte i paniktillstånd bort 30 minuter (som vi tyvärr aldrig lär se igen). Men såväl publik som kritiker äcklades av filmen, förmodligen som ingen annan någonsin äcklats av en film. Browning ansågs för konstig för att peta på med en pinne. Filmen hade inte försvunnit snabbare om den så dömts till dödsstraff med omedelbar verkan. Brownings lyckades göra en och annan planerad film till, men Freaks var praktiskt taget slutet på hans karriär. Filmen var på alla sätt och vis ett självmord, rent karriärmässigt.

Diskussionen man troligen skulle ha om Freaks idag är en om representation och appropriering. Måste det inte vara en hutlös exploatering att utnyttja dessa människor, rubricera dem som ”freaks”?

Men också denna diskussion har något trasigt och skamdrypande över sig, för sist jag kollade kallar ”vi” det fortfarande för siamesiska tvillingar, när två människor föds som en. Fysisk abnormalitet verkar vara ett tabu som i allra högsta grad fortfarande existerar. ”Vår” blick går fortfarande någon annanstans. Tillbaka till blommorna från barnböckerna, kanske. Tillbaka till skönhetens eskapism. Det får ju plats med hur många hjärtan som helst i en kommentartråd till en ny profilbild, trots allt. Medan vi kodar om de binära polerna, definierar om kön och sexualitet, vill vi inte tappa kontrollen över skönheten. Något måste fortfarande vara vackert, på något sätt.

Diskussionen blir också snabbt meningslös om man faktiskt ser filmen. Browning kom själv från en cirkusbakgrund och han hade gjort flera filmer i cirkusmiljö innan han gjorde Freaks. Hans sympatier låg helt och fullt med de människor som faller utanför normen och han hyser inget annat än förakt för de ”normala” människor som glupskt följer sin basala girighet och koketterar med falska leenden och oförtjänt stolthet. Livet är ett lidande för alla och envar, tycks Browning ofta känna, men de här cirkusvarelserna är lite mer fria än ”normala” människor, just eftersom de inte har pressen att leva upp till samhällets normer. Eftersom de har en egen värld kan de också leva egna liv.

I filmen ser vi många olika ”freaks”, som sagt, men de ”visas” aldrig ”upp” för oss. Vi ser att de är där. Vi ser dem äta lunch och öva på sina nummer. Vi ser mannen utan armar och ben tända och röka en cigarett, oceremoniellt, som om Browning utmanar vår blick; han röker inte den här cigaretten som ett trick för att imponera på oss. Dagen är förbi och kvällshimlen ligger över tälten. Det vi ser är ett enkelt, privat ögonblick. Detsamma gäller för kvinnan utan armar som dricker vin med sina tår. Något konstigt med det? Filmens ton är genomgående rak och saklig, och jag kan föreställa mig att 30-talets publik (alla per definition deltagare i rasbiologins och nazismens guldålder) provocerades inte bara av ”missfostren” utan hur oproblematiskt Browning filmar dem. Som om han ”låtsas” som att han inte filmar något mycket chockerande. Själv tror jag helt enkelt inte att han trodde det.

När jag såg filmen första gången var jag golvad och chockad av den. Inte för att den innehöll märkliga kroppsformer, eller att det direkt fanns något självklart otäckt över den, utan just för den särskilda stämningen som kommer från Brownings attityder. Liksom många tidiga ljudfilmer är Freaks tyst och knarrig och man ser hela filmen som om man kikar in i något slags tittskåp där skärmen är lite skitig. Cirkusmiljöerna har något vagt sagolikt över sig, men framstår samtidigt som helt autentiska. Även om filmen har en blygsam intrig är det känslan av dokumentär som är den mest drivande… eller kanske känslan av att bara tas till en mycket specifik plats. Vi är inte längre i sällskap vi känner igen. Vi är omringade av en värld som är på allvar främmande för oss. Browning har gjort filmen helt utifrån de utsatta huvudpersonernas sida. De enda ”storvuxna” i filmen är en förskräcklig ballerina, och hennes lika förskräcklige älskare. De påminner om skurkarna i de äldsta och otäckaste Disneyfilmerna. Det är mycket olustiga varelser att bli representerad av. ”Där är ni” verkar Browning säga, ”ni som äcklas av det konstiga. Fan ta er.”

Den förskräckliga ballerinan faller offer för filmens intrig. Den är som sagt inte vad som är under filmens strålkastarljus – delvis måste det kunna förklaras av Thalbergs massiva censurering av filmen – men vi får det viktigaste. En högmodig tysk ”dvärg” vid namn Hans, som i sin tur har en lika kortvuxen fru, är våldsamt och blint kär i ballerinan, och hela cirkusen vet att hon bara driver med honom när hon låtsas uppvakta honom. Istället är hon alltså en barock försupen diva som har ihop det med den andra storvuxne i filmen, en Starke Adolf-typ som av uppenbara skäl är alla andra figurers antites. Med grovhuggen framåtrörelse ser vi hur de två konspirerar mot Hans, som visar sig sitta på en förmögenhet, medan cirkustruppen vänder sig mot de två. Finalen, och upptakten till den, är filmens mest berömda inslag. Dels den regnhärjade sekvensen, där alla kortvuxna cirkusmedlemmar bär kniv medan de långsamt krälar i gyttjan på väg för gruvlig hämnd, dels bröllopsscenen, där ballerinan för förstas gången drabbas av äkta äckel och fasa. Det sker när cirkustruppen i extas sjunger att hon nu är ”one of us, one of us!”

Somliga anser att filmen ändå målar ”missfostren” i ett dåligt ljus, eftersom de i slutet tar till våld och vänder sig mot de storvuxna människorna. Jag anser sådana invändningar vara fyrkantiga felläsningar, kanske inte helt fria från förnekelse. Fiktion har rätt att inte tolkas bokstavligen, och det borde vara uppenbart för vem som helst att filmen betraktar ”varelserna” som de normala och hedervärda människorna och de storvuxna som de onormala och förvridna. I slutet gör de bara vad pöbeln i Frankenstein gör: De dödar det där stora monstret som sprider fasa i deras by.

Men vi är inte närmare en sådan insikt idag, verkar det som, och Freaks förblir missförstådd, fortsätter att väcka motstånd hos sina åskådare, blir kvar i den stora skuggsidan där de flesta människor helst inte rör sig. Än idag är det en alldeles säregen upplevelse att se den. Upplevelsen är påträngande organisk, nästan som att gå in i ett för trångt växthus. Filmen tycks lämna en smak i munnen. Den har en grov textur, och intryck lika kärva och oavvisliga som ett strömavbrott på en iskall vintermorgon.

Att Browning gjorde filmen i kärlek är jag övertygad om. Han insåg bara att vi inte behöver ord för det fula och groteska, och att skönheten måste besudlas, kanske helt ruineras, för att sann kärlek verkligen ska få gro och regera. Den skönhet som prålar medan den ser ner på det fula förtjänar att få dess tentakler slingrade omkring sig. Rätt ner i gyttjan med den.

FREDRIK FYHR

---

<- JFK (1991).
-> Barnen från Paris (1913).