Med Fredagen den 13:e del 2 börjar alltsÄ Jason-ritualen. Det Àr en av mÄnga amerikanska slasher-riter, men kanske den mest arketypiska. Tar man sina romerska siffror pÄ allvar sÄ skulle sex kanoniska filmer till följa i serien, och de var alla mer eller mindre exakt likadana rent formellt. Kickarna de bjöd pÄ var lÄga, publiken lika glad för det, om Àn inte lika glada som producenterna som hÄvade in stÄlarna. Jag har alltid sagt att Fredag-filmerna Àr som rysarnas svar pÄ Polisskolan. Fan ta konsten liksom.
Men med det sagt finns sĂ„klart ocksĂ„ saker att övervĂ€ga. I det enklaste âskrĂ€petâ ser vi ju trots allt mĂ„nga ideologiska och kulturella signaler, de avslöjar vad för saker vi tar för givet. Dessa Ă€r nakna sanningar som försvinner i filmer som anstrĂ€nger sig för att vara relevanta. Jag tror det Ă€r samma nakna sanning som i vĂ„r tid gjort skrĂ€ckgenren vagt hipsterifierad i âupplystaâ, ibland utsagt âförhöjdaâ filmer med olika resultat (frĂ„n It Comes at Night till Hereditary, lĂ„t sĂ€ga).
Problemet med dessa filmer, bra som dÄliga, Àr att de i sina intellektuella ansprÄk, i sin kulturella suverÀnitet, helt uppenbart har nÄgot att dölja. De handlar inte om vad vi Àr rÀdda för, utan om vad vi förestÀller oss att vi Àr rÀdda för. PÄ sÄ sÀtt försöker dessa filmer gÄ steget före bÄde publiken och sig sjÀlva. Men den verkliga skrÀcken, den som driver sÄvÀl filmskapare som publik, förblir outsagd, kanske rentav bortglömd, och ett större tabu Àn nÄgonsin förr.
SÄ det Àr inte utan att man ibland vill sÀga: Tacka vet jag flanellfreaket ute i skogen som bor i sin ruttna gamla stuga och helt enkelt har ihjÀl folk, utan vidare anledning.
Flanellfreaket heter i det hÀr fallet Jason, ty Àn har han inte blivit en odödlig zombie i hockeymask. Han gÄr omkring med en sÀck för huvudet hÀr, rÀdd för att nÄgon ska se hans groteska ansikte kanske, som fantomen pÄ operan eller rÀttare sagt fulgubben i lingonbusken.
PĂ„ tal om fulgubbar sĂ„ gillar jag verkligen Ralph, byfĂ„nen som cyklar omkring och yrar till ungdomarna om att Camp Crystal Lake âhas gĂ„t a death curs!â I den perfekta versionen av den hĂ€r filmen inser ungdomarna att Ralph Ă€r den ende som vet sanningen, och tillsammans med traktens enda övervintrade polis hjĂ€lper han dem slĂ„ss mot Jason genom deras kombinerade kunskap om skogarna. Lite Rambo, lite orientering, lite Jason och sĂ„ lite hugg och blod mellan varven.
TyvÀrr var det inte meningen att det skulle gÄ den vÀgen. Den andra Fredag-filmen följer samma princip som den första. Fem Är har teoretiskt sett gÄtt men det kÀnns mer som fem mÄnader. Jason ska ha drunknat nÀr han var nio men tydligen har han överlevt och nu lunkar han runt i skogen och har ihjÀl folk.
Vi kan hĂ€r pricka av checklistan som den hĂ€r serien skulle komma att följa. Det finns en massa kids och de ska sĂ€tta upp ett kollo och en efter en dör. Det Ă€r alltid en man och en kvinna som gĂ„r ivĂ€g nĂ„gonstans, varpĂ„ alla dör i varianter av samma stuk – nörden nĂ€r han ensamt gĂ„r och nynnar pĂ„ en dorky melodi, den bitchiga tjejen nĂ€r hon ouppmĂ€rksamt gĂ„r och gnĂ€ller om nĂ„got, minst ett par medan de ligger med varandra, etc. NĂ€r det Ă€r ungefĂ€r tjugo minuter kvar av filmen kommer killen och tjejen – de som gick ivĂ€g i nĂ„got Ă€rende – tillbaka för att finna alla slaktrester. De jagas, killen överlever ibland, tjejen bĂ€rs ut pĂ„ bĂ„r halvgalen. Klagar du pĂ„ spoilers har du missat poĂ€ngen.
