Vad vore egentligen italiensk film utan Nino Rota och Ennio Morricone? Det lÄter som en överdrift, men jag tror inte att det Àr det: En tredjedel av hela floran skulle falla bort utan detta igenkÀnnbart italienska, ja cinematiska sound.
Och om det nu Àr en generell sanning sÄ gÀller den i det tredubbla för giallofilmen, den av vissa omhuldade italienska proto-skrÀckfilmen om sexuellt störda seriemördare, hÄrfagra snubbhjÀltar med smala midjor och utsvÀngda byxor, samt mulliga poliser som inte gör nÄgon nytta.
En stor del av vad som ger dessa filmer ett sken av konstnĂ€rlig legitimitet tror jag har att göra med musiken. Mannen i svart Ă€r ett utmĂ€rkt exempel, eftersom det Ă€r en av de bĂ€ttre giallofilmerna om man vill mĂ€ta efter rent konventionella mĂ„tt â men till och med hĂ€r hade filmen inte varit hĂ€lften sĂ„ effektiv utan Morricones melankoliska musik. Musiken pumpar blod i Ă„drorna pĂ„ en berĂ€ttelse som annars Ă€r rĂ€tt statisk, och tematiken om förlust och raseri fĂ„r plötsligt sjĂ€l och liv dĂ€r den annars hade varit rĂ€tt hypotetisk.
VĂ„r Man spelas av Fabio Testi, en typisk man av sin tid â hĂ„rfager och lenhudad som en Axe-modell, full av blinkande date rape-lampor. Föga förvĂ„nande gestaltar han en bock till lĂ€rare som helt utan vidare har sex med sina elever och gĂ„r bakom ryggen pĂ„ sin fru. De jobbar pĂ„ samma skola (!) och vi förstĂ„r att han har det jobbigt eftersom hon Ă€r kall och blond och tysk. Eftersom detta Ă€r en samproduktion rĂ€cker det inte med att han Ă€r italiensk och hon tysk, de mĂ„ste ocksĂ„ vara i London. Den lĂ„ngsökta kĂ€nslan komplett.
En av mannens barnarov blir vittne till ett mord â exakt hur det gĂ„r till Ă€r lite oklart, men vi fĂ„r ta henne pĂ„ orden; Testi tar henne pĂ„ andra platser och mördaren Ă€r för den delen ocksĂ„ grĂ€nslöst misogyn. Jag vill inte ens skriva ner vad som hĂ€nder i den hĂ€r filmen, men lĂ„t oss sĂ€ga att knivar hamnar dĂ€r de inte bör hamna.
NÀr jag var yngre brukade jag tycka att italienska skrÀckfilmer var mystiska och spÀnnande, en lÀnk till nÄgot hemligt och diffust, nÄgot som man behövde lÀra sig förstÄ för att vara inne pÄ. NÀr man knÀckt koden var man liksom med i hemliga klubben. Dessutom var det kittlande och sexuellt utmanande och man tillÀts via dessa filmer fundera pÄ mÀnsklig anatomi utan att det kÀndes som en trÄkig biologilektion, eller skrÀckinjagande prestationsÄngest inför festen pÄ fredag.
Numera har min blick sÄklart förÀndrats. Utmaningen för mig idag Àr att försöka avgöra vart grÀnserna gÄr för vart man kan ta dem pÄ allvar, vart man inte kan ta dem pÄ allvar och vart man till nÄgon punkt mÄste fördöma dem. Det finns ett absurt hyckleri i Mannen i svart till exempel, dÀr mördaren (som naturligtvis bara ger sig pÄ unga kvinnor) Àr sexuellt störd, och straffar offren för deras olydiga sexualdrift. Filmens instÀllning Àr inte att mördaren har fel sÄ mycket som att det Àr synd att ungdomar hÄller pÄ och har en massa sex utanför Àktenskapet. Hade de inte de syndiga fröknarna knullat runt sÄ förbannat sÄ hade ju ingen velat döda dem, liksom.
Samtidigt finns det gott om nakna kvinnokroppar som exponeras framför oblygt fluktarfoto â den mest skrattretande höjdpunkten kan vara en sĂ„dan dĂ€r scen i ett omklĂ€dningsrum dĂ€r ett dussin nakna tjejer springer omkring och tjattrar, duttar varandra pĂ„ axlarna och skickar runt cigaretter som om det vore hasch.
Den implicita moralkakan Ă€ts i slutĂ€ndan av Fabio, som fĂ„r lĂ€ra sig att det Ă€r dĂ„ligt att vara otrogen mot hustrun gud gett honom. En av filmens mest absurda inslag Ă€r att han löser mordgĂ„tan tillsammans med frugan, som efterhand blir mindre kall mot honom och mer förstĂ„ende â sĂ„ de lappar liksom ihop Ă€ktenskapet i takt med att hans unga Ă€lskarinnor tas av daga!
