💿 Fredagen den 13:e del 5 (1985)

Så den fjärde filmen hette The Final Chapter.

Den femte hette A New Beginning.

Sicken kreativitet.

Men det är lätt att reproducera den typiska kritikerns hållning – Fredagen den 13:e del 5 är bara samma uppsättning kids som slaktas av Jason [sic] som alltid, och det är precis lika infantilt som det var från första början.

Mja. Mjo. Men rätt ska vara rätt. A New Beginning är faktiskt imponerande infantil, om man mäta på den skalan. Det kan vara en av de sunkigaste och minst värdiga skräckfilmer som någonsin gjorts. Serien når här något slags golvläge som är så nära marken att man kan känna smaken av grus i munnen. Filmen innehåller  en scen där en kille blir mördad i en bajamaja. Att regissören Danny Steinmann började sin karriär som porrfilmsregissör – vilket inte förvånar mig alls – är nästan poetiskt. Någonstans förklarar det impulsen att försöka göra filmhistoriens allra lurkigaste bonnlurkar – ett stycke mor och son som bor i ett ruttet skjul och kallar varandra för ”you big dildo”.

Man måste till slut kasta upp sina händer och börja skratta. Det går liksom inte att göra annat. Det går inte ens att komma med filmens stora SPOILER ALERT utan att det låter som ett skämt.

Men ja, det finns en scen där en mycket aggressiv man står och hugger ved. En förhatligt gestaltad tjock kille med fejset (och fickorna) fulla av choklad kommer förbi och provocerar honom. Aggrot hugger utan vidare ihjäl tjockisen. MBV-mätaren slår i taket.

MBV står för ”Man ba va”, ett uttryck som jag hoppas talar för sig själv – inte tänker jag då själv försöka lista ut vad i helskotta jag ska göra med den här filmen, som är så full av kortslutna konstigheter att listan garanterat är längre än manuset.

En ambulans kommer av någon anledning och hämtar liket av den mördade gottegrisen. Vi får en lång närbild på ambulansläkaren, av någon anledning. Han ser rasande ut! Men sen får vi inte se honom mer.

Det här är på sätt och vis inte konstigare än något annat i filmen – ta killen som dör på bajamajan till exempel. Han har skrivit en sång till sin flickvän, vars vackra text jag måste recitera i sin helhet:

Oh baby, hey baby
Hey baby, oh baby
Oh baby, oh baby
Oh baby, oh baby
Hey baby, hey baby
Oh baby, oh baby, oh baby, oh baby
Hey baby, hey baby

Tragiskt att han dog innan han vann en Grammis!

Det som är ännu mer ofattbart med del 5 är att den inte bara är en av de allra sämsta i serien, och helt klart den skräpigaste, mitt i alltihop är det också en av de mest ambitiösa! Denna utspelar sig nämligen inte på Camp Crystal Lake utan på någon form av mycket liberal psykvårdsanstalt för ungdomar (säger ”mycket liberal” för man har inget emot att ge yxor till utåtagerande psykopater). Hit kommer en mycket allvarlig hockeyfrilla vid namn Tommy Jarvis. Han spelades av Corey Feldman i del 4 och har nu blivit femton år äldre på några månader eller så.

Tommy dödade ju Jason förra gången, och han är verkligen död – annat än i mardrömmar som flaxar förbi för att teasa publiken. Lik förbannat är det en lunsig filur som går omkring och har ihjäl folk och tänk, han ser ut precis som Jason.

Men nä! Den gubben gick inte! Del 5 är av seriens fans i allmänhet hatad eftersom ”Jason inte ens är med i den”.

Ju mer jag tänkt på detta desto mer fascinerad har jag blivit. En jättelik snubbe i hockeymask som har ihjäl folk med machete, exakt på samma sätt som i del 1-4, är alltså inte okej om det inte ”är” Jason; en identisk figur, vars skillnad bara är semiotisk – bara ett namn, Jason, samt ”vetskapen” att figuren ”är” den ”riktiga” Jason.

Det finns tydligen mycket mer under en hockeymask än man först tror!

Det visar sig (”spoilers”…) att det är Roy, den där ambulansgubben vi såg i en enda scen, som går omkring och leker Jason. Tydligen var han pappa till den jobbiga idioten som blev neryxad i början… men exakt hur det förklarar något alls är lika oklart som det är för Guy Pearce i Memento. Saker bara händer som för första gången och förklaringen existerar utanför all vetskaps horisont.

Men den bottenskrapsslarviga idiotin i manuset är inte vad seriens fans störde sig på (hur skulle det kunna vara det i en serie som är helt ”quality proof”?). Nej, backlashen på del 5 handlade helt och hållet om att Jason inte ”är med”.

Producenterna hade den fatalt rimliga tanken att Jason bara var en mördare i hockeymask, och att det inte kunde skada att ge honom en slags identitet i form av en riktig människa under masken, men de blev snabbt varse att fansen gillar Jason – ingen annan – för att Jason är odödlig. Han kan inte dö, eller åtminstone kan han inte förbli död. Han kan, likt Godzilla eller James Bond, bara vila upp sig i stillestånd av olika längd innan en ny film väcker honom till liv igen.

Jag vet inte om producenterna underskattade sin publik eller överskattade den. I Fredagen den 13:e är upp ner och ner upp. Del 5 är sämre än de flesta i serien, men ungefär lika sevärd. Oh baby, hey baby… och man ba va.

FREDRIK FYHR

---

PS.

Delar av den här texten är plockade från en gammal text jag skrev om Jason och våld i amerikansk populärkultur överlag.