Seriens fanbase Àr ett bevis pÄ hur fantastisk den mÀnskliga hjÀrnan Àr, för de har faktiskt koll pÄ vad alla skÄdespelare och karaktÀrer heter. Jag har förstÄtt att del 2 Àr ganska populÀr. Det rÄder nÀstan konsensus, om jag förstÄtt saken rÀtt, att tjejen i tvÄan Àr den bÀsta Final Girl som serien hade att bjuda pÄ. MÄnga anser att tvÄan Àr bÀttre Àn ettan, faktiskt den bÀsta i serien.
Mjahaja. Kanske jag skulle hÄlla med om Fredagen den 13:e-filmerna var de enda filmer i vÀrlden som existerade. Som det Àr nu kan jag hÄlla med om att del 2 Àr mycket mer vÀlgjord Àn den första filmen. Visuellt Àr den mer intressant. Den har en mer inbjudande rytm, bÀttre skÄdespelare, ja⊠det Àr en uppgradering pÄ alla sÀtt och vis.
Men jag mÄste ÀndÄ sÀga att formen spelar roll hÀr. Filmen Àr en cynisk upprepning av den första filmen, gjord med lika mycket teknisk finess som bristande fantasi. Nog för att skrÀckfilmsfans Àlskar alla regissörer som nÄgonsin gjort mer Àn en skrÀckfilm, men lÄt oss snÀlla inte placera Steve Miner, denna films regissör, pÄ samma hyllplats som John Carpenter.
Filmen har tekniken, visst, men den har inte mycket till sjÀl. Dess godtycklighet avslöjas redan i första scenen, en mer eller mindre helt obegriplig prolog dÀr Jason tycks ha lÀmnat skogen och kört in i landet, letat upp ett offer i telefonkatalogen, tagit sig in i hennes lÀgenhet, dekorerat om köket för att lurpassa med ishackan, och sedan lÀrt sig försvinna som Jack the Ripper.
Det Ă€r en orĂ€ttvis scen pĂ„ alla sĂ€tt och vis â sĂ€ga vad man vill om det stackars offret, men all rim och reson föreslĂ„r att hon klarat sig med livet i behĂ„ll sedan förra filmen och förtjĂ€nar att slĂ€ppas fri. Vi behöver inte henne mer, men det betyder inte att filmen har rĂ€tt att ha ihjĂ€l henne hursomhelst.
Nej, flanellfreaket ska vara ute i skogen tammetusan. DĂ€r har han en poĂ€ng som, Ă„tminstone lite vagt gĂ„r igen frĂ„n första filmen. NĂ€r jag skrev om den fick jag anledning att gĂ„ in pĂ„ de psykologiska underströmmarna av Scooby Doo-Ă„ngest och flanellfreaket Ă€r en till utmĂ€rkt boogeyman. Han Ă€r ful som stryk men detta Ă€r ingen mask som man kan dra av för att hitta en riktig fulgubbe med nĂ„got torrt, monetĂ€rt motiv. Det finns verkligen ett monster ute i skogen, och liksom en arg gubbe med en VARNING FĂR HUNDEN-skylt gĂ„r hans liv ut pĂ„ att vara elak mot barn och alla andra som kommer i hans nĂ€rhet.
Fredagen den 13:e del 2 Àr som bÀst nÀr den sÀtter fingret pÄ den hÀr raka och rena skrÀcken. I övrigt har den en fulsnygg, i vÄr tid sÀrskilt retrofunky feeling (jag har alltid varit svag för 1981⊠som idé, liksom) Àven om den inte Àr mycket till film. Det kan liksom inte hjÀlpas.
FREDRIK FYHR
Bildprover, Fredagen den 13:e del 2
Friday the 13th part II 1981 USA 87 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Steve Miner. S: Amy Steel, John Furey, Kirsten Baker, Stuart Charno, Warrington Gillette, Walt Gorney, Marta Kober, Tom McBribe, Bill Randolph, Adrienne King.
Ett svar pĂ„ âđż Fredagen den 13:e del 2 (1981)â