💿 Fredagen den 13:e del 6 (1986)

Jason lever!

Ambulans-Roy är död, fan ta’n. Nu ska skåpet stå där det står.

Jason gör ny entré i del 6 som James Bond, rentav. Jodå, i profil från sidan med en yxa istället för en pistol. Titeln talar sitt tydliga språk: Jason Lives!

Det känns som en stöt av energi från producenternas sida, ett reaktivt ryck. ”Va! Har fansen önskemål? Bryr de sig om vad de ser? Men då har vi ju något vi faktiskt kan komma med!”

Så här får ni era dumma jävlar, säger filmen, en zombie i hockeymask som har ihjäl folk med machete, och den här gången heter han Jason. Så! Rätt kloss ligger i rätt hål! Alla grejer som det tallats på har lagts tillbaka där de ska vara. Legolådan är komplett igen. Inga midikloreaner eller PK-tomtar så långt ögat kan nå.

Men bara för att det ska vara riktigt säkert så gör vi Jason till en zombie en gång för alla. Vad han varit innan dess? Jag vet inte. Han har vaknat från de dödas rike fler gånger än en, så att han ”dog”, liksom ”på riktigt”, i del 4 verkar vara rätt så obetydlig information. Han verkar ju rentav ha överlevt sin egen drunkningsolycka som åttaåring så jag antar att det här med liv och död faller utanför hans arbetsområden. Hans jobb är att dyka upp och döda folk, skit samma om han lever eller är död eller vad han nu är.

Tommy Jarvis, vår antihjälte från del 5, spelas nu återigen av en helt annan figur och filmen inleds som en gammal Frankenstein-film med blixt och dunder. Tommy åker ut till kyrkogården, gräver upp Jasons lik och pålar det med en grindstång som naturligtvis visar sig vara en väldigt bra åskledare.

Så, om nu någon undrar så kan vi åtminstone säga säkert att Jason är en lunkande zombie och så är det med det. Han kan helt enkelt inte kan dö eftersom han redan är död.

Denna grundläggande förklaring hjälper göra del 6 till seriens stora undantag som bekräftar regeln: Det är den rimligaste, smartaste och mest genomtänkta filmen i serien, och naturligtvis är det också filmen som är medvetet oseriös och driver med hela idén. Det är den typ av film där någon ringer från en telefonkiosk utanför ”Carpenters” bod. Tio år innan Scream, dock, det får man ge den. Tidigt ute var den också med att läsa av att slashervågen var mer eller mindre över.

Kanske det även kan förklara den nästan organiska nostalgi som bor i del 6. Det är en film som söker sig till slasherfilmernas vagga (ungdomsfilmer från 50-talet och Universals monsterklassiker) mer ceremoniellt än nästan någon annan film av sitt slag. Thom Mathews, känd från Return of the Living Dead året innan, är den unga rebellen i denim. Han snor pappas flicka, såklart, även om pappa i det här fallet är en sur sheriff som helst skulle vilja kasta honom i bingen och slänga nyckeln.

Så, lägg till westernfilmer i receptet också. Rena rama cineastfesten det här ju!

Sheriffen kommer direkt från Howard Hawks-skolan och dottern får rädda barnen undan Jason. Detta är nämligen den enda Fredag-film där barn faktiskt kommer till Camp Crystal Lake, och ungdomsledarna faktiskt får arbeta som ungdomsledare. Allt som allt har del 6 nära band till John Carpenter, som alltid varit besatt av Hawks och som med Halloween ju skapade colan som Fredagen den 13:e är pepsin till.

Men det hjälper. Liksom vilken annan Hawksmaskin som helst är Fredagen den 13:e del 6 följsam och sebar som ren glosoppa, med raskt tempo och en oerhört befriande självmedveten attityd som gör att man kan andas i filmen. Särskilt i jämförelse med känslan av inrökta mögelrum, som präglade del 4 och 5, är del 6 som ett ljuvligt mästerverk av elegans och precision.

Fast ett som man till syvende och sist inte hänger i granen. Del 6 är ungefär så bra som en Fredag-film kan bli, men frågan är hur lönt det är att vara bra i en sådan bizarroserie som den här. Vad ska en fredag-film göra med snyggt foto, bra ljussättning, smarta repliker? Vad kan de cinematiska musklerna bära upp? Bristerna försvinner inte bara för att man pekar på dem, de blir ju tvärtom tydligare och mer i fokus.

Men det bästa man kan säga om del 6 är just att den är dålig med flit. Det är en till död rutin, bara glansigare och tommare nu när den inte har någon tydlig crapfaktor. Visserligen är den absolut jönsig nog för en oinvigd att ha roligt med – har man bara sett den här delen, av någon anledning, så har man nog svårt att föreställa sig hur den är en av de bättre.

Men i Camp Crystal Lake är alla värden relativa. Mer ”hardcore” Fredag-fans föredrar de riktigt sunkiga stinkbomberna som föregick denna. I vår tid kanske del 6 bäst beskrivs som seriens odrägliga hipster, den smarta idioten som driver med sin egen spegelbild som om det vore en annan person, utan att förstå att man inte kan stå över sig själv och den man är.

FREDRIK FYHR

---

Friday the 13th Part VI: Jason Lives. 1986 USA 86 min. färg/35mm/1.85:1. R: Tom McLoughlin. S: Thom Matthews, Jennifer Cooke, David Kagen, Kerry Noonan, Renée Jones, Tom Fridley, C.J. Graham, Darcy DeMoss, Vincent Gustaferro, Tony Goldwyn, Nancy McLoughlin, Ron Palillo, Alan Blumenfeld, Matthew Faison, Ann Ryerson.