Som alltid i sĂ„dana hĂ€r filmer Ă€r storyn oförutsĂ€gbar pĂ„ sĂ€tt som vĂ€xlar hej vilt mellan det briljanta och det lĂ„ngsökta. Alla Ă€r naturligtvis misstĂ€nkta och eftersom helt ny information hela tiden dyker upp Ă€ndras spelplanen oavbrutet â vid det laget det Ă€r tjugo goda minuter kvar av filmen har vi redan fĂ„tt klart för oss mördarens motivation och vad hela mysteriet Ă€r. Avslöjandet kommer dĂ„ bara som den sista biten choklad i en Aladdinask.
Det Ă€r liksom precis för lĂ„ngt och omstĂ€ndligt för att filmen ska bli sĂ„ bra som den skulle kunna vara. ĂndĂ„ kan jag inte sticka under stol med att fĂ€ngslande pĂ„ sitt retsamma sĂ€tt, och genomgĂ„ende olustig pĂ„ ett sĂ€tt som jag antar Ă€r lĂ€mpligt för vad vi ser. Sensmoralen Ă€r helt upp och ner; visst ska vi tycka synd om offren, och se hela mysteriet som en tragedi, men budskapet Ă€r ocksĂ„ att det som saknas i vĂ€rlden Ă€r gammal hederlig gudsfruktan och skam.
ĂndĂ„ finner jag att jag kan stĂ€lla mig sjĂ€lv Ă„t sidan och uppskatta filmen för vad den Ă€r. En förmildrande omstĂ€ndighet Ă€r sĂ„klart de obligatoriska knasiga ögonblicken som alltid uppstĂ„r i sĂ„dana hĂ€r filmer (det blir liksom inte mer italienskt Ă€n nĂ€r vi ser London utan ett enda regnmoln) men i en vidare bemĂ€rkelse uppskattar jag att det Ă€r en genuin film som Ă„tminstone har nĂ„got att sĂ€ga, och menar vad den sĂ€ger, trots att en annan kanske möter den religiösa hetsen med skrĂ€ckblandad fascination.
Man kan jĂ€mföra det med Joker, som det just för tillfĂ€llet rĂ„kar vara en del skriverier om. Hade det verkligen varit en alt höger- eller ”incel”-film hade jag faktiskt varit sugen pĂ„ att se den, av ren nyfikenhet; det hade varit ett bevis pĂ„ att filmen fortfarande har styrka som nĂ„got slags politiskt redskap, Ă€ven ett jag sjĂ€lv tycker borde vara kriminellt. Men om filmen bara handlar om att reproducera ”feelsen” frĂ„n Scorseses New York, samt att vi Ă€n en gĂ„ng ska fĂ„ applĂ„dera Ă„t Joaquin Phoenix, dĂ„ ser jag hellre om Taxi Driver och The Master en gĂ„ng till.
Jag kÀnner ofta att 2010-talets filmer har oresonligt svÄrt att vara tematiskt konkreta. Mannen i svart gjordes i en tid dÄ katolsk moralism vÀgde tyngre Àn det gör idag, hoppas jag Ätminstone, och det Àr ocksÄ det som gör att man Ätminstone kan placera sitt obehag för den. Den menar vad den ser ut att mena, det Àr ingen ironisk lek eller opportunistisk flört. Vi stÀlls hÀr inför nÄgonting som faktiskt Àr.
Den nÄd som finns i filmen kommer frÄn Morricone. Ingenting annat Àn hans musik tar berÀttelsen ut ur filmens politiska och moraliska kontext; de svepande tonerna Àr det enda i filmen som föreslÄr att tragedins smÀrta Àr tidlös snarare Àn retorisk, en sorgesÄng dÀr offren hedras utanför det tid och rum dÀr de fördömts.
FREDRIK FYHR
Cosa avete fatto a Solange? 1972 ITALIEN, VĂSTTYSKLAND, STORBRITANNIEN 107 min. fĂ€rg, sv/35mm/2.35:1. R: Massimo Dallamano. S: Fabio Testi, Karin Baal, Cristina GalbĂł, Joachim Fuchsberger, GĂŒnther Stoll, Claudia Butenuth, Camille Keaton, Maria Monti, Giancarlo Badessi, Pilar Castel, Giovanna Di Bernardo, Vittorio Fanfoni, Marco Mariani, Antonio Casale, Emilia Wolkowicz, Daniele Micheletti, Antonio Anelli, Rainer Penkert, Carla Mancini. Engelsk titel: What Have You Done to Solange?